Spring mellan broarna

Ardi, ett stort Gunner-fan, ringde nar jag fortfarande var pa jobbet och bad mig boka bord pa River Bar infor kvallens match. Som tur var lyckades jag overtyga D och N att jag absolut inte kunde jobba kvallshiftet, men daremot garna jobbar kvallen imorgon. D bara skakade pa huvudet eftersom han visste precis vad som rorde sig i huvudet pa mig.

Efter jobbet rusade jag bort till Cannon Street for att lamna in en engangskamera pa framkallning. I London har jag lart mig att det ar engangskameror som galler om man ska kunna slappna av och ha en trevlig kvall ute. Vagen till Cannon Street ar min valkanda promenad over London Bridge. Affarsman och turister strommar fram i ett brett stim over bron. Jag tors knappt tanka pa hur manga ganger jag sjalv har stegat fram over London Bridge. Hoger fot framfor vanster och sedan vanster framfor hoger.

Av alla uteliggare som finns i London ar det tva som har satt avtryck hos mig. Den ena ser jag dagligen eftersom han befinner sig vid ingangen till Old Street-stationen. Han ar en svart aldre man. Och helt arligt sa ar han den forsta svarta uteliggare jag nagonsin sett. Formodligen ar det "Brother-attityden" som ar anledningen till detta fenomen. Om du har sa manga broder som det svarta samhallet har sa ar det nog svarare att hamna i en sa total utelamnad situation dar det inte finns nagon att luta sig mot.
Den andra som har fastnat pa min nathinna ar en ung tjej. Jag har bara sett henne vid tre tillfallen och alltid pa olika stallen runt om kring London Bridge. Hon sitter alltid med en Starbuck's pappmugg i handen och verkligen grater. Det ar svart att inte kanna sig helt bedrovad av den har tjejen.

Nar jag kom fram pa nordsidan av Thamsen ringde min telefon och Ardis rostundrade vad jag ville ha pa River Bar. Just nar jag skulle forklara att jag fortfarande var en bit bort sa dor batteriet och telefonen slocknar med ett suckande pip. For att ordna upp situationen gar jag vidare 400 meter och svanger in pa gamla jobbet. Till min forvaning var Roman, C och H pa plats. H har jag knappt traffat sen jag slutade i mitten av maj och det kandes verkligen roligt att uppdatera varandra om vara liv. Vi bestamde dessutom att vi ska bli battre pa att varda kontakten och traffas lite mer framover.

Nar jag ater igen promenerade tillbaka till Tower Bridge, insag jag att jag hunnit trava mellan broarna fem ganger denna dag. Pa River Bar satt Ardi tillsammans med tva vanner bankade precis framfor TV:n. Nar Gilberto slog in forsta malet jublade jag och Ardi. Kvallen skulle bli Arsenals och vi fans kunde antligen pusta ut efter en sasongens forsta seger.

Konstigt att det inte finns en enda farbror, moster eller syssling som kan stracka ut en hjalpande hand till stans alla uteliggare?