Veckoslut

I restaurangvärlden är det inget ovanligt att en lördag känns som en måndag och en tisdag som en fredag. Just idag, denna fredag är jag fylld av söndagskänsla.

Under veckan som gått har jag hunnit med både att fira ett serbiskt helgon, gå på Gayclub med Roman samt lära mig grunderna till det riktigt krångliga datasystemet "Remenco" på Cantina.

I tisdags var jag hembjuden till J och M. De firar sitt serbiska-ortodoxa helgon Stefano den 9:e januari med ljus och tavlor prydda med helgonbilder, grynpudding och rött vin samt ett stort torrt offerbröd som smakar gammal semla. Tydligen har alla famlijer sina olika helgon som firas utspritt under årets dagar. Just J och M:s helgon ligger inklämt mellan den serbiska julen och nyåret som firas två veckor senare än de kristna motsvarigheterna. En intensiv firarperiod för mina belgradvänner.

I onsdags träffade jag Roman, det hela började som en vanlig pubkväll, men vi bestämde oss för att åka in till Soho för lite mer uteliv. Trots att Roman är i ett långt och stabilt förhållande med sin flickvän så är det lite svårt att ibland smälta att han faktiskt är straight. Han har en personlighet som starkt kan förknippas med ett gayideal. Det var väl därför som jag inte blev förvånade när vi efter lite pub och clubvandring plötsligt befann oss till den enorma G-A-Y cluben mitt i Sohosmeten. Vi hade en riktigt rolig onsdagskväll.

Remenco är Cantinas hatälskade kommunikationssystem. Genom remenco får köket maträttsbeställningar, i baren kommer kaffe och drinkordnarna susande och i receptionen kommer bland annat information om var en nota har hamnat. Systemet är gammaldags och består av tusentals koder och metoder för att förändra och nyskapa produkter på skärmarna. På grund av ålderdom så måste man vara kännbart långsam när man är inne och ändrar på något. Eftersom mina fingrar älskar att löpa snabbt på tangentbordet blir fartjusteringen kännbart jobbig.

Barrys framgångar på Kings College har blivit omtalade. Hela Intensive Care-avdelningen kom springande för att prata med honom när han kom i sin rullstol igår. Alla är chockade över hans styrka att så snabbt återhämta sig från det kritiska tillstånd han nyligen befann sig i. Doktorerna har pratat om en 4-6 månaders rullstolsperiod, konstigt nog låter Barry förvånansvärt lugn när han pratar om det.

Jag har kommit E, den andra recepionisten närmare under den senaste tiden. Hennes farbror blev slumpmässigt skjuten av en tok inne på ett shopping centre i Washington. Den tragiska händelsen skedde två dagar efter Barrys bilolycka. Våra insikter om livets skörhet och ovisshet sammanföll. E var den enda jag visste förstod mig fullt ut på jobbet när ingen annan gjorde det.


Igår levde jag
Idag kan vara dagen när jag dör
Imorgon behöver jag inte bekymra mig om
-------------L-i-n-a-------------------------2007-------------------------


På tisdagen under den ortodoxa högtiden kände jag en längtan efter starkare svenska traditioner. Jag skulle väldigt gärna vilja ha ett helgon eller en Asagud att fira och tycka om.

Utflykt och besked

Lotta och jag hann med en hel del under hennes kortweekend i England. Så fort hon landat på fredagskvällen gav vi oss iväg mot Soho och Floridita. På Conranrestaurangen var baren och musiken riktigt magnifikt. Däremot var maten och servicen av en lägre standard. Men det hela kan jag ändå le åt och minnas jag som en härlig kväll.

På lördagen, dagen efter, gav vi oss iväg mot Brighton. Där kom Mari-Ann och mötte oss vid Hove´s lilla station. Hove är mer eller mindre än förstad till Brighton och gåavståndet mellan orterna är uppenbart.

Eftermiddagen och kvällen i Brighton blev riktigt rolig. Först skålade vi med glas av champagne och vin. Därefter åt vi läckra sushibitar från ett rullande band på Moshi Moshi. Avslutet skedde på en genuin Brightonpub.

För mig var det här första utflykten utanför Londons murar. Det kändes fantastiskt att se något nytt och vidga ramarna från det Londonska tunnelseendet.

Att komma tillbaka till jobbet igår kändes både spänt och rastlöst. Det tog inte lång tid innan jag frågade D om planerna. Två timmar senare satt vi vid ett bord och D berättade då genast att det inte kommer att bli något med de nya restaurangprojekten. Med viss besvikenhet började min överlevnadsinstinkt jobba i huvudet. "What do you have in mind", frågade D snabbt. Jag förklarade min situation och sa att jag inte är glad att stanna och gå på i samma spår som tidigare. Jag känner inte att det ger mig så mycket mer i receptionen längre. D föreslog genast att jag ska flytta ut på golvet. Att jag ska lära mig allt som finns att lära utav köket, baren, servicen etc. Han vill att jag ska ta kontrollen och leda arbetsshift. Supervisor är den rätta benämningen på dessa uppgifter.

Jag kände en viss tveka. Jag vet ju att jag ligger i lä jämfört med alla som redan har jobbat på golvet en längre tid. Hur ska det acceptera om jag kommer där och ska styra? D fortsatte genast när han insåg mina tvivel. "Everything has to start sometime and somewhere". Han vill själv träna upp mig. D berättade att när Cantinas uppfräschning och nymöblering är klar runt mars-april behövs ett riktigt starkt Managment team. "It will be you, me, A and probarbly one more person".

Det hela känns mer och mer lockande och utmanande ju mer jag tänker på det. Jag kommer dock att vara ruskigt skakig när jag ska ut på golvet nästa vecka. Kommer känna mig långt borta från den trygga reception. Men utav personlig erfarenhet vet jag att det är när man känner det där pirret som man verkligen lär sig något. Fokuset blir enormt under dessa stunder.

Sedan är det ingen hemlighet att jag fullkomlig pustade ut när jag fick veta att P, vår urusla halvnya Assistant Manager kommer att gå snart. Han har varit anledningen till mångas stress och frustration under de senaste åtta veckorna.

I Brighton fick jag och Lotta varsit halsband av Mari-Ann. Jättefina. Det är hennes och svärmoderns företag som tar in och säljer smyckekollektioner. För den som vill veta mer kan man klicka här

Nytt år, Nya tider

Julen är över. Nyår är över. Nu är alla blickar riktade på 2007, det nya året.

Min julafton blev en lugn och skön variant i Hässelby tillsammans med Lotta, Jonas, Alma och Irene.

Och min nyårsafton blev också en ganska lugn sådan vid London Bridge. Såg fyrverkerierna vid London Eye på avstånd.

Sedan i onsdags har jag varit hos Barry på sjukhuset fyra gånger. Utvecklingen av hans tillstånd tillstånd har sedan i torsdags raskat på mot en ljusare väg. På fredagen blev jag glatt överraskad av att hans ögon var öppna. Det fanns också en närvaro hos honom och respons som visade igenkännande i saker jag sa.

Sedan såg det ännu bättre ut på söndagen. Då andades Barry själv och kunde prata. Han var otroligt känslosam hela den dagen och han tyckte inte om att någon gick iväg från honom. Tydligen så hade han en minnesbild från själva sjukhusankomsten. Han minns en asiatisk läkare när han anländ direkt från olyckan. Barry hade sagt något han ångrade till läkaren, detta bad han om ursäkt för nu när han vaknat upp.

Under kvällen, på självaste nyårsafton fick han äntligen lämna Intensive Care efter exakt två veckors tid på avdelningen.

Och så sent som idag så har Barry börjat känna sina ben ordentligt. Han därför genast upp och gå. Men med en hel del övertalning lyckades vi få honom att lämna den tanken ett tag till. Musklerna måste få byggas upp i lugn och ro.

Barry är inte fullt medveten ännu att han har varit i en bilkrasch och att två männsikor omkommit. Han vet att något har hänt honom. Ibland pratar han som om att någon har försökt döda honom och ibland om ett tåg han har jagat. Förhoppningsvis så kommer bitarna att falla på plats för honom på ett så skonsamt sätt som möjligt.

På jobbet går jag spänt runt och väntar på besked från D. Han är minst lika otålig som jag. Det han har berättat är att det kommer bli klart snart och att det förmodligen kommer att bli tal om två resturanger på en gång. Den ena, som jag redan nämnt, ligger i Marylebone. Den andra vid Picadilly.

Min tid på Cantina börjar rinna ut, det är jag fullt medveten om. Blir det inte av med en förflyttning tillsammans med D, måste jag hitta en annan utväg.

Saddam Hussein avrättades i lördags. Ett misstag anser jag. Döden var nog den enklaste utvägen för honom. Och nu visar det sig att bödlarna och de ansvariga har klantat till sig ordentligt. Det kommer fram mer och mer detaljer som plötsligt gör Saddam till en vinnare. En vinnande martyr!

På fredag kommer Lotta, det ska bli riktigt roligt att träffa henne i min miljö för en gång skull. På kvällen när hon anlänt ska vi ta oss till Soho och äta middag på Floridita, en kubansk Conranrestaurang. Det härliga med Floridita är att de har livemusik och en riktigt skön atmosfär har jag hört.

I torsdags den 28 december tände jag ett ljus för det lilla barn som skulle fått se dagens ljus den dagen om det hade varit meningen. Detta var samma dag som Barry öppnade sina ögon och såg ljus för första gången på länge. Sambandet känns märkligt och kopplingen blir för mig oifrånkomlig.

2007 ska bli ett bättre år, så är det bara!