Det börjar sjunka ner
Igår tog jag beslutet att lämna London för en längre tid än jag först tänkt. Det hela avgjordes egenligen när jag träffade min förra chef D. Han kan ge mig jobb direkt på Bertorelli där han jobbar. Restaurangen ligger i Covent Garden och är genuint italienskt med den typiska trånga bordsmiljön och en hel del äldre i personalen. Det finns ingen förfluten chef som jag skulle vilja jobba för igen förutom D. Han vann all min respekt från dag ett på Cantina och därefter fortsatte det på ett mycket utvecklande sätt för mitt arbetsliv.
Problemet i dagsläget är att han ännu inte kan betala mig motsvarande lön som jag redan har uppnått. D tog inte alls illa upp när jag tackade nej erbjudandet, jag tror han redan visste mitt svar, före mig själv, -som så många gånger tidigare. Det sista han sa till mig var: We will still organize the dinner with my wife and our friends. Detta sa han tre timmar innan jag lämnade mitt svar.
Idag har ett känslomässigt pendeltåg gått fram och tillbaka. Ena stunden känner jag mig glad av att tänka på att jag kommer att vara i Sverige en hel del i sommar, andra stunder känns det otroligt skrämmande att packa ihop alla mina saker och förstå att jag ska lämna London, mitt hem sedan februari 2005, utan att veta när jag ska återvända, och inte veta vad jag ska återvända till då.
Både Jole och Illiana har ringt idag och inte riktigt velat acceptera min plötsligt förlängda resa. Illiana tycker i och för sig att jag ska åka till Grekland och spendera stor del av sommaren med henne där. Med Jole är det värre, han är min absolut närmsta vän i England och han har inte möjlighet att själv resa kors och tvärs utan att först söka visum och hoppas på det bästa.
Jag hälsade på Roman på Cannon Street igår. Om tre veckor stänger hela stationen igen inklusive all buisness, varav Subway är en av dem. Roman har blivit erbjuden att ta över en butik i Croydon, en ort som man kan kalla för långt-bort-i-stan och som inte känns som en lockande plats på jorden. Trots att han inte längre vet riktigt hur hans egen framtid blir så är han fast besluten att stanna kvar i London och lika bestämd när det gäller min framtid: Go and relax yourself in Sweden, then come back here. I know you will come back here anyway!
Trots allt som springer runt i huvudet och alla andras åsikter så känner jag mig relativt lugn och tillfreds med tillvaron. Det känns som om mina handlingar är ärliga mot mig själv och jag har många som jag längtar efter att träffa i Sverige också.
Det har klarnat lite

