Grisinis och lakanlinjer

Bland det varsta jag vet ar forsova mig, kanslorna nar det hander bestar av bedrovelse och misslyckande. Sedan jag borjade pa Cantina i maj har jag forsovit mig vid tva tillfallen. Bada gangerna har det varit min kynniga telefon som har stallt till det for mig. Min mobil har en formaga att frysa tiden ibland. Under dagtid gor detta fenomen inte nagon direkt skada, men nar det hander under natten sa innebar det att alarmet hamnar i klam eftersom den vantade tiden aldrig infinner sig. Nar jag abrupt vaknade upp kande jag direkt att nagot var fel, jag brukar inte vakna av mig sjalv nar jag ska upp till jobbet. Med stor farhaga slangde jag upp overkroppen och greppade tag i telfonen, den frysta skarmen slog upp framfor mig och stallde efter min beroring in den ratta tiden som visade den irriterande tiden 09.45, jag skulle vara pa jobbet om en kvart. Mycket irriterande stortade jag upp som en svarande robot samtidigt som jag hivar ivag mobilen, -min syndabock. Tjugo minuter senare ar jag utflugen ur huset, efter att ha agnat fem minuter till att leta upp den fordomde mobilen.

Med lakanstreck i ansiktet kastar jag mig ner mot i tunnelbanan samtidigt som jag forsoker ringa D och saga att jag iallfall ar pa vag, innan mottagningen dor ut. Cantinas nummer tutar andlost och jag bestammer mig for att aka och ringa nar jag kommit upp vid London Bridge istallet. Pa den andra och nast sista hallplatsen meddelar en rost att vi pa grund av ett tekniskt fel befinner oss i en tag-ko. "If you have possibility, choose another route", uppmanar rosten oss. vid ett sant besked ar det uppenbart att vi ar mycket forsenade aven om rosten inte vill saga det rakt ut. Jag bestammer mig for att fakta mig ur den tranga vagnen och upptacker samtigt att jag har glomt att knappa en skjortknapp. Val ovan marken igen far jag genom min usla telefon tag pa D. "Goodmorning D, I'm on my way. Just five minutes away, ok?" En obekymrad stamma svarar kort "That's fine". "see you soon" ropar jag tillbaks.

10.38 snubblar jag anfadd in pa Cantina. D gar ut och roker, vilket betyder att jag ska organisera mig snabbt. Nar D kommer tillbaks ar hans enda ord grissini. For den som inte ar involerad i italiensk mat ar detta sakert ett intetsagande ord. I mitt huvud spelas bilder av brodpinnar upp och jag minns samtidigt vad jag paborjat dagen innan. vi har en storre reklamkampanj pa gang, den erbjuder folk att boka bord och samtidigt provsmaka italienska ostar och kott under nagra datum i september. Vi passar ocksa pa att paminna om att det borjar dra ihop sig till julbokningar. For att gora reklamen sa festlig som mojligt har vi valt att anvanda sma forpackningar med brodpinnar, sk grissinis, dessa knyts runt om varje kort med hjalp av ett presentband. Och nagot kan jag kan meddela till den som ar intresserad; Det ar inte sa latt att hitta presentband i London som man kan tro. Jag spenderade en halv dag forra veckan for att hitta nagra vettiga, da menar jag inte att vi ar valdigt krasna utan att jag inte ville ha nagra gula, oranga eller randiga plastband. Det var forst idag som jag lyckades hitta presentbandhimmlen, kopcentrat vid Elephant & Castle. Dar stod en dam som inte kunde rakna ut vad manaden september motsvarade for siffra, men hon hade precis vad jag letade efter; Presentband i manga olika mogna farger, priset lag pa 30 pence per meteri de finare forpackningarna. Nar jag kopte en hel rulle fick jag rabatt pa £1 per rulle utan att ens be om det. Jag ska tipsa alla som letar efter presentband om att ga till denna dam.

Efter min lilla utflykt agnade jag tva timmar till att knyta ihop vara brodpinne-reklampaket. D sag alldeles lyrisk ut nar han sag hogen med fina sma verk vaxa upp. Sjalv kande jag mig mer och mer som en asiatisk fabriksarbetare nar handerna gick over till att arbeta automatiskt.

Idag borjade det antligen an ny kvinnlig kock i koket. Sedan var senaste kocka lamnade oss i juni har koket varit en kvinnofri-zon, vilket inte alltid ar bra. Runt lunch-breaket motte jag en rejal och mogen italiensk kvinna med breda axlar, stark brytning, armtatueringar och piercing genom haken. Hon later kanske inte sa fager, men M-P som jag vill kalla henne, har en stark utralning och personlighet som skiljer sig fran det mesta jag sett pa Cantina. Nar jag pratade narmare med henne visade det sig att hon kommer fran sodra Italien, nara Sicilien. "But I don't like it there". Varfor da undrade jag. "I want to live in Africa" fortsatte M-P pa ett glatt och sjalvmedvetet satt som bara en kvinna over trettio kan gora. "Varfor just Afrika?" undrade jag nyfiket. "I love animals very much". Hennes svar var bland det mest ovantade jag hort pa lange och jag log samtidigt som jag berattade lite for M-P vem jag var.

Hela dagen som startade sa illa, kande jag mig trott och var mycket lattad over att vara pa ett singelskift. Mojligen kan jag skylla lite pa att det var fotbolls EM-kval igar. Jag och A gick till en pub nara dar vi bada bor och tittade pa ett daligt engelskt spel mot ett mer laddat Macedonien. England, med storken Crouch i tatet lyckades anda fa in en boll i natet, malet var dock valdigt tveksam tyckte jag och ser fortfarande framfor mig hur bollen inte var helt over linjen. A var extra glad hela kvallen och pratade mycket om Kosovo dit han aker pa sondag for en fyra veckors semester. Frun och de tva sma sonerna ar redan pa plats och langtar efter hans narvaro.

Mina hander kanns trotta och fingrarna utmattade efter det intensiva grissini-passet.