Livets drastiska vandningar

Under de senaste tio dagarna har mitt liv har i London forandrats mycket. Har svart att forsta att det faktiskt har gatt sa manga dagar som jag nu inser att det har gjort. Det mesta som har hant under denna tid flyter ihop till en sammansvarjd smet dar jag finner mig sjalv i en kansla av filminspelning.

Det var 26 manader sedan jag och Barry traffades nar vi bestamde oss for att bryta upp, begransat eller for gott - det ber jag den snara framtiden klargora.

De sakerna som framst haller mig uppe just nu ar vanner, livets gatfulla mysterier, Jose Gonzalez, samt kanske mest av allt - min inre styrka.

Respekten for varandra finns kvar och sa kommer det formodligen forbli hur an omstandigheterna kommer att utlopa. Ar det ett slut av var relation som ar meningen sa ar det inte mycket vi kan gora at det.

Har star vi alltsa idag.

Kanslor har aldrig fel och de gar heller inte att styra.

En nervklattrande fransos

Det ar nu nastan en vecka sen J* slutade pa Cantina och det ar valdigt tomt utan honom. Jag saknar verkligen att ha nagon med samma markliga humor och ironiska inslag nar allt annat kanns lite smatrist. J ar precis som min chef D serb. Ar det nagot som jag har lart mig nyligen sa ar det att serber har en speciell svart humor som liknar fa andras. En dag nar golvchefen A var sur pa chefen sa namnde han att han anda tror att bade D och J ar zinegenare. Personligen tycker jag att den zigenska kulturen ar bade intressant och fascinerande. Blir sur over att alla standigt ska spy sin galla over detta folkslag om det finns minsta mojlighet.

Min bild av zigenare bygger formodligen pa:
90% Filmer
7% Bocker
2% Musik
1% Egna moten

Ta bara alla filmer som Emir Kusturica har regisserat. I dessa har jag sett morkhariga, oftast mustachkladda man och smaflaskiga kvinnor, dinglande guldkedjor och hemsnickrade prylar i alla tankbara former och varianter, gultander eller inga tander alls, toviga hundar och intensivt dragspelsspelande samt annat stoj och skran. Kanske ar den har bilden av ett zigenarliv helt felaktig eller nagot nara sanningen. Betraffande D och J sa skulle det inte forvana mig om de bada tva faktiskt kommer fran en zigensk bakgrund.

Vi har fatt en ny servitor, en fransk sadan. Juan* som jag valjer att kalla honom ar precis som ett daligt exempel av en typsik fransman. En kille som tror att han ar en riktig charmeur med allt han gor och sager. "Madmoiselle", springer han runt och sager hela tiden och jag kanner att for varje typsikt fransos-ord som kommer ut ur hans mun klattrar han ett steg langre upp pa min nerv-stege, ett redskap som jag for ovrigt inte riktigt kande till att jag bar pa innan Juan dok upp.

Det kom in tre japaner idag som verkligen tog priset totalt. For det forsta sa trodde de att det kommit in pa MacDonalds eller en anna snabbmatskedja dar allt skulle ga med blixtens hastighet. Forst kom tva stycken och den tredje var pa vag. Jag gjorde i ordning ett fint bord som egentligen var for fem. Innan de ens hunnit hanga av sig sina vaskor eller jag ens hunnit ta bort den overflodiga dukningsuppsattningarna, ropade de efter menyer. Jag hamtade genast dessa eftersom situationen pa Cantina stadigt ar for lite personal och ingen av servitorerna har tid att direkt ga till ett nytt bord. Nar jag erbjuder dem menyerna ser jag att det hela filmas av deras van fran lite distans. Jaha nu ska jag visas upp pa film i Japan ocksa nar jag ger menyer, sa trevligt. *Suck*. Iallafall sa kommer deras filmar van snabbt ocksa till bordet och jag fragar om de vill ha en flaska vatten vilket de inte ens reagerar over. Jag lamnar dem ifred en stund. 45 sekunder senare vinkar den japanska mannen till mig igen. Jisses, kan de redan vara klara? Nar jag star vid deras bord igen sa sager mannen att han inte forstar menyn. "But Sir, It's in English", papekar jag. Men tydligen sa forstod gasterna inte detta och bestammer sig for att kasta sig upp fran bordet med orden "Sorry, sorry", upprepade innan de slutligen ar borta och har glomt kvar sina London-vykort.

Kanske ar det dags att vi borjar skylta med att vi inte har menyer pa japanska tillgangliga.

* J och Juan heter naturligvis nagot annat i vekligheten.

Spring mellan broarna

Ardi, ett stort Gunner-fan, ringde nar jag fortfarande var pa jobbet och bad mig boka bord pa River Bar infor kvallens match. Som tur var lyckades jag overtyga D och N att jag absolut inte kunde jobba kvallshiftet, men daremot garna jobbar kvallen imorgon. D bara skakade pa huvudet eftersom han visste precis vad som rorde sig i huvudet pa mig.

Efter jobbet rusade jag bort till Cannon Street for att lamna in en engangskamera pa framkallning. I London har jag lart mig att det ar engangskameror som galler om man ska kunna slappna av och ha en trevlig kvall ute. Vagen till Cannon Street ar min valkanda promenad over London Bridge. Affarsman och turister strommar fram i ett brett stim over bron. Jag tors knappt tanka pa hur manga ganger jag sjalv har stegat fram over London Bridge. Hoger fot framfor vanster och sedan vanster framfor hoger.

Av alla uteliggare som finns i London ar det tva som har satt avtryck hos mig. Den ena ser jag dagligen eftersom han befinner sig vid ingangen till Old Street-stationen. Han ar en svart aldre man. Och helt arligt sa ar han den forsta svarta uteliggare jag nagonsin sett. Formodligen ar det "Brother-attityden" som ar anledningen till detta fenomen. Om du har sa manga broder som det svarta samhallet har sa ar det nog svarare att hamna i en sa total utelamnad situation dar det inte finns nagon att luta sig mot.
Den andra som har fastnat pa min nathinna ar en ung tjej. Jag har bara sett henne vid tre tillfallen och alltid pa olika stallen runt om kring London Bridge. Hon sitter alltid med en Starbuck's pappmugg i handen och verkligen grater. Det ar svart att inte kanna sig helt bedrovad av den har tjejen.

Nar jag kom fram pa nordsidan av Thamsen ringde min telefon och Ardis rostundrade vad jag ville ha pa River Bar. Just nar jag skulle forklara att jag fortfarande var en bit bort sa dor batteriet och telefonen slocknar med ett suckande pip. For att ordna upp situationen gar jag vidare 400 meter och svanger in pa gamla jobbet. Till min forvaning var Roman, C och H pa plats. H har jag knappt traffat sen jag slutade i mitten av maj och det kandes verkligen roligt att uppdatera varandra om vara liv. Vi bestamde dessutom att vi ska bli battre pa att varda kontakten och traffas lite mer framover.

Nar jag ater igen promenerade tillbaka till Tower Bridge, insag jag att jag hunnit trava mellan broarna fem ganger denna dag. Pa River Bar satt Ardi tillsammans med tva vanner bankade precis framfor TV:n. Nar Gilberto slog in forsta malet jublade jag och Ardi. Kvallen skulle bli Arsenals och vi fans kunde antligen pusta ut efter en sasongens forsta seger.

Konstigt att det inte finns en enda farbror, moster eller syssling som kan stracka ut en hjalpande hand till stans alla uteliggare?

Forsenade

Harefter foljer tva inlagg som skrevs men aldrig lades in i bloggen. Jag skyller pa jobb och transportmedel av gammal trogen vana.

Las med tankarna nagra dagar bakat om det skulle behovas.

En utlandsrost

Jaha, da kan jag stolt meddela att jag har rostat pa ett parti i vart svenska riksdagsval for forsta gangen nagonsin. Gav mig upp tidigt imorse, tryckte ner valsedeln och passet i vaskan och begav sig till statsdelden Marble Arch. I den sa kallada svenskstaden ligger givetvis svenska ambassaden. SKA DU ROSTA? Stod det skyltat vid entren tillsammans med en pil som pekade in mot en ko. Jag kommer ihag nar vi ovningrostadepa gymansiet for nagra ar sedan, om jag ska vara arlig sa kandes det ungefar likadant idag. Rostsedlarna lag slangda huller om buller och manga stod och fragade personalen och gjorde inte ens ett forsok att skyla vad de tankt rosta pa. Kanske ar det inte sa viktigt att halla det hemligt som jag alltid trott. Inom min egen familj vet jag att det alltid har poangterats att man kan halla texten pa sitt rostningskort lite for sig sjalv. For min del var valet lite knepigt eftersom jag satte mig in i det hela alldeles for sent. Kanske hade jag rostat annorlunda om jag foljd debatterna battre, -kanske inte. Jag valde iallafall att stodja de grona, -Miljopartiet. Det ar det parti som jag kanner att jag pa nagra stycken plan verkligen stodjer fullt ut. Annars kan jag saga att efter att ha gjort DN:s valtest sa kande jag mig annu mer forvirrad. Det visade sig att jag tyckte ganska likt de flesta partier, men mest som Mp och minst som M. Kanske var testet uppbyggt pa ett sadant satt att det inte skulle bli for uppenbart och paverka for mycket. Det ar trots allt bara en ytligt fragerunda som resultatet bygger pa.

Nu ska jag packa ihop jobbklader och bege mig till Cantina, det blir manga extrashift den har veckan. Men imorgonkvall ska verkligen se till att gora mig otillganglig for arbetet. Da kommer jag namligen vara upptagen med att se Arsenal sla Hamburg i Champions Leauge.

Det verkar som om London har fatt fint besok igen, -varmen har kommit tillbaka

En hard branch

Som jag kanner angaende Cantina sa ar hela skeppet nere i en djup svacka, manga har forsvunnit pa vagen mot botten. Sedan ska man komma ihag att en restaurang ar uppdelad inom olika arbetsomraden, men alla stravar anda efter samma sak; bra service och nojda kunder. Titta pa oss; Vi har kokspersonalen, golvfolket och de mer administrativa figurer. En vanlig situation vore kanske att en av dessa avdelningar har nagot slags problem. Men for Cantina har det funnits och finns annu problematik inom alla omraden samtidigt.
Ta till exempel Dico*, var huvudkock som fick sparken mitt i den begynnande hogsasongen. Hade jag jobbat pa huvudkontoret sa tror jag nog att jag hade vantat med att kasta nagon fran skeppet i en san viktig tid. Ibland ar det battre att forsoka losa problemet med den som redan ar pa plats, istalelt for att ta in en ny person och inte veta om det kommer funka overhuvudtaget. Men nu jobbar inte jag pa huvudkontoret och Dico ersattes av en lanekock fran Le Pont, var franska systerrestaurang. Var stand-in kock var med oss pa farden innan hans semester tog vid och vid det har laget ar han hemma i sitt franska kok igen. Under tiden vantar var kokspersonal frustrerat pa den nye italienska huvudkocken som ska borja i slutet av september.

Som foljd av allt strul har Stamningen i koket varit mycket jobbig. Urbrandhet ar bara fornamnet och efternamnet ar nog desperation. Manga av kockarna jobbar extremt mycket, mellan 10-14 shift i veckan. Jag vill dock poangtera att extrashiften ar frivilliga, men jag gissar att manga kanner ett oskrivet tvang flasa i nacken. Ett exempel pa hur farligt det ar med utbrand person ar i mandags. Shakalaba hade ansvaret i koket och enlig och en av de nyare kockarna, lat oss kalla honom Murino*, fick nog. Enligt Murino hade Shakalaba pressat honom jattemycket och svurit, bett honom under denna vecka. En av de nyare kockarna, lat oss kalla honom Murino, ska ha kannt sig valdigt pressad av Shakalaba och denne bad honom att folja med ut pa bakgatan. Nu borjar forvirringen och ingen utom de tva inblandade vet exakt vad som ska ha hant eller vilka ord som ska ha vaxlats. Enligt Murino ska Shakalaba ha svurit och spottat honom i ansiktet. Ingen av den ovriga personalen sag detta. Darefter ska den utspottade kocken, enligt vittnen, ha rusat in i koket och slitit at sig en kniv som han darefter viftat mot Shakalaba. Den nagot oklara scenen utspelade sig mitt pa ljusa dagen pa en gata som oftast ar full med andra arbetande samt tursiter. D essutom har resturangen Zizzi sina fonster mitt emot var koksingang. Nagon av de boende ovanfor Cantina ringde polisen. D stangde av Shakalaba och Murino med omelebar verkan. Under nagra dagars tid har var golvchef A, med hjalp av E* fran kontoret hallit diciplinmoten och intervjuat de inblandade samt vittnena, for att kunna rapportera om vad som egentligen hande i mandags

Enligt allmant rykte verkade det som om vi skulle forlora Shakalaba. Nar den slutliga dagen infann sig motte jag honom i vart personalrum, da sag han allmant bedrovlig ut dar han stod och tomde ur sitt skap. "I'm preparing for the worse", horde jag honom saga. Jag forsokte lata positiv och sa nagot om att det varsta redan hade hant, hans liv hade ju trots allt varit i fara den dar mandagseftermiddagen dar det hela hade utspelat sig. En halv timme senare horde jag jubel och muntra roster. Gabbi och Vale* hurrade, det hela var over; Shakalaba blir kvar pa skeppet.
Nar det galler golvfolket sa har manga av de gamla-i-gemet kyparna slutat. Ta tillexempel Ardi*, han jobbade i sju ar pa Cantina. Under en fotbollstraning isjuni foll han och brot armen. Med den svarlakta armen lag han sjukskriven i 5-6 veckor, den enda lyckan han hade da var att han kunde folja fotbolls-VM:s alla mathcer, aven om det maste ha varit rena skrackfilmsupplevelsen for den brutna armen. Nar Ardi slutligen kom tillbaka insag han att hans era pa Cantina var over. Ardi ar bara en av manga erfarna kypare som har slutat den senaste tiden. Till foljd av detta har vi fatt valdigt manga nya pa kort tid, dessutom manga helt oerfarna. Ta till exempel de polskor som har borjat senast, de forvantar sig mycket utan att gora nagot speciellt bra alls. Samtidigt forstar jag att det har varit extra jobbigt for dem att borja i denna svara tid.

Sedan har vi administrationen som hos oss egentligen bestar av chefer och receptionien. Sedan C slutade i juli har jag varit mer eller mindre ensam receptionist hela tiden. Vi har haft flera prov-receptionister men tyvarr har det inte funnits direkt nagra lampliga. Den svenska tjejen sa upp sig igar, efter knappt tre veckor pa skeppet. Hon insag att hon ville ha ett 9-5 jobb som hennes vanner har. Sa nu ar jag sjalv igen. det kanns lite lustigt att vara Head Receptionist i en enmansreception.

Som allt annat i livet sa vander val Cantinas nedgang snart ocksa. Man ska ocksa komma ihag att restaurangvarlden ar en hard och slitsam branch manga ganger.

*Dico, Muriono, E, Vale och Ardi heter naturligtvis nagot annat i verkligheten

Grisinis och lakanlinjer

Bland det varsta jag vet ar forsova mig, kanslorna nar det hander bestar av bedrovelse och misslyckande. Sedan jag borjade pa Cantina i maj har jag forsovit mig vid tva tillfallen. Bada gangerna har det varit min kynniga telefon som har stallt till det for mig. Min mobil har en formaga att frysa tiden ibland. Under dagtid gor detta fenomen inte nagon direkt skada, men nar det hander under natten sa innebar det att alarmet hamnar i klam eftersom den vantade tiden aldrig infinner sig. Nar jag abrupt vaknade upp kande jag direkt att nagot var fel, jag brukar inte vakna av mig sjalv nar jag ska upp till jobbet. Med stor farhaga slangde jag upp overkroppen och greppade tag i telfonen, den frysta skarmen slog upp framfor mig och stallde efter min beroring in den ratta tiden som visade den irriterande tiden 09.45, jag skulle vara pa jobbet om en kvart. Mycket irriterande stortade jag upp som en svarande robot samtidigt som jag hivar ivag mobilen, -min syndabock. Tjugo minuter senare ar jag utflugen ur huset, efter att ha agnat fem minuter till att leta upp den fordomde mobilen.

Med lakanstreck i ansiktet kastar jag mig ner mot i tunnelbanan samtidigt som jag forsoker ringa D och saga att jag iallfall ar pa vag, innan mottagningen dor ut. Cantinas nummer tutar andlost och jag bestammer mig for att aka och ringa nar jag kommit upp vid London Bridge istallet. Pa den andra och nast sista hallplatsen meddelar en rost att vi pa grund av ett tekniskt fel befinner oss i en tag-ko. "If you have possibility, choose another route", uppmanar rosten oss. vid ett sant besked ar det uppenbart att vi ar mycket forsenade aven om rosten inte vill saga det rakt ut. Jag bestammer mig for att fakta mig ur den tranga vagnen och upptacker samtigt att jag har glomt att knappa en skjortknapp. Val ovan marken igen far jag genom min usla telefon tag pa D. "Goodmorning D, I'm on my way. Just five minutes away, ok?" En obekymrad stamma svarar kort "That's fine". "see you soon" ropar jag tillbaks.

10.38 snubblar jag anfadd in pa Cantina. D gar ut och roker, vilket betyder att jag ska organisera mig snabbt. Nar D kommer tillbaks ar hans enda ord grissini. For den som inte ar involerad i italiensk mat ar detta sakert ett intetsagande ord. I mitt huvud spelas bilder av brodpinnar upp och jag minns samtidigt vad jag paborjat dagen innan. vi har en storre reklamkampanj pa gang, den erbjuder folk att boka bord och samtidigt provsmaka italienska ostar och kott under nagra datum i september. Vi passar ocksa pa att paminna om att det borjar dra ihop sig till julbokningar. For att gora reklamen sa festlig som mojligt har vi valt att anvanda sma forpackningar med brodpinnar, sk grissinis, dessa knyts runt om varje kort med hjalp av ett presentband. Och nagot kan jag kan meddela till den som ar intresserad; Det ar inte sa latt att hitta presentband i London som man kan tro. Jag spenderade en halv dag forra veckan for att hitta nagra vettiga, da menar jag inte att vi ar valdigt krasna utan att jag inte ville ha nagra gula, oranga eller randiga plastband. Det var forst idag som jag lyckades hitta presentbandhimmlen, kopcentrat vid Elephant & Castle. Dar stod en dam som inte kunde rakna ut vad manaden september motsvarade for siffra, men hon hade precis vad jag letade efter; Presentband i manga olika mogna farger, priset lag pa 30 pence per meteri de finare forpackningarna. Nar jag kopte en hel rulle fick jag rabatt pa £1 per rulle utan att ens be om det. Jag ska tipsa alla som letar efter presentband om att ga till denna dam.

Efter min lilla utflykt agnade jag tva timmar till att knyta ihop vara brodpinne-reklampaket. D sag alldeles lyrisk ut nar han sag hogen med fina sma verk vaxa upp. Sjalv kande jag mig mer och mer som en asiatisk fabriksarbetare nar handerna gick over till att arbeta automatiskt.

Idag borjade det antligen an ny kvinnlig kock i koket. Sedan var senaste kocka lamnade oss i juni har koket varit en kvinnofri-zon, vilket inte alltid ar bra. Runt lunch-breaket motte jag en rejal och mogen italiensk kvinna med breda axlar, stark brytning, armtatueringar och piercing genom haken. Hon later kanske inte sa fager, men M-P som jag vill kalla henne, har en stark utralning och personlighet som skiljer sig fran det mesta jag sett pa Cantina. Nar jag pratade narmare med henne visade det sig att hon kommer fran sodra Italien, nara Sicilien. "But I don't like it there". Varfor da undrade jag. "I want to live in Africa" fortsatte M-P pa ett glatt och sjalvmedvetet satt som bara en kvinna over trettio kan gora. "Varfor just Afrika?" undrade jag nyfiket. "I love animals very much". Hennes svar var bland det mest ovantade jag hort pa lange och jag log samtidigt som jag berattade lite for M-P vem jag var.

Hela dagen som startade sa illa, kande jag mig trott och var mycket lattad over att vara pa ett singelskift. Mojligen kan jag skylla lite pa att det var fotbolls EM-kval igar. Jag och A gick till en pub nara dar vi bada bor och tittade pa ett daligt engelskt spel mot ett mer laddat Macedonien. England, med storken Crouch i tatet lyckades anda fa in en boll i natet, malet var dock valdigt tveksam tyckte jag och ser fortfarande framfor mig hur bollen inte var helt over linjen. A var extra glad hela kvallen och pratade mycket om Kosovo dit han aker pa sondag for en fyra veckors semester. Frun och de tva sma sonerna ar redan pa plats och langtar efter hans narvaro.

Mina hander kanns trotta och fingrarna utmattade efter det intensiva grissini-passet.

Slutet pa en jagare

Kvallsskiftet var en ren katastrof pa jobbet. Var service var under all kritik och det fick vi veta av bord nr 603. Gasterna dar kom och sa att de hade varit ute och atit pa ett kebabhak igar och dar hade de fatt battre service an hos oss, suck! Nar jag skulle ga och ta betalning hos bord 632 sa visade de sig att de hade fatt in fel vin tva ganger, istallet for £17 Pinot Grigio, sa fick de £40 varianten med samma namn. "ni forsoker visst bli av med de dar flaskorna va?" Vad svarar man pa det. Det var inte mycket annat att gora an att ta bort nagot fran notan for att komma ner till en rimligare summa. All denna forvirring beror pa personalbrist och ofokus. Vi saknade bade en bartender, en commi (matbricksspringare), en dryckesspringare och en brod- och duka upp bord-person ikvall. Alltsa skulle alla forsoka gora allt sjalva och tyvarr sa funkade det inte alls bra. Ett rent mardromsskift tog slut runt midnatt, golvchefen var tvungen att skalla lite pa tva servitriser, som hade statt for i princip den varsta roran och forvirringen.

Imorse kom det som alla mer eller mindre hade vantat pa, -Steve Irwin, alias Krokodiljagaren forolyckades. Nar jag slog pa TV:n var det den forsta nyheten jag horde. Kanske ar jag mer forvanad att det ar forst nu som hans dodsfall sker och inte tidigare. Det lustiga i det hela, om det nu gar att saga sa, ar att det inte var ett lejon, en krokodil eller en giftspindel som hade ihjal honom, utan en fisk, rattare sagt en gigantisk rocka. Jag tittade som mest pa Steve:s program nar jag gick pa gymasiet. Manga ganger sag man honom med sin fru sta och mucka med en krokodil, eller sa lag Steve nertryggt med nasan i sanden med jordens farligaste orm fyra decimeter ifran nunan. Ibland framstod han som rena daren och det var svart att tro att han inte gick pa bade den ena och andra drogen. Men egentligen var han bara en vanlig snubbe som brann enormt mycket for sin sak, han var mycket man om djurarters overlevnad och foresprakade trots allt just deras basta. Men nu ar hans saga over och nu borjar det riktigt tuffa livet for en anka och tva sma faderslosa barn.

Matte Cantinas forsta-gangsbesokare ha installningen att allt har en andra chans.

En dag bland korpar och juveler

Idag bestamde jag och Barrys oss for att besoka Tower of London. Vi har pratat om det en tid och det kandes roligt att det antligen blev av. Mina tidigare minnen fran den galma borgen utspelar sig 1989 nar jag var pa min forsta utlandssemester med famlijen. Den gangen var jag sju ar, men kommer fortfarande starkt ihag en halshuggningsstubbe och en malning pa tva unga tvillingprinsar, avbildade dar de star tatt omslingrade i vantan pa sin avrattning. Den gangen vet jag inte vad det kostade, idag ligger biljetterna pa £15 for vuxna, ar man gammal, studerande eller en smula funktionshindrad kommer man in for £12. Ar man sen i Almas alder kommer man in gratis idag och faktiskt i tre och ett halvt ar till.

Bland det mest kanda i Towern ar dess kolsvarta korpar. Myten sager att om dessa fjaderfan lamnar den gamla borgen kommer hela kronan falla och Storbritannien med den. For att gardera sig att detta inte ska kunna ske vingklipper man faglarna, eller trimmar dem som man sager pa ett nagot trevligare satt. Samtidigt sa skams faglarna bort med farska kycklinghjartan och bloddoppade kakor varje morgon. Sen fagelinfluensan har spritits har det hangt ett orosmoln over faglarna, och monarkins existens forstas. Det hela har fatt en losning som heter burar, dessa jarnramar ska hindra umgange mellan de alskade kraxarna pa Towern och de hatade vardagfaglarna. Staden har ocksa utokats med ett extra arbetstillfalle; En krypskytt har anstallts for att skjuta ihjal ovalkomna fagelbesokare. Britterna ar helt makalost vidskepliga nar det galler Towerns fjaderfan.

Var fard genom kungafastningen gick i en langsam takt och vi utforskade varje vra, satt i varje tronstol, och laste varje fanges vagginristning, -allt for att fa ut sa mycket historia och forsoka forsta den brittiska befolkningen sa mycket som mojligt. Inne pa juvel- och diamantavdelingen hade man anordnat allt pa ett speciellt satt. Allt skrivet som gick att lasa om rikedomarna fanns dar alla plast- och glasplagiat fanns. Sedan fick man ga in i den riktiga skattkammaren for att mycket hastigt aka fram pa rullband, forbi den ena Cullinandiamanten efter den andra. Om man verkligen ville beskada allt glimmer och guld tillrackligt var det till att ga baklanges pa rullbandet, det gjorde vi och det hela kandes som ett motionspass i sallskap med sakerhetsvakter. Efter juvelavdelningen gick vi ut och vidare mot The White Tower och avrattningsrummen. Till var besvikelse hade allting redan stangt och en stund senare blev vi ordagrant utfosta ur borgen. Vi lamnade Towern genom Traitor's Gate, porten dar de allra festa av borgens fangar passerade, framforallt de som motsatte sig Kungafamiljen och deras ideer. De allra flesta kom igenom porten en gang for att aldrig mer komma ut. Vi blev utfosta for att definitivt komma tillbaka, mer an halften av sevardheterna ar kvar till beskadning for var del.

Efter vart lilla turistaventyr promenerade vi over bron for att ga och ata pa Cantina. Dar blev vi bortskamda med champagne och en lyxig trerattersmiddag till ett pris av ingenting. Nar vi gick igen hade det hunnit bli morkt och en harlig dag borjade narma sig sin ande. Det enda jag kunde tanka nar vi matta gick nedfor gatan var: "Jag undrar vilken drog Charles II egentligen tutade i befolkningen nar han faststallde att det alltid maste finnas minst sex stycken korpar i Towern".

Godmorgon champagne, Godnatt champagne

Det blev en besvarlig fard hem fran jobb denna natt. Det hela borjade med att ingen av mina bussar behagade dyka upp vid London Bridge. Daremot akte det forbi flera klungor med 149, 47 och 133:or, illa nog stannar ingen av dessa vid Old Street. Nar 21:an slutligen dok upp sa hette den N21, vilket enligt min mening enbart ska betyda en nattbussvariant som gar betydligt snabbare fram an sin dagliga busskusin pa samma rutt. Redan nar jag klev pa bussen var jag smasur. En stund senare tittar jag ut genom rutorna for att forskrackligt nog bli medveten om att nagot ar fel. Vi susade forbi stora byggnader som vi annars inte brukar gora. Dyster och trott hoppar jag av vid nasta busstopp, dar far jag ocksa ett deja vu fran ett tidigare daligt reseminne. Den gangen i mars hade jag och Pernilla varit ute och firat St Patrick's Day och skildes at just innan busstoppet som jag nu hade hamnat vid annu en gang. Det dumma med detta busstopp ar att det bestar av tva olika hallplatser och ligger precis efter en skarp kurva, vilket gor att man ofta inte hinner se sin buss innan det ar for sent. Londons busschaufforer ar dessutom ett speciellt folk, de beter sig lite som om de ager sina fordon och utnyttjar ofta denna maktkansla negativt mot oss kollektivtrafiksfolk. Jag lyckades missa tre bussar jag kunde ha tagit for att komma tillbaks till ett bra utgangslage, innan jag slutligen kom med en halvfull dubbeldackare. Min hemresa fran Cantina tog inatt en timme och trettio minuter langre an den borde ha gjort. Hurra! Bra gjort sager jag till de harskande busschaufforerna och de overaskande nattrutterna.

Det senaste dygnet har bestatt av mycket arbetskollegor och jag ser forfarligt mycket fram emot att vara ledig och ha en heldag med Barry imorgon. Pa fredags natten bestamde vi oss for att ga ut tillsammans efter restaurang stagning, det hela var en liten foljd av att sa manga jobbar sina sista dagar pa Cantina for tillfallet. Bade Assisterande chefen N och golvchef A var med i det som skulle bli en lang utenatt. Vi borjade med att hamna pa en pub som paminde om en coffeeshop i Amsterdam. Dessvarre stangde den innan vi hade hunnit dricka upp forsta olen. Vidare gick vi in pa en club som jag inte vet riktigt sakert om jag varit pa innan. Stallet var typiskt 60-tals influerat med gamla svartvita smalfilmer spelandes pa vaggarna och Yardbirds samlingar i DJ-baset. Egentligen var det ett valdigt skabbigt hak och de manliga besokarna sag ut som olika varianter av Placebo-sangaren medan tjejerna var hart svartsminkade med stora uppblasta har och omogen attityd.

Vidare i utenatten traskade vi, i en klunga bestaende av sju personer, hem till golvchefens lagenhet. A bor pa elfte vaningen i en skyskrapsliknande byggnad, med sin fru och tva sma soner. Frun och barnen ar dock pa semester i Kosovo for tillfallet och A njuter lite av att vara grasai A:s lagenhet tills morgonen anlande med ljus och huvudvark, detta firade vi med att oppna en stor flaska champagn medan vi vantade pa nagra taxibilar.. A sjalv gick och la sig runt morgonkvisten, dock bara for att kliva upp en timme senare och ga till jobbet. Vi andra var forskonade med att bara jobba kvallspass pa lordagen. Som vantat kandes kvallsskiftet pa Cantina som det mest utdragna och segaste nagonsin. Kundkretsen var liten, men de som hade hittat till oss var alla ganska etablerade med regelbundna pafyllningar av vin och skumpa.

Nar kvallen slutligen kom till ett slut satte vi oss uttrottade i baren med varsitt glas champagne i handen. Servitoren J sa: "Det ar bra att avsluta dagen som man borjat den".