Dagarna som gatt

Resan tillbaks till London

Jag hade tankt att jag skulle skrivit direkt nar vi kom tillbaks till London, men tyvarr blev det inte sa. Det kanske inte ar sa konstigt nar man ramlar rakt in i jobbet sa fort foten satts ner pa marken. Var flygresa hem blev over en timme forsenad. Nar man flyger med Ryan Air ar risken for en forsening eller annan mindre katastrof mycket sannolik. Det som ar mindre sannolikt ar att traffa pa en slakting eller se en kandis, -men det gjorde vi. I vantan pa flyget satt vi i Sturups lilla café/bar-salong och tittade pa slumpmassiga TV-bilder. Helt plotsligt snubblar Rolf Larsgard ut ur herrtoaletten och torkar sig under nasan dar han kliver vidare. “Famous actor”, vaste jag till Barry, samtidigt tankte jag att det var andra gangen jag ser var svenska skadis dyka upp plotsligt. Forsta gangen jag sag honom var nar vi firade farmors 70-ars dag i Arild. Den gangen for nio ar sedan sag jag egentligen mest ryggen av honom dar han stod tryckt mot en buske.
En stund efter Lassgards uppenbarelse dok ett annat kant ansikte upp. Pa andra sidan glasrutorna borjar passagerare att stromma ut fran vart mycket forsenade plan. “Ha Lina, titta vem som ar dar!” Ropar Barry medan han springer bort till glasrutorna. Barrys kusin M stod pa andra sedan och vinkade glatt. M som bott mestadels i Malmo under de senaste tolv aren och numera precis som vi bor i London, kom lagom for att avnjuta nagra dagar pa Malmofestivalen.

Forsta dagen i storstaden igen

Nar jag vaknade upp gav jag mig direkt ivag hemifran for att hinna med en shoppingrunda innan jobbet. Jag maste erkanna att jag kande ett markligt lugn av att vara omringade av manniskor, trafik och den roriga miljon. Pa Oxford St gick jag in pa ett Starbuck’s fik. Deras Latte har hog klass och nyligen har jag ocksa upptackt att de har valdigt goda mackor som gar att fa uppvarmda med rostade gronsaker eller mozzarella & soltorkade tomater. Latten och den forstnamnda mackan fick folja med mig pa Take Away-fard. Nar jag knokade mig fram pa den folktata gatan med kaffet i ena handen och en rykande macka i den andra slog det mig plotsligt: Jag haller pa att bli en storstadsmanniska!

Ater pa jobbet

Nar jag travade in pa Cantina pa eftermiddagen mottes jag av pizzadoft. Under mina fem lediga dagar hade jag lyckats glomma bort att onsdagar ar var klassiska pizza-som-personalmat-dag. Efter nagra steg narmare baren sag jag ett nytt ansikte med blont har “Hej, du ar ocksa svensk va?” Sa ansiktet. Under en brakdels sekund kande jag mig som en lejoninna med ett rivir som precis utsatts for en inkraktare. “Ja just det”, svarade jag. Vi smapratade lite efter det och det visade sig att hon borjat jobba som receptionist tva dagar tidigare. Nar jag en stund senare sag ett annat nytt ansikte borjade jag bli lite orolig. Det tog inte lang tid att fa de anade daliga nyhterna bekraftade: Servitorerna I och A hade slutat, likaval hade bartender G akt pa semester och det ar lite osakert om han verkligen kommer tillbaks till Cantina igen. Eftersom bade I, A och G ar nagra av mina narmsta vanner pa jobbet sa kandes det riktigt trakigt att fa detta meddelandet. Samtidigt ar det valdigt skont att vi antligen har hittat en ny receptionst. Eftersom jag sjalv nyligen blivit titulerad Head Receptionist och har betydligt mycket mer arbetsuppgifter nu fortiden, ar det bra att P har kommit in som en ny arbetskraft.

I restaurangbranschen far man vanja sig vid att folk kommer och gar valdigt mycket.