En gammal kollega och en yngre modell

Jag var tvungen att investera i en ny jobbagenda haromdagen. Den tidigare tar abrubt slut imorgon den 1:a september, en marklig skarning om jag far saga det sjalv. Nu fick jag helt enkelt kopa en ny agenda for 2006, en som faktiskt galler hela aret ut. I min nya almanacka har det otroligt fina fotot pa Alma, taget av en fotograf pa Knutpunkten i Malmo, fatt en helig plats. Idag har jag stolt visat upp fotot for mina kollegor och alla har uttryckt sin totala fortjusning. "Hon kan bli modell for en barntidning", utbrast Y. "Hon ar sa underbar", sa bartender F. Floor Manager A menade att jag kunde fa kort pa hans tva soner och
for att gora Alma sallskap. Nja, tyckte jag om det, det finns ingen som platsar bredvid Alma for mig.

Efter jobbet akte jag egentligen bara hem for att vanda. Jag hade bestamt traff med Roman, min forre arbetskamrat fran Subway. Han ar fran Polen och ar en underbar person som jag har haft mycket roligt med. Det kandes givande att traffa honom ikvall, vi pratade bade om gamla tokiga minnen som vi har haft med Pernilla och om framtiden och vara besok i hemlanderna pa senaste tiden. Det jobbiga var att se hur mycket arbetsstress han gar runt med. Stundvis kandes det som om jag fick rollen som en terapeft. Eftersom han har mitt gamla jobb sa tror jag att jag forstar honom ganska bra i situationen.

Jag borjar bli tokig pa randiga kostymer i London. Det kanns som varenda affarskvinna och man travar runt i dessa kritstrecksranderna mellan 7.30 och 9.01 pa morgonen. Jag har sjalv varit nara att falla i strecktrasket, men borjar allvarligt fundera pa att hoppa over det och skaffa en enfargad kostym till hosten och vintern. De roligaste ar att det finns sa manga langa kvinnligakostymbyxor och sa manga korta kvinnoben i England. Vidare verkar det som om dessa kortbenta fruntimmer inte vet hur man lagger upp ett tyg eller syr overhuvdtaget. Dessa nyssnamnda kvinnor travar gladligen framat med tygstumparna hasande i marken. Otroligt
osmakligt.

Min chef D har borjat prata hogt for sig sjalv valdigt mycket. Ibland verkar orden indirekt vara riktad till mig och i ett undervisande syfte. "Oh, we have big plans for you", sa han idag och tittade pa leende pa mig och vidare mot Assistant Managern N.

Roman berattade ihardigt om sin polska choklad som jag tydligen bara maste smaka. Tyvarr ar jag ganska skeptiskt eftersom han rakade klacka ur sig att chokladen bestar av torkad frukt. Ar det nagot jag tycker illa om sa ar det san dar fruktchoklad som alla pensionarer har i sina skap.

Vous parlez francais?

Jag maste bekanna att jag borjar kanna en gnutta angest over valet den 17 september. Eftersom jag ska utlandsrosta sa maste jag dessutom rosta i mycket god tid innan den 17:e. Det jag kanner ar att jag overhuvudtaget inte har haft tid att satta mig i det jag ska ta stallning till. Trots att jag ar langt over 18 ar sa ar jag en simpel forstagangsrostare. For fyra ar sedan bodde jag pa
Island och lyckades bli utan valsedel samt sa missade jag information om att det gar att rosta pa svenska ambassaden. Nu blir det nagra dagar till att vralstudera de olika partiernas standpunkter i fragor som jag tycker ar viktiga och forsokta ta stallning darefter. Jag har intalat mig sjalv att jag bara inte far ga miste om denna chans. Far visioner dar jag ser mig sjalv sta som 28:aring och darra med en valsedel i handen. "Hjalp, hjalp mig nagon!"

Har i England far man inget stod eller information alls. Det enda som ar intressant ar att skriva om ar Sven-Goran Eriksson och Ulrika Jonsson. Idag laste jag att Svennis far £95 000 i veckan under sina sex forsta manader som icke Engelsk forbundskapten. Darefter ska han fa ungefar halften av det beloppet fram tills han tilltrader en ny tjanst. Enligt engelska pressen ar det har helt bedrovligt, hur kan en san dum klantskalle fa vara pengar och inte ens arbeta for oss langre? Fragar journalisterna. Jag funderar pa vilka som ar de e g e n t l i g a klantskallarna, den som betalar ut lonen, eller den som tar emot den?

Idag nar jag slutade jobbet tankte jag testa en ny vag. Det ar alltid en skon kansla att utoka reviret en gnutta i den stora staden. Plotsligt nar man trampar gatan ut pa en gata kan ett ljus ga upp: Aha! Nu forstar jag hur de har stadsdelarna hanger ihop! Idag gick jag i ungefar sju minuter utan att ha en aning om var solen gar upp eller ner. Jag kapitulerade genom att fraga ett lattillganglig byte. Genom en port klev en tjej ut mitt framfor nasan pa mig, hon var utrustade med en hjalm och en fullastad cykel. Innan hon hann reagera pa min fraga dok en MC-kladd person ut genom samma port och hade redan reagerat pa min fraga. Han forklarade mycket nogrannt med sin amerikansk accent hur jag kunde komma fram till Old Street. Medan han forklarade gick han snabbt och jag fick glatt hanga pa for att kunna hora vad han sa. Nar ett gang beskrivningar av trafikljus, svanger och hoghus var over
vande han ovantat pa huvudet och sa "Vous parlez francais?". Nej tankte jag tyst och formodligen hogt ocksa, for killen sa sen: "Naha, jag tyckte du hade en fransk brytning". Det har var nat nytt, fransk accent! Pa min toplista har hollandsk brytning alltid legat som dominerade ledare nar det galler folks accentgissningar pa mig. Det ar bara italienarna pa jobbet som alltid tror att jag ar engelsk. Eftersom de sjalva pratar urusel engelska och inte kan hora skillnad pa varken brittiska och amerikanska eller finska och skottska, sa har jag valdigt svart att ta det har som en komplimang.

Shakalaba har varit boss i koket den har veckan. Var tillfallige huvudkock har akt pa semester och ska inte komma tillbaks nagot mer darefter. Sedan ar Jeff* som annars brukar halla ledningen i koket ocksa pa nagra veckors avkoppling. De nya rollerna har lett till att laget i koket ar spant och smabrak har dykt upp de senaste dagarna. Jag och Shakalaba ar
ganska nara och pratar en del. Hans karlekshistoria ar ett ode i sig. Hans flickvan och en gang fastmo bor i Tunisien, vi kan kalla henne for My har. For tva ar sedan var allt frid och frojd och deras planer pa brollop och ett liv tillsammans var standigt pa tungan. My:s mamma tyckte om Shakalaba och stodde sin dotters beslut till fullo. Men en solig dag dok en avlagsen kusin till hans My upp. Kusinen ar valbargad och pengarna gjorde tydligen ett gott intryck pa My:s familj, speciellt pa hennes mamma. Nar kusinen friade till My ordnades brollopet pa stort i Tunisien. My ville inte alls gifta sig med sin kusin och fick mota manga hemskheter fran bade sin egen och kusinens familj. My tvingades alltsa att inga ett aktenskap med sin kusin. Idag ar situationen sa
att Shakalaba befinner sig i London och vet att han kommer raka illa ut om han satter sin fot nara My igen. De pratar valdigt ofta, i princip dagligen, pa telefon med varandra, -dock alltid pa via olika nummer och telefoner. De alskar varandra granslost. Men deras forhallande ar nast intill ruinerat och de vet inte langre vad de ska prata om. Allt ar sa spant att ingen av dem langre vill prata om kanslorna. Shakalaba ar radd att allt de har haft kommer ga forlorat i ren hopploshet. Shakalaba har nagra ganger bestamt sig for att forsoka att glomma, ge upp och ga vidare i livet, vilket har visat sig vara lika latt som for israelerna och palestinerna att sluta fred.

Shakalaba berattade sitt ode for mig en helt vanlig kvall pa Cantina. "Kanske kommer du en dag att fa traffa min underbara fastmo Caroline". Jag forsokte le, men kande mig vemodig. Helt plotsligt kandes inte filmer och romaner som Romeo och Julia, samt Tristan och Isolde, sa faniga. Shakalaba skrattade och sa "Nu forstar du varfor jag jobbar dygnet runt pa Cantina".

My:s make har sedan en tid akt till USA och haller sig medveten undan, pa sa satt undviker han forfragningar om skillsmassa fran sin olyckliga fru, -sin kusin.

*Jeff har ett annat namn i verkligheten.

Krampor, spratt och oden.

Idag tog jag tag i mitt eviga internetbekymmer och gjorde slut pa det en gang for alla. Klockan 15.14 gick rakt in pa elektronikbutiken Currys och kopte en laptop med tradlost natforbindelse. Forsaljaren var duktig och lyckades fa mig att kopa med en sa kallad klantgaranti for £6.99 i manaden. Detta ar alltsa precis vad det later som, jag kan dricka en cappuccino och spilla ner hela koppen pa min produkt, min garanti ger mig da en ny och flackfri vara. Kanske inte sa dumt egentligen, lite drullig kan jag vara. Men det basta med detta ar att jag kan surfa varsomhelst och hursomhelst. Till och med om vi flyttar igen sa ar det bara att kora igang fran en ny ort. Jag hoppas att det har ska fa mig tillbaks pa ett bra bloggspar igen, visserligen gallde inte garantin for det.

Nu maste jag summera ihop lite vad som har hant de senaste dagarn. Det som har besvarat mig rejalt ar min sa kallade hogra sida. I ungefar fyra manader har jag gatt runt med med en mindre smarta in hogra handleden. Det hela ar foljd av en liten vardagsuppgift pa mitt forra jobb. Det var en helt vanlig dag pa Subway och jag skulle flytta in ett gang platar till koket. Troligen var min hand inte i ett stabilt lage och jag kunde kanna hur det knackte till i leden. Sedan den dagen har jag haft en regelbunden, men dock ganska svag smarta. Detta gallde fram tills for tre dagar sedan da laget raskt forandrades. Pa lordagsmorgonen vaknade jag plagsamt upp men en enorma smarta i handleden. Fick fajtas en stund for att komma ur sangen som en annan krympling. Nar jag darefter yrvaket kikade narmare pa den arma leden sa sa sag jag rodnader och monster slingra sig runt om den, som nagra slags naturliga tatueringar. Formodligen hade jag sovit en hel natt med handen inbokad under kroppen och pa sa satt vakt upp den dvalande smartan.
Nu har jag blivit utskalld pa jobbet i tva dagar for att jag inte ha tagit det hela mer seriost genom att ga ivag till en doktor, sjalv ar jag butter for att saker och ting inte bara kan sjalvlaka. Men om det hela fortsatter ska jag forsoka ga ivag och fa den undersokt, vem vet, jag kanske far en gratis sjukgymnast som sa manga andra far for sma skramor och krampor.

Pa sondagsmorgonen ringde telefonen pa Cantina. Rosten liknade en italiensk brytning "Goodmorning, I want to book a table". "Ok fine", svarar jag. "What time would you like to join us Sir?". "Now!", sa rosten da. "I'm sorry, but we're not serving food until 12pm". "But can I eat lunch with such a nice girl as you then?". "Excuse me, what?", sa jag undrande. "Well, I'm a single man and don't want to eat alone", svarade mannen mig. "I'm sorry but I can't eat during service", klamde jag buttert ur mig. Det blev tyst i luren och jag skulle just till att dramma ner den nar rosten ater pratade, denna gang lat den lite mer bekant "Caroline, how are you? It's I". Forst da forstod jag att det hela var ett skamt och jag skrattade ljudligt. I ar en av mina vanner som slutade pa Cantina medan jag var i Sverige. Vilket spratt han spelade mig. Och vad glad jag blev nar han senare kom och halsade pa oss.

Igar kom meddelandet pa telefonen, min barndomsvans far har gatt bort. Vi har egentligen ingen direkt kontakt idag, men vi lankas ihop genom Mikaela, som ar en annan barndomsvan och idag ocksa en person som jag har bra kontakt med och tycker valdigt mycket om. Det var hon som formedlade den hemska nyheten till mig, det kanns verkligen fruktansvart sorgligt och en del manniskors oden verkar det inte finnas nagon hejd pa.

Sjalv har jag gatt runt i mycket framtidsplaner pa senaste tiden. Jag borjar starkt att fundera pa att soka in till hogskola/universitet till nasta och nastnasta termin. Visserligen kanner jag mig mer och mer fast och forankrad i London och har lite svart att tanka pa att jag ska flytta harifran snart. Men samtidigt, precis som Barry sa till mig, tiden gar sa fort, sok nu for det angrar du aldrig. Manga andra har sagt det till mig ocksa. Jag har nastan haft lite angest for det har med studier pa senaste tiden. Jag traffar ju valdigt manga sydeuropeer pa jobbet och de flesta av dem borjade med hogre studier direkt nar de var 19 ar. Kande mig bade dum och lastgammal nar de fragade varfor jag inte borjat lasa annu? Tack och lov kom min bror med en mycket stodjande kommentar sist vi sags. Micke sa att ju aldre du ar desto mer far du ut av dina studier. Jag tror inte han forstod hur mycket det starkte mig att hora honom saga de orden.

Jag tanker pa min gamla van och hoppas sa innerligt att hon ska klara av denna livsmotgang ocksa, det ar hon vard.

En sa kallad exklusiv hire

Jaha, mitt forsta riktiga privata party blev lite av en flopp. Vi hade en bokning pa 200 personer. De hade valt en Canape variant som tilltugg till allt drickande. Egentligen ville de bara dricka, men det kandes inte direkt ansvarsfullt av oss, och var policy ar ju att det ska serveras mat.
Nar det gallde var personal sa blev det lite nervigt nar det visade sig att en del fick ta pa sig helt nya arbetsroller. Det kanske ska namnas att vi har haft en mycket hog personalomsattning de senaste sex veckorna. Sa denna kvall fick en av vara kokslankar hjalpa till att baka pizza. En av vara sa kallad dryck & brod-springare fick plotsligt med darrande hand lyfta upp brickor med uppfyllda ol- och vinglas. Sjalv fick jag tillsammans med N och A vara vaxelvis garderobhangare och dorrvakt. De senare gar egentligen mer att jamfora med polis, for det var sa jag kande mig. Sa fort nagon kom till dorren var det brickor med foretagets namn pa som gallde, annars var det bara att surt ga nagon annanstans. Men det storsta problemet var att gasterna hela tiden fosokte springa ivag till vattnet med fyllda glas. Eftersom vart tillstand inte racker en centimeter utanfor terassen sa ar det mycket viktigt att vi skoter detta. Dessutom ar Butlers Wharf en residentarea vilket gor allt anu kansligare.

Det ar kul att vuxna manniskor kan bete sig sa barnsligt ibland. "Excuse me Sir, I have to ask you to stay on the terasse with your drink", upprepade jag manga ganger under kvallen. Och de flesta gangerna fick jag ett "javisst, inga problem" till svar, for att minuten senare springa efter samme gast och saga samma sak. Jisses vilka barnrumpor!

Som om inte detta var nog. En liten kinesisk tjej ramlade ihop i en hog vid vattnet. Runt ikring tjejen vaxte askadarna snabbt och var Floor Manager A fick tillfalle att prova sin 13 ar gamla First Aid-kurs. Den avtuppade tjejens vanner tyckte att A var sa bra sa att de trodde att han kunde fortsatta agera doktor, vilket han vagrade. Tack och lov for A:s skull sa dok ambulansmannen upp en stund senare och forde ivag den stackars tjejen. N, Assisterande Managern gick likblek runt kring handelsen. Nar jag fragade hur det var fatt sa sa hon dovt "Jag kan just se hur Pont de la Tour pratar nu, varfor var hon tvungen att rasa ihop synlig for deras personal och matgaster?". En stund senare ringde telefonen, det var en av de boende ovanfor restaurangen. Rosten som lat skarp ville absolut tala med Managern. Jag led med N, nar jag ledde henne till telefonen.

Nar gasterna antligen hade lamnat Cantina stod en uttrottat personalskara mitt pa golvet och pustade ut. Alla undrade samma sak: Varfor maste de hyra en hel restaurang om de anda bara vill dricka?

Jag kom att tanka pa en jattebokning i december dar har man onskat DJ. Just nu far jag rysningar av att tanka pa det.

Dagarna som gatt

Resan tillbaks till London

Jag hade tankt att jag skulle skrivit direkt nar vi kom tillbaks till London, men tyvarr blev det inte sa. Det kanske inte ar sa konstigt nar man ramlar rakt in i jobbet sa fort foten satts ner pa marken. Var flygresa hem blev over en timme forsenad. Nar man flyger med Ryan Air ar risken for en forsening eller annan mindre katastrof mycket sannolik. Det som ar mindre sannolikt ar att traffa pa en slakting eller se en kandis, -men det gjorde vi. I vantan pa flyget satt vi i Sturups lilla café/bar-salong och tittade pa slumpmassiga TV-bilder. Helt plotsligt snubblar Rolf Larsgard ut ur herrtoaletten och torkar sig under nasan dar han kliver vidare. “Famous actor”, vaste jag till Barry, samtidigt tankte jag att det var andra gangen jag ser var svenska skadis dyka upp plotsligt. Forsta gangen jag sag honom var nar vi firade farmors 70-ars dag i Arild. Den gangen for nio ar sedan sag jag egentligen mest ryggen av honom dar han stod tryckt mot en buske.
En stund efter Lassgards uppenbarelse dok ett annat kant ansikte upp. Pa andra sidan glasrutorna borjar passagerare att stromma ut fran vart mycket forsenade plan. “Ha Lina, titta vem som ar dar!” Ropar Barry medan han springer bort till glasrutorna. Barrys kusin M stod pa andra sedan och vinkade glatt. M som bott mestadels i Malmo under de senaste tolv aren och numera precis som vi bor i London, kom lagom for att avnjuta nagra dagar pa Malmofestivalen.

Forsta dagen i storstaden igen

Nar jag vaknade upp gav jag mig direkt ivag hemifran for att hinna med en shoppingrunda innan jobbet. Jag maste erkanna att jag kande ett markligt lugn av att vara omringade av manniskor, trafik och den roriga miljon. Pa Oxford St gick jag in pa ett Starbuck’s fik. Deras Latte har hog klass och nyligen har jag ocksa upptackt att de har valdigt goda mackor som gar att fa uppvarmda med rostade gronsaker eller mozzarella & soltorkade tomater. Latten och den forstnamnda mackan fick folja med mig pa Take Away-fard. Nar jag knokade mig fram pa den folktata gatan med kaffet i ena handen och en rykande macka i den andra slog det mig plotsligt: Jag haller pa att bli en storstadsmanniska!

Ater pa jobbet

Nar jag travade in pa Cantina pa eftermiddagen mottes jag av pizzadoft. Under mina fem lediga dagar hade jag lyckats glomma bort att onsdagar ar var klassiska pizza-som-personalmat-dag. Efter nagra steg narmare baren sag jag ett nytt ansikte med blont har “Hej, du ar ocksa svensk va?” Sa ansiktet. Under en brakdels sekund kande jag mig som en lejoninna med ett rivir som precis utsatts for en inkraktare. “Ja just det”, svarade jag. Vi smapratade lite efter det och det visade sig att hon borjat jobba som receptionist tva dagar tidigare. Nar jag en stund senare sag ett annat nytt ansikte borjade jag bli lite orolig. Det tog inte lang tid att fa de anade daliga nyhterna bekraftade: Servitorerna I och A hade slutat, likaval hade bartender G akt pa semester och det ar lite osakert om han verkligen kommer tillbaks till Cantina igen. Eftersom bade I, A och G ar nagra av mina narmsta vanner pa jobbet sa kandes det riktigt trakigt att fa detta meddelandet. Samtidigt ar det valdigt skont att vi antligen har hittat en ny receptionst. Eftersom jag sjalv nyligen blivit titulerad Head Receptionist och har betydligt mycket mer arbetsuppgifter nu fortiden, ar det bra att P har kommit in som en ny arbetskraft.

I restaurangbranschen far man vanja sig vid att folk kommer och gar valdigt mycket.

Sverige

Just nu

Dagarna i Skåne har gått både långsamt och fort, en relativt vanlig känsla när man är på resande fot. Nu har det i alla fall hunnit bli tisdag och jag och Barry ska flyga från Sturup tillbaka till London ikväll. Hoppas det blir en lugnare avresa vid flygplatsen än den vi hade förra veckan. När vi reste tidigt på fredagsmorgonen råkade vi ut för både en uppstressad pakistansk taxichaufför och en överspänd säkerhetskontroll. När det gäller den första upplevelsen så var det så att chauffören inte riktigt hittade vår adress i London. Detta ledde till att han anklagade oss för att ha gett honom fel postnummer, en ren lögn naturligvis! Givetvis fortsatte vår chaufför att gorma under hela vår timmes resa till flygplatsen. Tack och lov så slumrade både jag och Barry till och slapp stundvis hans horribla gnat om allting. Om klockan hade visat en mer civiliserad tid än 05.14 så hade vi inte tvekat en sekund för att hoppa ur hans bil och stoppa första bästa taxi från gatan. Men tyvärr kunde vi inte göra detta. Inte ens en på-gränsen-till-nervsammanbrott-chaufför kan få mig att riskera att missa mitt flyg. Droppen av hans humör kom vid ankomsten vid flygplatsen. Pakistan-chauffören visade sig vara en totalt oerfaren flygplansavlämnare. Eftersom vi inte fick betala med visakort så sa jag att jag kan ta ut pengar just innanför dörrarna på flygplatsen. Jag känner till Stansted mycket bra efter att ha spenderat åtskiljiga långa vänteperioder och nätter där i mitt förflutna. När jag berättade om vår plan för chauffören blev han fullkomligt hysterisk. - ”I can not stay here, not possible". Vidare röt han: "They will give me ticket. Ticket!”. När Barry bad honom att titta runt lite på alla andra taxibilar och privata fordon som stod lugnt parkerade så gormade han tillbaka : ”Don’t agrument with me”. ”Shut up!”. Förmodligen menade han don’t argue with me (please). Mycket irriterad på chauffören klev jag ur bilen medan han fortsatte sitt slaktande av engelska språket, och började gå mot flygplatsingångarna. Mindre än tre minuter senare kom jag tillbaka och hörde samma tjattrande från vår kära chaufför. Jag gav honom pengarna, långt inne i hans tokiga ögon gick det att se en glimt av någon tillfredställe när han drog åt sig de fem sedlarna. Tillbaka fick jag den mest skrynkliga £5-sedeln jag någonsin sett. Barry berättade att mannen hade spårat ur ännu mer när jag var och tog ut pengarna. De så kallade trafikorganisörerna hade vinkat fram hans taxibil för att ge honom en bättre plats. Detta hade inte chauffören tolkat på något positivt sett. Han hade skrikigt ”Ticket ticket, you see now they give me ticket!”
Jösses vilken chaufför. Barrys sista ord till honom var: ”Du kommer att köra av vägen och råka illa ut om du fortsätter så här”.

När vi 40 minuter senare stod vid myningen till säkerhetskontrollen möttes vi av långa rader i fram till röntgen punkterna. Nu gällde det att inte vara blyg för att visa fötterna. Alla var tvugna att ta av sig skorna. Sen var det bara att stå lydigt med armarna utfällda och låta personalen klämma på dig in på bara skinnet. Barrys handflator blev intressanta. Vakten sa att det kunde ju faktiskt vara så att Barry hade planterat in en kniv under huden. Plötsligt finns det ingen hejd på britternas fantasi. Jag skulle vilja sätta mig ner med någon av säkerhetvakterna och i lugn och ro få förklarat för mig några funderingar jag har. Detta är en jag har: Om det nu är så viktigt att ingen har med sig tändare, vattenflaskor, pincetter med mera, hur kommer det då att jag glad i hågen kan köpa allt detta och mycket mer i form av knivar, saxar och speglar på andra sidan säkerhetskontrollen? Förklara detta för mig och jag lovar att vara den mest tålmodiga resenären vid min nästa resa.

Flygresan gick bra. Tyvärr hade Easy jet de mest obekväma stolarna jag mött på ett plan, de gick inte alls att fälla bakåt. När vi landade på Kastrup var det otroligt lugnt och skönt överallt. Inga vakter sprang runt och tittade misstänksamt på våra handflator.

I Malmö möttes vi av min syster, blivande svåger och min systerdotter/guddotter. Alma var blyg för mig i ungefär fem minuter. Detta visade hon genom att reflexmässigt stoppa in ett litet finger i ena näsborren. Kanske går det att jämföra beteendet med strutsens stoppa huvudet i sanden, naivt lugnande. När det gäller Barry så blev Almas finger i näsan en standardgest under hela första dygnet.


Och så lite om själva kräftskivan

Lördagskvällen går att sammanfatta den några ord; Loge och snaps. Släkt och stress. Sång och skratt. Det var roligt att träffa så många ur vår lilla släkt. Egentligen var alla närmsta på plats utom min äldsta och yngsta kusin. För Barry ble det hans första riktiga kräftskiva. Och det blev inte ens en femtedels kräftor jämfört med snapsar för hans del. Nubbarna dracks på initiativ av faster Eva som tyckte att Barrys skulle smaka på så många kryddade brännvinssorter som möjligt, för att sedan kunna utnämna den bästa. Möjligen så var det också en förvarning till Evas makes egenkryddade besk som ständigt dyker upp på den traditionella annandagsfesten i Veinge. I andra hörn av långbordet rådde det allmänna diskussioner mer eller mindre högljutt. Emellanåt ställde sig någon upp med klirret i glaset som stöd och började driva igång en snapsvisa. Min blivande svåger Jonas var nog den mest ambitiösa när det gäller de svenska spritsångerna. Han försvann iväg i smyg för att surfa fram en favorit visa och kom sedan tillbaks glad i hågen men ett papper i näven. Sången blev en duo med Lotta och handlade om en fet fransyska.

När jag gick och la mig hörde jag grumliga röster och pianospel ifrån rummet intill.

Irrvarv i Marybelone

Idag akte jag och Barry ivag for att satta spratt pa mina Conran-kuponger som mitt jobb utdelat. Dessa formanslappar ger mig mojlighet att handla prylar for £250 pa en av Conrans alla lyxbutiker runt om i varlden. Efter att vi bestamt oss for att aka till Marylebone-butiken satte vi genast av med t-banan. Stationen vi gick av pa, Baker Street, ar samma som alla
Madame Tussaud's-turisterna anvander sig av och var darfor myllrig och jobbig. Det forsta jag gjorde nar vi kom upp ur t-banan var att fraga tva arbetare efter Marylebone High Street. Utan att blinka svarade den av de tva slappande stationsarbetarna att vi just nu befann oss pa gatan vi fragade efter. Barry tittade misstanktsam pa dem och muttrade att man aldrig kan lita pa britter. Eftersom London slarvar med sina gatnummer sa far man ofta ga ganska langt innan det gar att skymta ett nummer som talar om vilken riktning man faktiskt ar pa vag mot. I vart fall gick vi ca 500 meter innan vi insag att vi var pa vag at fel hall. Darefter kranglade vi oss tillbaka igen, forbi alla Madame Tussaud's-turisterna igen. En stund senare konstaterade Barry att stationsarbetarna hade gett oss felaktig information och vi var overhuvtaget inte var pa ratt gata.

Efter forsta missvisningen blev vi felinformerade 3 ganger till innan vi slutligen fick en vagbeskrivning av en dam som ledde till ratt gata. Marylebone High Street visade sig vara en liten krokig gata fylld med sma designbutiker. Och under gatnr 55, det fanns faktiskt ett sadant, skrot bokstaverna till namnet CONRAN SHOP. Affaren bestar av tre plan av rena lyxprylar till sjuka priser. Om man vill kopa ett duschdrapperi sa kan man garna gora det, men det billigaste kostar £42. Tacka vet jag IKEA nar det galler vissa saker. Bade jag och Barry kande oss forvirrade inne i affaren och visste inte riktigt vad vi skulle lagga kupongerna pa. Efter mycket lang tid sa bestamde vi oss iallfall for lite grejer, bla annat sa invisterade vi i en valnotsskarbrada for £49.95. Bradan hade ett unikt litet utdragbart fack dar smulor och annat krafs formodligen ska sopas ner. Barry var valdigt nara att overtala mig att vi skulle kopa en boxningsslagpase. Med en sadan skulle han kunna ta upp sin boxning igen och formodligen sluta roka pa stort. Slagpasen kandes dock endast aktuell under ett kort ogonblick. Det som forvanade mig lite bland alla designprylarna var Darth Vader-svarden som lag utspridda lite overallt och gjorde ovasen av sig sa fort nagon plockade upp dem.

Jag undrar varfor britterna hellre missleder sina medmanniskor an sager orden I don't know. Ska det vara sa svart att saga I don't know? I DON'T KNOW.

I D O N ' T K N O W

Temporar rora och landsmansjakt

Det har varit tyst fran mig ett tag. Nagra kanske undrar hur det gick med lagenhetsnycklarna. Vi har lyckats flyttat in sen snart en vecka tillbaks, bor numera i zon 1, vilket ar premiar for oss. Lagenheten ar mycket stokig och vi har en del att gora med den. Tydligen sa verkar det vara sa att Barrys kusin, som ager huset, inte vill veta av bostaden. Han har helt enkelt inte tid eller lust. Sa tanken ar att vi ska ta over ansvaret for den och ordna med uthyrning pa sikt. Det finns ju trots allt nagra tomma rum som inte behover sta och damma igen for all framtid. Markligt att det finns manniskor som ager hus men inte bryr sig ett dugg om dem.

Nagot internet har vi inte lyckats flytta over annu. Forst maste vi ordna med en telefonlinje for att kunna ta tag i nat-problemet. Enligt BT, var hatalskade telefonleverantor sa har vi ingen telefonanslutning i nya boendet. Nar jag star i huset och glor pa en teledosa med de stora bokstaverna B och T sa forstar jag att det brittiska telefonimperiet annu en gang drar en ren logn for att kunna suga ut sa manga pund som mojligt.

Just nu sitter jag pa jobb och har ett break innan middagsservicen drar igang. Under formiddagen har jag varit pa utbildning i vart huvudkontor. Jag ska bli var ansvarige partyfixare och kundlank pa sikt. Det kravs mer forstaelse i det hela an jag forst trodde, men det kanns som ett roligt och inspirerande uppdrag. Nu nar jag tanker pa jobb igen sa kan jag beratta ett roligt aventyr som D, min chef, skickade ivag mig pa i fredags. Han har planerat in att jag ska bli en kontaktperson for ett svenskt community centre som ska ligga i narheten av var restaurang. Nar D har pratat om detta har han latit bade lyrisk och overtygande. Jag fick en ganska bra beskrivning till var platsen i fragan skulle ligga, det enda jag saknade var val egentligen bara ett namn och en exakt adress. Under en och en halv timme irrade jag runt kring Rotherhiterondellen och for som en pingisboll mellan de olika byggnanderna. Enligt D skulle det bara ha funnits en byggnad vid Rotherhiterondellen, detta var inte riktigt min bild av de hela. Under min svenskjakt hann jag springa in i et flertal olika buinesscentrum, norska kyrka, en medecinskt forskningsarbetsplats och aven svenska sjomanskyrkan. Och av dessa kan ni ju gissa hur manga som hade hort talas om det svenska community centre. Just precis, ni har gissat ratt; Ingen alls!

Efter mitt mindre aventyr kom jag flamtandes tillbaka till Cantina och forklarade for D vad jag varit med om. "Ja, det ar klart, det kanske inte finns kvar langre", sa D lugnt. "Inte kvar, vad menar du med det?" undrade jag. "Det var ju trots allt tio ar sen jag var dar", fortsatte D. "Tio ar!?" Utbrast jag. Tydligen sa var D pa en fest for tio ar sedan och under den kvallen fo sa hade de dykt upp ett gang svenskor i nationaldrakter. En av dessa kvinnor sedan kvar sin vaska pa festen. Turligt nog sa hade gentlemannen D lyckats snappa upp att den glomska kvinnan jobbade vid Rotherhiterondellen. Nar han dagen efter lamnade over vaskan fick han en inblick i nagot centre dar bara svenskar jobbade och salde prylar och engagerade sig i olika saker.

Det var alltsa denna fest under forra decenniet som tio ar senare fick D att skicka ivag mig pa en omojlig landsmannajakt.

Nagra ord om strul

Har inte fatt nagon tid over alls till skrivandet. Passar pa lite fran jobb nu iallafall. Depositionen for nya boendet ar betald, men killen har strulat med nycklarna och vi har fortfarande inte fatt grepp om dem. Valdigt frustrerande. Forhoppningsvis ska allting losa sig idag. Kan bara halla tummarna tills jag far kramp i dem.

Aterkommer forhoppningsvis snart och da med goda nyheter.

Operation B slutford

Nu kan jag antligen ta av mig plasthandskarna, torka pannan och pusta ut, - bloggoperationen ar over. Efter mitt inlagg i tisdags fick jag for mig att jag skulle mixtra lite med olika installningar. Resultatet blev ett irriterande felmeddelande som sag ut ungefar sa har <$BlogDateHeadDate$> Idag hade jag antligen tid att satta mig ner och klura ut en losning. Det jag gjorde var helt enkelt att skapa en ny blogg for att kunna ga in och titta pa de orginalinstallningar som kommer med en nyskapt blogg. Darefter kunde jag kopiera in de i min riktiga blogg. Jag funderar vad detta kan kallas inom medecin, mojligtvis fejk-transplatation, eller kanske cybriskkloning.

For ovrigt har det inte hant sa fruktansvart mycket de senaste dagarna. Men visst kan jag meddela att vi ska flytta till ett nytt boende. Vi kommer att hamna ganska centralt den har gangen, pa Old Street narmare bestamt. Darifran blir det definitivt gangavstand till jobbet. Jag funderar dessutom pa att skaffa en cykel. Nar det galler det senare har jag inspirerats av Gabbi* , en av vara servitriser, hon cyklar till Cantina varje dag. Innan trodde jag att det enbart var allmana idioter och smakriminella som trampar pedaler i London, men det vore inte ratt att stoppa in Gabbi i det facket.

Pa jobbet idag blev jag en smula forolampad av nagra smaberusade aldre britter. Sjalva tyckte de sakert att de var jatte trevliga och artiga som bara britter tror att de ar. Jag kom fram for att ta betalningen vilken skulle delas upp pa tva kort. Den ene mannen sa: “Ar man bra pa matematik i Polen?”. Lite irriterat sa jag att jag aldrig har satt min fot i Polen. “Naha”, sa mannen forvanat. “Jag trodde att alla har var pollacker, var kommer du ifran da?”. Skandinavien svarade jag sa neutralt jag bara kunde. “Ah Sweden!”, hojtade mannen som svar. Nar jag sedan utan att blinka sa vad summan av deras nota i exakta pund och pence lag pa sa tystande mannen for ett tag. “Tydligen ar de duktiga pa matte i Sverige”, sa han sen efter en stund. Men eftersom gasten anda inte kunde ta ogonen fran notan sa skrev jag upp talet pa notpappret for att visa honom med en utrakning att jag faktiskt inte hade tagit summan rakt ut ur luften. Efter min overbevisning kande jag hur mannens fru log stravt mot mig, samtidigt bytte hennes make mindre smidigt samtalsamne. “Den dar Sven Goran ar svensk, va? Han ar en riktigt notty an, men pengar tjanar han allt!”. Visst, tankte jag for mig sjalv. Innan nagon vet ordet av kommer Svennis vara bortglomd. Det racker med ett nytt namn, en ny figur och en ny syndabock. For en sadan ar absolut nodvandig om England ska fortsatta spela fotboll. Forlusterna gar inte bara att acceptera, de maste skyllas pa nagon. Nar jag lamnade bordet kande jag mig fortfarande sur for att jag blvit misstagen for pollack. Men okej, egentligen om jag ser det realistiskt, sa ar det inte sa konstigt att gasten gissade pa den nationaliteten. Just nu cirkulerar det mangder av pollacker i London. Pa Cantina kommer det dagligen in ca fem stycken som soker jobb. Nastan alla har dessutom mangder av meriter i sina CV:n. Allt ifran hotellchefer och restaurang supervisors till egna foretagare och jurister gar det att valja och vraka emellan.

Varje dag lamnar ungefar 500 manniskor sina polska hem for ett liv i Storbrtannien.

(* Gabbi heter naturligtvis nagot helt annat i riktiga livet).

Testing

Blir radd att mina blogginlagg gatt upp i rok. Testar att lagga in det har nu sa far vi ser hur det gar.

-Bryt

Floden Donau och tegelstensteorin

Som ganska manga ganger tidigare gick jag imorse in pa jobbet genom koket. Jag tycker mycket om timmen mellan 9.00-10.00 nar Cantina ar fullstandigt lugnt. Under denna morgontimme ar enbart jag sjalv och nagra av kokpersonalen pa plats. Morgonen har en skon rytm och jag njuter av att lugnt men malmedvetet logga in pa datorn, kolla e-posten, oppna kassan och det harligaste av allt, -sla upp restaurangdorrarna for en ny dag. Luften brukar stromma in fran Thames och sprida en mindre havskansla inne pa Cantina. Mellan klockan 9.20-9-40 dyker Shakalaba*, en av vara kockar upp. Enligt en oskriven tradition startar han kaffemaskinen och fixar med extra skummad cappuccino till oss som ar pa plats.

Men den har tisdagsmorgonen overraskades jag av att Y klev in genom de nyoppnade dorrarna. Hennes skift borjade inte forran tidigast klockan 10. Jag tittade forvanat pa henne nar hon kom och fragade om hon kunde anvanda en av vara telefoner. Y hade kopt ett ringkort for utlandssamtal och ville ringa hem. For Y betyder hem Litauen och vad jag forstar, ett ganska sa fattigt sadant. Lange stod Y i baren och pratade med lag stamma. Lite senare fragade jag henne hur det stod till med familjen. Y svarar att hennes 3 ariga dotter, som hon har lamnat kvar i Lituaen hos sin egen mamma, saknar henne mycket. “Hon kramar om mina klader och sager hela tiden att mamma ska komma hem igen”, berattade Y med svag rost. Det enda jag fick ur mig var “Det maste kannas oandligt svart”. Sedan gick jag gratfardig tillbaka till receptionen och kande mig ynklig.

Efter jobbet promenerade jag bort till Cannon Street och min tidigare arbetsplats. Innan jag kom till Cantina var jag Assistant Manager for en Subway-restaurang. Besoket idag var betydligt mer uppiggande an de tidigare. Atmosfaren kandes battre och det gick till och med att andas dar inne. En lackande bat har helt enkelt fatt vind pa sitt segel igen. Men den har vinden har inte kommit gratis. Jag gissar att vandningen till stor del beror pa min forre detta chef, C. Hon har formodligen anvant kilovis med envishet och tonvis med ork och vilja for att fa fnurr pa trivselhjulet igen. Och det ser ut som om hon har en riklig beloning att se framemot, vilket gor mig glad.

Det som slog emot mig idag igen var den frana lukten inne pa Subwayrestaurangen. Under de fyra och en halv manad jag jobbade dar inne markte jag aldrig av nagot av denna genomsura odor. Vad hander med mannsiskans sinnen nar vi vistas for lange i en viss miljo egentligen?

Ett annat faktum ar att nast intill ingenting i denna varld kan fa mig att satta tanderna i en toastad Subwaymacka igen. Blotta tanken skrammer mig och endast tegelstenstanken stoppar mig fran att kanna ett otrevligt illamaende. Tegelstenstanken ar ett tips fran min van Hillevi. Den gar ut pa att stoppa de illamaenden som kan uppsta om man rakar tanka pa nagot som man ogillar starkt, eller om man plagar sig sjalv att tanka pa en massa mat efter att ha foratit sig pa nagot, kanske efter ett intensivt julbordsatande. Nar man far den har sortens strafftankar ska man byta ut all mat som hjarnan fantiserar om mot tegelstenar. Detta far pa sa satt en positiv effekt och illamaendet avtar.

Nu nar jag tanker pa Hillevi sa minns jag ett annat tips som hon har gett mig. Det handlar om toalettbesok. Nar vi kvinnor ska ga och kissa sa hander det ibland att det inte gar att latta pa trycket fastan vi ar kanner oss fullstandigt uppblasta av kissnodighet. Ofta forvarras situationen av att nagon star utanfor dorren och vantar. Har kommer Hillevis Donau-teori in. Genom att tanka pa floden Donau gar det en psykisk koppling upp i hjarnan som fysiskt rinner ut dar nere. For mig funkar det har ALLTID. Tack Hillevi for att du delat med dig av dessa guldtips!

Ett gladjande besked i svensk fotboll; Henke har hittat malformen i sitt nygamla lag HIF! For er som inte vet sa ar jag ett oifrankommligt fotbollsfreak. Nar en av vara restauranggaster horde att jag var fran Sverige berattade han glatt att han tillsammans med sin van och arbetskollega Freddie Ljungberg hade varit i Halmstad en del. Sa fort han namnde denne landslagsstjarna vid namn sa gastade jag ur mig att mina Cantina-kollegor brukar kalla mig for just Ljungberg. Det har motet blev nagra minuter senare en ganska pinsam situation. Nar gasterna lamnade bordet och gick sa stod jag ensam kvar med ett kortbetalningkvitto i handen. Summan visade att jag hade tagit £25 pund for mycket betalt for deras nota. Fotbollsyran fick mig att fullstandig tappa kontrollen over min arbetsuppgift. Tack och lov kan Chip & Pin-maskiner gora aterbetalningar utan kundens narvaro. Ibland undrar jag vad Freddies kompis tankte nar han fick se sitt kontoutdrag; Forst en felaktig summa pa en restaurangnota och sedan en konstig aterbetalningssumma fran samma restaurang fem minuter senare.

Nu ar det dags att ge sig ut i cyberrymden for att fa grepp om tva flygbiljetter – Det nalkas kraftskiva i Skane!

(* Shakalaba heter givetvis nagot annat i verkligheten).