En nervklattrande fransos

Det ar nu nastan en vecka sen J* slutade pa Cantina och det ar valdigt tomt utan honom. Jag saknar verkligen att ha nagon med samma markliga humor och ironiska inslag nar allt annat kanns lite smatrist. J ar precis som min chef D serb. Ar det nagot som jag har lart mig nyligen sa ar det att serber har en speciell svart humor som liknar fa andras. En dag nar golvchefen A var sur pa chefen sa namnde han att han anda tror att bade D och J ar zinegenare. Personligen tycker jag att den zigenska kulturen ar bade intressant och fascinerande. Blir sur over att alla standigt ska spy sin galla over detta folkslag om det finns minsta mojlighet.

Min bild av zigenare bygger formodligen pa:
90% Filmer
7% Bocker
2% Musik
1% Egna moten

Ta bara alla filmer som Emir Kusturica har regisserat. I dessa har jag sett morkhariga, oftast mustachkladda man och smaflaskiga kvinnor, dinglande guldkedjor och hemsnickrade prylar i alla tankbara former och varianter, gultander eller inga tander alls, toviga hundar och intensivt dragspelsspelande samt annat stoj och skran. Kanske ar den har bilden av ett zigenarliv helt felaktig eller nagot nara sanningen. Betraffande D och J sa skulle det inte forvana mig om de bada tva faktiskt kommer fran en zigensk bakgrund.

Vi har fatt en ny servitor, en fransk sadan. Juan* som jag valjer att kalla honom ar precis som ett daligt exempel av en typsik fransman. En kille som tror att han ar en riktig charmeur med allt han gor och sager. "Madmoiselle", springer han runt och sager hela tiden och jag kanner att for varje typsikt fransos-ord som kommer ut ur hans mun klattrar han ett steg langre upp pa min nerv-stege, ett redskap som jag for ovrigt inte riktigt kande till att jag bar pa innan Juan dok upp.

Det kom in tre japaner idag som verkligen tog priset totalt. For det forsta sa trodde de att det kommit in pa MacDonalds eller en anna snabbmatskedja dar allt skulle ga med blixtens hastighet. Forst kom tva stycken och den tredje var pa vag. Jag gjorde i ordning ett fint bord som egentligen var for fem. Innan de ens hunnit hanga av sig sina vaskor eller jag ens hunnit ta bort den overflodiga dukningsuppsattningarna, ropade de efter menyer. Jag hamtade genast dessa eftersom situationen pa Cantina stadigt ar for lite personal och ingen av servitorerna har tid att direkt ga till ett nytt bord. Nar jag erbjuder dem menyerna ser jag att det hela filmas av deras van fran lite distans. Jaha nu ska jag visas upp pa film i Japan ocksa nar jag ger menyer, sa trevligt. *Suck*. Iallafall sa kommer deras filmar van snabbt ocksa till bordet och jag fragar om de vill ha en flaska vatten vilket de inte ens reagerar over. Jag lamnar dem ifred en stund. 45 sekunder senare vinkar den japanska mannen till mig igen. Jisses, kan de redan vara klara? Nar jag star vid deras bord igen sa sager mannen att han inte forstar menyn. "But Sir, It's in English", papekar jag. Men tydligen sa forstod gasterna inte detta och bestammer sig for att kasta sig upp fran bordet med orden "Sorry, sorry", upprepade innan de slutligen ar borta och har glomt kvar sina London-vykort.

Kanske ar det dags att vi borjar skylta med att vi inte har menyer pa japanska tillgangliga.

* J och Juan heter naturligvis nagot annat i vekligheten.