Skaffa dig ett liv!

Resan till jobbet imorse blev en annorlunda fard. Som trogen Jubilee Line-resenar blev jag mycket besviken nar inga tag gick langre an till Canary Wharf. Darifran skyskrapsomradet fick alla vara sa goda och hitta en alternativ resvag. I mitt fall blev den enda mojligheten att hoppa pa ett DLR-tag (Docklands Light Railway). Dessa tag ser lite annorlunda ut och resan med dem ar definitivt av ett annat slag. Istallet for att aka langt nere i underjorden aker man nu hogt uppe pa en hojd. Det var riktigt hissnande att se ner pa sma batar, manniskor och hus. Pa min nathinna spelades minnena av Lisebergs Balder upp. I kurvorna gnisslande det till och med likadant som berg-och-dalbane-tagen gor nar de klattrar upp mot toppen. Med pirrig mage gick jag av taget i Tower Hill. Tio minuter senare traskade jag in pa jobb en halvtimme forsenad. I London skyller man pa transportsystemet i alla lagen om man kommer for sent. Oftast ar det fullstandigt berattigat.

Det blev en lang dag pa Cantina. Efter stangning nar de sista gasterna hade gatt satt vi nagra stycken och tog avsked av den siste italienaren som lamnar oss. S flyger hem till Sicilien for att borja plugga till hosten. Vad han ska studera vet han inte riktigt, men troligen nagon slags orientalisk massageutbildning. Det hela har sakert nagot mer kand namn som inte jag kan komma pa nu.

For ovrigt har jag insett att F, en av vara bartendrar behover skaffa en tjej mer an nagon annan. Hela hans personlighet ar i totalt oforstand med allt vad en karleksrelation star for. Och framforallt sa tyder hans samtalsamnen pa att han behover nagot annat an jobbet. Allt han overhuvudtaget pratar om handlar om Cantina och manniskorna som ar anstallda dar. Hela hans liv ar restaurangen. F:s attityd ar dessutom av det slaget dar han anser att han ar battre an alla andra. Och nar det ar fragan om baren, sa pratar vi om hans heliga plats, dar duger ingen annan till. F, du behover skaffa dig ett liv!

Barry ringde upp fran Brighton dar han har varit och jobbat pa en festival i tva dagar. “Lina det ar fint har nere, helt annorlunda an London”, horde jag en valbekant rost saga. Och visst tror jag honom. Formodligen finns det manga stallen pa britton som ar helt annorlunda an huvudstaden. Jag maste sluta att begransa mitt tankande och mina asikter om det har landet enbart efter Londonintryck.

Jag staller mig rakt upp och ner och stirrar pa Israel och undrar vad de e g e n t l i g e n haller pa med.

Visningar och kyrkklockor

Igar pa jobb kom meddelandet susandes till min mobil; Min syster ska gifta sig! Jonas friande till henne nagonstans i Italien, Pisa gissar jag pa. Harligt! I huvudet hor jag redan hur kyrkklockor ringer. Far ocksa visioner av Alma som springer runt med sma buketter. Det enda knepiga maste vara att bestamma var nagonstans brollopet ska aga rum. Detta problemet hanger ihop med den rotloshet som jag, min syster och bror praglas av. Samtidigt far vi vanda pa det och saga att valet blir ju desto friare i och med var situation.

Nar jag fick brollopsnyheten kunde jag inte lata bli att namna det for N, min Assisterande chef. Hon tittade lange och langt pa mig nar jag skrattande berattade om meddelandet. Darefter gick hon tyst darifran pa det typiska N viset. Plotsligt kom jag ihag vad hon berattade for mig nar jag var ny pa Cantina. For 7 ar sedan gifte sig N hemma pa Nya Zeland. Brudgummen var irlandare. Efter en tid flyttande de till England och motte, vad jag har forstatt, ganska snabbt pa svarigheter. Idag lever de i praktiken precis som skilda, endast papprena ljuger om deras sanna tillstand. Formodligen strodde jag vagsalt i N:s alltfor svarlakta sar.

Idag har jag haft en ledig dag. Lite av en sensation kanns det alltid som. Tyvarr gick var plan om att besoka Towern i stopet eftersom Barry blev uppringt for att jobba nattskift igar. Istallet for utflyken har jag gjort nast intill ingenting.

Vacktes av ett mindre trevligt samtal klockan 9 i morse. En bekant indisk rost sa att lageheten skulle visas en halvtimme senare. Och tydligen skulle jag vara dar for att visa den. Nar jag en stund senare oppnade dorren stod det en forskrackt varelse dar ute. En tanig latinamerikans man klev in och tittade runt. Efter mindre an 2 minuter var han fardig och ursakta sig sa mycket innan han gick. Om min morgonrockskladsel och nyvakna uppsyn kan ha skramt honom vet jag inte.

Sju timmar senare var det dags for tre andra visningar. Forst kom ett brittiskt par in, de sa inte ett pip innan de stod vid ytterdorren igen och sa “We're heading”. Da tyckte jag lite synd om min engelske granne daruppe. Han kan behova lite stod i sin fotbollsdyrkan. Mig hatar han efter att jag gjorde hans liv under fotbolls-VM annu varre genom att heja pa alla Englands konkurrenter. Dagen nar Engelsmannen floppade ur mot Portugal trodde jag att han skulle rusa ner och sla in var dorr. Men istallet verkade det som om att han kollapsade med Johnny Cash’s version av Hurt pa hogsta volym.

Det tredje besoket utgjordes en afrikansk familj. Dessa fyra storvaxta figurerna blev irriterade pa hallen. For er som har varit har vet ni ju att det latt gar att fa klaustrofobiska kanslor i den extremt tranga passagen. “Too narrow”, sa familjemannen bekymrat innan de alla gick ut pa led. Sista besoket var en kortvuxen tjej. Hon verkade till en borjan bade positiv och pratglad. Nar hon fem minuter senare gick sag hon mer besviken ut.

Jag undrar vad P, hyresvarden, egentligen skrev i annonsen. Bade tjejen och det engelska paret sag ut som om de hade fatt fullstandigt fel bild av annonsvaran. Det ar klart att man inte behover skriva nackdelar som att lagenheten har en katakombisk hall, eller att kakelplattorna i badrummet hanger lost. Men man kanske kan undvika att beskriva den som attraktiv med tragolv och open spis. Eller namna nagot om stora barbecuefester i tradgarden. Det ar latt att det blir lite manga visningar som inte leder nagonvart da.

Jag ska bli brudtarna!

En oangenam hund och om saknad

Bilden av ett regnigt London borjar sakta men sakert att dunsta bort. Dagarna flyter ihop i en kokande kittel. Overallt gar rodbranda britter runt med utmattade anleten. Engelska flaggan kanns symbolisk mer ratt an nagonsin tidigare.

Pa nagot satt kanner jag mig mycket mer tillfreds med tillvaron I London. Tidagare led jag standigt av langtan till Sverige och frustration over hur saker ar i London. Men nu daremot kanner jag ett storre lugn och accepterar att jag bor har.

Det som ar valdigt jobbigt ar att inte kunna traffa min systerdotter. Alma, som just nu ar i Italien med sina foraldrar, fyller 14 manader imorgon. Jag langtar konstant efter henne. Och vidare maste jag erkanna att jag tycker det ar valdigt trakigt att ha forlorat Pernilla. Nar hon bodde har var det som att ha en oas i oknen. Vara traditionella morgonfikor och Guinesskvallar var underbara. Vi lyckades dessutom med nagot omojligt i Londonsammanhang. Vi flyttade samma helg och insag att vi hamnat tre busstopp ifran varandra. Sant hander bara inte har! Nu ar Pernilla pa vag att sla sig ner i Barcelona for en tid. Katalonien ar inte dumt och jag forstar att hon valjer en sadan plats. Jisses vad jag ska aka och halsa pa dig nar du har kommit pa plats ordentligt! Se till att ha en soffa jag kan krascha pa.

Pa jobbet insag jag idag hur skont det ar att C ska sluta. Hon ar ocksa receptionist men har nyligen sagt upp sig. Sedan jag borjade pa jobbet har jag verkligen fatt bra kontakt och kommit bra overens med alla mina arbetskamrater. Det enda undantaget ar C. Hon paminner mig om en osaker hund. Sa for vi forsoker kommunicera med varandra sa blir hon upprord och “skaller till”. Det kanns som om hennes radlsa framkallar standiga missforstand. C har jobbat lange pa Cantina och borde kanna sig lite tryggare i sin roll tycker jag. For ovrigt verkar det vara en Italiensk-saga-upp-sig-pakt som rader just nu. Tre stycken forutom C har sagt upp sig och slutar alla denna vecka. Italienarna borjar fa rykte om sig att vara korttidsarbetare. Haller trenden i sig sa slutar det nog med att vi blir en italienskfri italiensk restaurang.

Det ar svart att kanna sig frasch nar det kanns som att sitta i en ljummen bastu hela tiden..

En profil och ett blivande fotbollslag

Ikvall fick vi pa Cantina besok av stadens borgmastare Ken Livingstone. Han klev med raska steg rakt in i restaurangen. Min gastlista var i den stunden langt borta med A, var golvchef. I och for sig hade jag inte en tanke pa att stalla mig och bladdra bland massa bokningar i det ogonblicket. Det kandes inte riktigt aktuellt i narvaron av en av Londons stora profiler.

En stund senare nar Livingstone bad att fa se pa var cigarrselektion blev det lite svettigare for A. Golvchefen rusar over till var "storebror", och narmsta granne till vanster, Pont de la Tour. En stund senare kommer A tillbaks i sallskap med en svartkladd man och en trabox. Samtidigt som Livingstone tittar ner i ladan med exklusiva Havannacigarrer vet vi en sak; Kvallen ar raddad!

Livingstone som varit Mayor of London sedan 2000 ar kand for sitt oppna och direkta sprak. Han ar valdigt popular bland folket och vinner mycket fortroende genom sin enkelhet. En kul grej ar att han till skillnad fran andra politiker alltid gar eller aker tunnelbana. For tillfallet vantar han pa en manads avstangning fran sitt yrke. Straffet ar en foljd av att han offentligt jamforde brittiska journalister med tyska koncentrationslagers vakter. Fragan ar hur rattvis den domen ar. Jag menar, hur ofta blir en journalist straffad efter att ha skrivit en krankande artikel eller nyhet?

Nar jag har mojlighet aker jag bil hem fran jobbet med G , en av vara pizzabagare. Ikvall hade jag turen att vara fardig nar koket stangde och kunde fa skjuts till East London. En av de nya tjejerna foljde ocksa med. R ar 19 ar och kommer fran Slovenien. Hon ska aka hem efter sommaren och gifter sig sen i september. I bilen berattar R for oss att hon drommer om att fa nio barn. "Va?", utbrister jag och G i sammklang. "Nio?", sager jag undrande. "Varfor sa manga?", fragar G. Sjalv har han bara fem stycken och tycker att det ar mer an nog. R pastar att hon alltid dromt om att ha manga barn. Sjalv kommer hon fran en liten familj med bara en bror. "Har jag nio blir det nastan ett helt fotbollslag", utbrister R med ett skratt.


"Världskapitalismen dödar fler varje år än vad Hitler gjorde. Och han var ändå galen."
- Ken Livingstone, borgmästare i London

Maratonstaden

Jaha, da var klockan 01.50am och annu ett maratonarbetspass ar forbi. I London motsvarar ett heltidsarbete inte det vi ar vana vid i Sverige. Om nagon skulle kasta in mig till ett svenskt fulltidsjobb nu skulle jag tro att jag vore pa semester. En arbetsvecka med 50 timmar ar inget extremt har, snarare lite ynkligt kan det tyckas.

Tack och lov har jag turen att vara pa en arbetsplats dar jag trivs valdigt bra. Mitt numera andra hem ar belaget ute pa Butlers Wharf. Omrade gar att beskriva som en restauranggata, platsen har fantastiskt utsikt over Thames och Tower Bridge skryter pa bara 200 meters avstand. Min restaurang heter Cantina del Ponte. For den som vill veta mer om "Mitt andra hem" ar det fritt att ga in pa http://www.conran-restaurants.co.uk/restaurants/cantina/

Under denna del av aret ar vi fullbokade i princip varje kvall. Envisa gaster ar beredda att vanta i timmar for att fa ett bord pa terassen.
Eftersom vi ar en sa kallad dining restaurang sa blir mitt jobb att avvisa en hel del gaster i dorren. Denna tisdagskvall kom ett par in och fragade om de kunde halka in for en “nip”. Efter de hade vant om och lamnat restaurangentren muttrar min chef D surt till mig: "De kan minsann glida vidare en bit till och snubbla in pa All Bar One". D har ju ratt. Hos var narmsta granne till hoger gar det fa hur mycket kvalitets-nipping-tid som helst.

En sak som de inhemska gasterna brukar forvana mig med ar att utbrista sin oerhorda forvaning nar Tower Bridge oppnar sig. Denna brooppning brukar ofta framsta som rena sensationen i deras ogon, -alltsa aven for urlondonborna! Jag erkanner att det ar en maktig syn nar den massiva gamla kolossen delar sig och slapper igenom batar av olika slag. Men att de ar en sadan anonym procedur har jag svarare att ta till mig.

Manga kvallar staller sig solen i ett lagt lage dar den kastar ett magiskt skimmer over den tungsinta borgsbron, -kontrasten blir total. Nagra 100 meter darifran gnistrar det intensivt fran japanska fotoapparater.

En hemlig blogg

Idag har aven jag aslutit mig till skaran av cyberdagboksskrivare. Hur pass frekvent mitt tangentplitande kommer att bli har jag mindre koll pa. Jag hoppas iallafall pa att orka halla gloden uppe mer an en tvaveckorsperiod innan tangentkrampen uppkommer.

En situation som vore valdigt pinsam ar om jag forst skickar ut min blogglank till alla nara och kara for att sedan producera maximalt ett inlagg varannan manad. Fragan ar om det har ar positiv eller negativ stress jag utsatter mig for? Det basta vore egentligen att ha sin blogg ifred under flera ar och sedan dra fram ett eventuellt mastervark ur garderoben. I ett sadant fall kan jag smidigt byta namn till en mer passande titel som "...hemliga dagbocker", eller "Mina ar i det dolda".

Kanske ska jag inte fundera sa mycket mer over det har med hemligt bloggskrivande. Formodligen skulle jag anda fa bloggboter och bli avstangd fran sajten om jag inte gjorde reklam for www.blogspot.com genom att bifoga lanken till atminstone en handfull vanner. Och nagonstans langt inne vet jag att det vore lojligt att jag trotsa hela bloggidén, - Att dela med sitt av skrivandet.

Tvi tvi! Tiden far utvisa..