Toalettserpentiner

Det verkar att jag slutligen också har fått en släng av det där viruset som alla har burit runt på i olika former. Jag är egentligen mest förvånad att det tog så lång tid för mig att drabbas. Min chef D har konstant hostat och nyst i en månad nu. En annan tjej, C, har dessutom haft som ful ovana att alltid närma sig receptionen när hon måste snyta sig eller nysa.

Igår hade jag bjudit in två kunder för matprovning. De har en jullunchsbokning för 115 personer om två veckor och ett av deras önskemål har varit att ha få med traditionell kalkon på menyn. Därför bestämde jag tillsammans med vår Head Chef G att det bästa är att de kommer och provar en kalkonrätt för att vara på den säkra sidan. Kunderna kom och det var riktigt roligt att träffas efter all mail och telefonkontakt vi har haft tidigare. Fantastiskt nog tyckde de att kalkonen som G hade tillrätt var alldeles underbar. Retsam som jag kan vara kunde jag inte låta bli att gå in i köket och förtvivilat titta på G och säga: "They really didn't enjoy the turkey. What shall we do now?". Hela G:s ansikte skiftade över till en grånyans och han pep fram: "They didn´t like it...?". Jag tog ganska direkt bort hans ångest och redovisade den sanna versionen, provsmakarna njöt i fulla drag av varje kalkonbit ute i restaurangen. När de gick vinkade de glatt och såg framemot att komma tillbaka den 15:e för det stora evenemanget.

I och med att hela våran arbetsplats just nu genomgår en förändring så kan man lugnt säga att stök och mindre kaos är vardagsmat på Cantina. För tillfället är damtoaletterna under renovering så den enda toaletten som går att använda är vår älskade, nydöpta unisex toalett. När det är mycket folk i restaurangen blir det pinsamt med en lång kö utav kvinnor och män som väntar på att få göra sina behov. Det jobbiga är ju att ringen nästan alltid är uppfälld när vi som tänkte sätta oss ner kommer in. För egen del brukar jag kila övr till grannen All Bar One när det är behovsdags, där finns det minst 15 stycken så det känns ungefär som rätt in i ett toalettparadis.

En ytterst jobbig sak var i måndags när en elegant kvinna kom fram till D och ville meddela att våran enda toalett inte gick att spola. För att det hela skulle bli ännu värre så kom det fram att kvinnan jobbade för tidsskriften Sunday Times. Jag kunde se hur D bara ville sjunka ner genom ett ickeexisterande hål och stanna, ungefär som Saddam skulle jag nog vilja tro. Det andra stöket jag jag skriva om en annan gång eftersom toalettämnet tog så mycket plats.

När provsmakarna gick drog jag ett lättnadssuck, eller förresten två: De hade fullkomligt älskat kalkonen och de hade dessutom inte använt toaletten. Hurra!

Fönstertittare

Igår var det toppmöte mellan United och Chelsea. Jag åkte till Earls Court och såg matchen tillsammans med J. Det blev snabbt fullt inne i puben och vi var glada att vi lyckats få grepp om två pallar i pygmestorlek. Bildskärmen satt dessutom långt upp mot taket och nackspärren var snart ett faktum. Vi tog varje avblåsning som ett tillfälle att sänka ner huvudet för några minuters vila. Eftersom både jag och J älskar att slå vad för att göra matcher mer spännande så blev det snart givet att satsa på förste målgöraren. Mitt val blev Englands hatgrabb Ronaldo och J satte på Shevchenko, eller Tjernobyl som hans smeknamn är i Tjeckien har jag fått höra.
Under matchens gång blev vi full i skratt när vi såg hur skaran med människor utanför växte för varje minut. Den stora klungan stod ordagrant tryckta mot fönstrena med blickarna total fokuserade på bildskärmen. En kille stod till och med och åt MacDonalds mat där han spänt följde toppmötet.

Idag gick jag hem tidigare från jobb eftersom jag direkt efter middagen kände mig riktigt illamående och febrig. Jag tror att i princip alla på Cantina har haft en släng av en seglivad förkylning, -utom just jag. Jag tolkar det hela som att det helt enkelt är min tur eller att köket försökte matförgifta oss med konstiga ingredienser idag. Jag tror dock mindre på det senare alternativet eftersom ingen annan kände sig risig.

På väg hem från jobb köpte jag med en Express pizza och indisk take away. Det var mitt första besök på en Pizza Express. Den ena tjejen som jobbade där var ruskigt otrevlig och jag kände mir riktigt förnedrad när hon antydde att jag stulit en Lite-tidning från deras bord. I London står det människor i pricip varje gathörn och delar ut gratistidningar, Lite är en av dessa. Det är svårt att inte ta med sig en varje dag eftersom man verkligen ordagrant får tidsskriften uppkörd i ansiktet när man försöker skingra sig förbi beundransvärda utdelarna. När man tar en tidning får man nästan alltid ett tacksamt leende och ett tack på någon brytning tillbaka. Iallfall kryllar London av dessa tidningar och denna Express Pizza-tjejen sa till mig: "Is that paper yours? We had one lying here". Jag blev riktigt irriterad på henne och var nära att lämna tillbaka den nypacketerade pizzan och be att få mina pengar tillbaka. Men istället frågade jag henne bara kallt om hon trodde att jag kom till deras snabbmatsrestaurang för att sno en gratistidning.

På den indiska restaurangen möttes jag av trevlig personal med både charm och personlighet. Här tog maten som jag beställde ganska lång tid vilket jag ser som ett gott tecken. Medan jag väntade passade jag på att studera inredningen. Jag märkte till min förvåning hur märkliga bordsdukningar de hade. Ett bord som uppenbart var menat för fyra hade fem bestickuppsättningar, fyra tallrikar och tre servetter.

Toppmötet slutade med oavgjort och varken Ronaldo eller Tjernobyl gjorde mig eller J till en vadvinnare.

En stor nyhet i litet format

Igår njöt jag av veckans första lediga dag. Det var obeskrivligt skönt att sova ut ordentligt, äta en rejäl frukost i lugn och ro och i ett behagligt långsamt tempo göra mig redo för lite fredagsshopping. Allt tydde på att gårdagen kunde ha varit en riktigt ordinär dag utan några direkta överraskningar, men så blev det inte. Telefonen ringde och Micke var på tråden. Det tog nästan en kvart innan han kläckte ur sig anledningen till att han ringde just nu. Jag var helt inställd på att han skulle fråga ut mig vad jag ville ha i julklapp. "Du ska bli faster nu också!" Min reaktion på denna mening var tystnad. Av någon anledning så kunde jag inte riktigt koppla vad orden innebar. När det hela sedan gick in blev jag tyst igen, -av rördhet. Min bror ska bli pappa och Lena ska bli mamma!

Igår åkte jag och Vale hem till I för att äta middag och dricka lite vin. Eftersom I kommer från Grekland var jag förberedd på en stor grekisk sallad och en kanske en ouzo för matsmältningen. Men till min förvåning blev vi bjudna på en stor indisk gryta som tog oss halva vägen till Calcutta. Efter middagen begav vi oss till The End, en av Londons riktigt stora nattklubbar vid Holborn, där dansade vi friskt i några timmar innan vi trötta hoppade in i en taxi. I nattens London duggregnade det utanför bilrutorna.

Ett nytt liv är format och ska nu utvecklas i sin takt tills tiden är mogen. Naturlagen är mäktig. Mäktigast.

Å, Ä och Ö

Plötsligt bara så där så tog mina stunder utan våra hatälskade slutleds alfabets bokstäver slut. Henrik knappade bara in några inställningar och så var det hela klart! Kände mig nästan lite dum när jag insåg att det var så enkelt. Nu gäller det bara att återuppliva de gamla högerrörelserna med den högra handens högra del och att stå ut med fingerkrampen som uppstår.

Arsenal gjorde mig stolt ikväll igen. Vi besegrade Hamburg och återfick hoppet om ett grymt resultat i Champions League 06-07 säsongen också.

På jobbet är det just nu praktiskt jobbigt. Våra värmerör har krånglat och det är riktigt kallt i receptionen. D hämtade temperaturstickan (som egentligen är avsedd för matprodukter) och la den i restaurangens reception i några minuter. Det var knappt att den ville komma upp till +16 grader. När fixa-allt-killarna kom förbi en stund senare så blev de förskräckta över kylan och satte genast igång med arbetet. Tyvärr så såg de ingen lösning på problemet innan jag gick av mitt skift. Förhoppningsvis får jag ett glatt värmebesked imorgonbitti.

En sak som jag medvetet tagit tag i på Cantina är att förespråka sk Stafftreatment, det hela startade när D kläckte ur sig att vi har en buffert för personalskoj och efter det har jag påminna honom om det så ofta jag har haft tid. Igår bestämde vi oss för att börja organisera det hela. Planen är att vi tillbringa eftermiddagen på här innan vi därefter äter middag på någon restaurang. Det hela låter som en rolig dag som kommer göra oss gott. Det roliga är när jag ska förklara för några av italienarna i köket vad det hela handlar om ta reda på intresset. Tack och lov kunde jag använda mig av min tolk B när mina spanska ord bara förvirrade matlaget ännu mera.


Frihetskänslan av att kunna använda åäö kanframstå som en struntsak för er som bor i Sverige, men för mig beskrivs det bättre som ett litet steg för mina fingrar men ett stort steg i för min utländska vardag.

Power nap ar overlevnad

Kom nyss hem efter en middag pa Cantina. Gick dit med Cindy, Hafez, S, I och M. Som vanligt blev jag och mina vanner bortskamda med ankomstchampagne och andra apertitretare. Jag maste saga att jag verkligen fick en battre inblick i kundernas situation och tyvarr markte jag manga saker som storde mig ikvall; Vantan pa menyer var extrem, brod kom sent och bestick stannade kvar alldeles for lange. Samtidgt sa sag jag verkligen att golvfolket faktiskt forsoker och de ar verkligen underbara, men frustrationen over att vara ett underbemannat skepp lyser igenom.

For att jag ihuvudtaget skulle lyckas ta mig ivag till middagen var jag tvungen att ta en catnap for att rehablitetera mig fran gardagens fest. Lordagen slutadee namligen med en efterfest av sallsamt skadat slag. Efter tva flaskor av Alexandre Bonnet-avskedchampagne pa Cantina foljde jag med N och hennes irlandske van Deco pa efterfest pa Old Kent Road, det vill saga sydostra London som jag mer an val kanner till. N vantande inte en sekund med att oppna en av sina avskedspresenter fran chefen D; En gigantisk 1.5 L Barolo. N berattade att D hade sagt till henne att inte dricka hela flaskan sjalv och N trodde da att det var en vanlig vinflaska. Men nar hon fick se volymen sa forstod hon hans poang.

Nar jag klev upp fran nagra timmars somn kande jag mig overkligt pigg och hela eftermiddagen spenderade jag med Deco. Eftersom irlandaren nyligen dragit av en sena i foten sa blev det hela en langsam dag. Jag hjalpte Deco med hans handbagage och kryckor att hitta ratt till t-banan. Promenaden som i vanligt fall skulle tagit 15 minuter slutade med en 90 minuters langsam vandring. Iallafall sa har jag fatt en ny van och plotsligt sa star dorren oppen for att aka till Cork pa Irland. Den irlandska mentaliten verkar dessutom valdigt annorlunda fran den londonska. Deco forvanade mig genom sina detaljer som att saga hej pa ett smastadssatt till alla manniskor som vi motte pa var vandring och det som forvanade annu mer var att sa manga londonbor faktiskt oppnade sig och pratade pa hej vilt. Kanske ar det bara en myt att huvudstadsfolket i Europas metropol ar stressiga och oforstaende.

Min syster kommer till England i borjan av januari, det vore underbart att ha henne hos mig da, iallafall en dag.

Ny chef och hostrusk

Det stammer nog att ju narmare man bor sitt arbete desto svarare far man att komma i tid. Jag kanner att jag kopplar av for lange innan jag beger mig hemifran eftersom jag alltid kanner att jag har nog med tid. Nu har jag inte kommit direkt forsent sedan jag flyttade till Nordsidan av Tower Bridge, men jag har verkligen fatt pina pa med snabba steg for att komma in pa klockslaget tio.

Igar traffade jag P for forsta gangen, var nya Assistant Manager efter N. Han kom in som ett yrvader pa Cantina, ikladd en ganska sa mycket for stor kostym och stark italiensk brytning. "Jisses, ska den har killen ersatta N", tankte jag. Men efter forsta intrycket var jag nog den som gjorde P:s forsta dag lite lattare och inte domde ut honom totalt som flera andra av de inbitna anstallda gjorde. Samtidigt kunde jag inte lata bli och tanka pa det som manga antytt till mig: Att jag borde ha sokt N:s tjanst och blivit en av Cantinas roddare. Om tillfallet
ges imorgon sa tanker jag inte tveka ett ogonblick. Jag har fordelen att vara en av de ytterst fa som varan chef D faktiskt kommunicerar med och jag forstar honom valdigt val efter att ha jobbat ett halvar bredvid honom i receptionen.

Vadret igar var riktigt elandigt ruskigt. Hosten har varit riktigt sen och jag har vant mig vid att det inte ska regna och blasa sa mycket. Ett av de varsta blashalen ar Tower Bridge, nar man befinner sig mitt pa bron i fullkommligt piskar och yr regndropparna. Det ar inte latt att vara obo alla ganger.

Efter mitt ar och ett halvt i London trodde jag att jag kunde lyckas klura ut olika nationaliteter ganska bra. En av vara fixar-killar pa jobb gjorde det klart for mig att jag inte alls hade sa bra koll. D2 ar nagon blandning av elektrier och reperator skulle jag nog vilja saga. Haromdagen fragade jag honom om han skulle titta pa fotbollsmatchen mellan England och Holland. "Eller ar du radd att ni ska fa for mycket stryk", fortsatte jag kaxigt. "Jaha, spelar Holland mot Sydafrika?", svarade D2. Damn, vilken miss av mig!

P fragade min chef D vilken position jag har pa Cantina. "Caroline, she does everything here", svarade D.

Flytt

Efter tva manader under samma tak som mitt avslutade forhallande har jag nu antligen lyckats flytta. Nya boendet ar i det fordelaktiga laget mellan Tower Hill och Aldgate t-stationer. For mig betyder detta att en promenad over Tower Bridge pa ca 8 minuter racker for att komma till Cantina.

Eftersom jag knappt har spenderat tid hemma under tva manader sa kandes det forsta kvallen valdigt markligt att "bara" vara hemma. Jag fick myror i benen och blev tvungen att springa ut runt kvarteren nagra varv for att dampa min rastloshet. Igar gick jag och plockade upp Roman och Hafez pa min gamla arbetsplats vid Cannon Street. Vi gick darefter tvarsover gatan for en olkvall tillsammans. Det var ganska lange sedan jag umgicks en langre tid med Hafez och jag markte tydligt hur mycket hans nya chefsroll har forandrat honom, pa ett positivt satt. Han hanterar sin rollpostion proffsigt och jag ar overtygad om att han gor ett skickligt jobb.
Efter nagra timmar av uppdateringar och allmant flamsande bestamde vi oss for att forsoka styra upp en restaurangmiddag pa Cantina den kommande sondagen. Jag har inte varit ute och atit privat pa min restaurang sedan i augusti.

I lordags var jag med pa en valdigt trevlig fest. Det hela utspelade sig pa en pub vid London Bridge. Managern for stallet stangde ner for allmanheten runt 11pm och darefter borjade ett privat party. Eftersom puben ligger langt ner och har hogt placerade fonster kan forbipasserande inte se vad som forsigar darinne, valdigt klipskt.

Sondagen spenderade jag mestadels i Earls Court med J och N. Vi hade en tokigt rolig dag och gladast av alla var nog jag nar jag fick se Arsenal utklassa Liverpool.

Idag hoppar bloggandet hej vilt mellan olika dagar, -bara for att forvirra de ynka lasare som hittat hit.

Jag har ben

Idag akte jag ivag till Camden Town for att titta pa rummet. Nar jag kom upp fran T-stationen slog det mig att jag aldrig vistats under dagtid i omradet, lite lustigt. Jag bestamde mig for att ta pa mina kritiskt granskande ogon och ga en langre vag for att fa en battre uppfattning om platsen i klart dagsljus.

Under promenaden insag jag att Camden bestar av extremt mycket farger, mina minnen fran Marrocko och Mexiko spelades upp dar jag traskade fram. Lukterna var framst Kinamat och rokelsestickor. Manniskorna ser mer slitna och harjade ut an vad jag vill minnas fran mina tidagare skymningsbesok. Nar jag nastan var framme vid den bestamda adressen fick jag en impuls att nastan strunta i det hela och ga at ett annat hall. "Men nej!" Varfor skulle jag det, tankte jag sedan.

Jag mottes av en valdigt trevlig kanadenska i dorren. Lagenheten som inte var det mest moderna jag sett var ett mycket inbott kallarhak skulle jag nog vilja saga. Tjejen som visade den gjorde ett mycket gott intryck och vi tyckte genast om varandra. For ovrigt bor det ett gift par, varav mannen ar 19 ar och frun ar 28. Tyvarr sa maste jag saga att sjalva boendet inte var riktigt vad jag forvantade mig, det fanns till exempel inget riktigt vardagsrum och rummet var valdigt litet.
Jag lamnade lagenheten med tanken att jag skulle tanka over det hela och sedan ringa och meddela mitt beslut snart. En liten stund senare nar jag gick annu en annan omvag insag jag att jag nog skulle ge ett negativt besked, -snart.

I England verkar det som om folk ar lata nar det galler att promenera. Pa vagen mot Camden t-station sa snirklade jag till min promenad och blev tvungen att fraga om vagbeskrivning. Jag stannade en ung kille i sina basta ar, hans svar blev "Camden tubestation is really far away". Jag blev forvanad och svarade att det inte var for langt for mig. "Ok", sa kille och det sprattlade lite i hans ena mungipa. "Har mannisikor inte ben av en anledning", tankte jag for mig sjalv?

Nar jag lyckats hitta tillbaka till Camdens farglada marknadsgata sa bastamde jag mig for att leta efter nya skor i nagon av alla affarer dar skor fullkomligt overfyller varenda skyltfonster. Det verkar saljas mer skor i Camden an resten av London, konstigt att folk inte verkar ga mer dar da. Formodligen har jag en ganska svar skosmak for jag hittade inget av intresse. Vid ett tillfalle stod en aldre expedit utanfor butiken, nar jag gick forbi oppnade mannen munnen och sa "Hey girl, I got some nice trousers for you". Jag gjorde direkt klart for expediten att jag letade efter skor, inte byxor. "But you have legs".

"Next time!" ropade mannen efter mig nar jag travade vidare pa mina uppenbara ben

Tystnaden bryts

Formodligen har den obehagliga tystnaden i detta bloggrum avskrackt varenda lasare for att satta sin fot harinne, -nagonsin igen. Tystnade som ratt har kan jag inte pasta ha ratt i livet utanfor. Helgen som gatt har varit otroligt hogljud i London. Varje kvall och natt sedan i fredags har det skjutits farglada fyrverkerier hejvilt. Folk har statt uppe pa sina hustak och fullkomligt ost ivag danande ljussken. En Londonveteran berattade att detta sker avrje ar runt denna helg november, men ingen verkar veta vad orsaken egentligen ar. Igarnatt, var formodligen den sista i denna hogljuda era, det smalde pa rejalt pa gatan utanfor, men konstigt nog sag jag inga ljussken pa himlen den gangen. Borjade allvarligt fundera pa om det var nagon galning som tagit sitt automatvapen och gick berserkargang i omradet. Eftersom jag inte horde nagra polissirener efterat tog jag forgivet att detta trots allt inte var fallet.

Livet for ovrigt ska jag inte ens forsoka sammanfatta, det ar lonlost. Jag har bestamt mig for att acceptera de olika saker som hander pa livets vandring, allt ar inte alltid latt, men det starker manniskan att kanna att hon faktiskt overlever knepiga situationer. Jag kanner mig bra och nojd med mitt beslut att stanna i London, dar vet jag att jag har gjort ratt. Men daremot ar jag mindre nojd med att jag inte har anstrangt mig for att hitta ett eget boende. Pa torsdag ska jag dock titta pa ett rum i Camden Town. Ett rum i en lagenhet med tva kanadenskor och en britt. Camden Town ar en stadsdel med rykte. En del sager att Camden ar ett av Londons flummigare distrikt med mest pundare och droger. Andra tycker att Camden ar underbart med sin bohemiska atmosfar samt moderna uppsyn. Sjalv har jag nyligen borjat spendera mer tid i omradet och har definitivt fatt ett bra intryck. Det ar betydligt ruffigare dar jag bor nu, nara Brick Lane. For 10 ar sedan kunde man inte ga pa gatorna har efter skymningen berattade en taxichauffor for mig. Shoreditch med Old Street i spetsen var bland den farligaste och ruggigaste kvarteren i London med ett myller av prostitution, overgivna byggnader och vald i varje horn. Idag ar det ett av de mer populara omradena dar byggnaderna moderniseras och priserna stiger i en rasande takt.

En lustig grej som hande i slutet av oktober var nar jag plotsligt snubblade over en person som jag inte sett pa lange. Det var en torsdagsmorgon och jag kom fran en vans lagenhet i Camden Town och skulle ivag pa utbildning i vart nya huvudkontor. Jag var enormt trott efter en allt for sen utekvall. Nar jag kom upp ur T-stationen Farrington fullkommligt snubblade jag in for att kopa min forsta produkt pa en Bagel factory, - en kaffe. Just nar expediten skulle ta emot min bestallning sa vrider jag huvudet at vanster och mina ogon fastnar pa tva ogon som jag kanner sa val igen. Min forra chef C! Av alla Bagel Factory som finns i London sa lyckas jag ramla in pa C:s stalle. Det var jattekul att se henne igen och jag hoppas att vi snart kommer att styra upp en ordentlig traff.

Idag bokade jag biljett till jul. Ska fira dagarna kring 24:e i Hasselby hemma hos Lotta, Jonas och Alma. Ska bli harligt att se dem snart igen.

Tiden gar snabbt, det ar ingen nyhet. Har borjat fundera lite pa min 25 ars dag i mars. Eftersom jag och Hillevi fyller med bara 10 dagars mellanrum sa spanar vi pa att ha nagot stor tillsammans, formodligen i London. Det vore ruskigt kul att hyra ett stalle och bjuda in massor av folk. Vi ska prata mer om det hela och se vad vi kan komma pa. For ovrigt har vi snart kant varandra i 10 ar dessutom, jisses!

En minicab-chauffor som jag akte med hem fran jobb i forrgar berattade att han bott i London i 40 ar men nu funderar pa att flytta tillbaka till Kashmir dar han kommer ifran. Han sager att London ar som en motor dar allt bara rusar pa, stannar man upp blir man forvirrad, enligt honom ar detta orsaken till att folk jobbar sa mycket har. Hans satt att beskriva det hela pa skramde mig lite.

Antligen har ishackan brutit upp tystnaden, nu ar det bara att kora pa igen. - Jag halsar mig sjalv valkommen tillbaka till bloggvarlden!