Floden Donau och tegelstensteorin

Som ganska manga ganger tidigare gick jag imorse in pa jobbet genom koket. Jag tycker mycket om timmen mellan 9.00-10.00 nar Cantina ar fullstandigt lugnt. Under denna morgontimme ar enbart jag sjalv och nagra av kokpersonalen pa plats. Morgonen har en skon rytm och jag njuter av att lugnt men malmedvetet logga in pa datorn, kolla e-posten, oppna kassan och det harligaste av allt, -sla upp restaurangdorrarna for en ny dag. Luften brukar stromma in fran Thames och sprida en mindre havskansla inne pa Cantina. Mellan klockan 9.20-9-40 dyker Shakalaba*, en av vara kockar upp. Enligt en oskriven tradition startar han kaffemaskinen och fixar med extra skummad cappuccino till oss som ar pa plats.

Men den har tisdagsmorgonen overraskades jag av att Y klev in genom de nyoppnade dorrarna. Hennes skift borjade inte forran tidigast klockan 10. Jag tittade forvanat pa henne nar hon kom och fragade om hon kunde anvanda en av vara telefoner. Y hade kopt ett ringkort for utlandssamtal och ville ringa hem. For Y betyder hem Litauen och vad jag forstar, ett ganska sa fattigt sadant. Lange stod Y i baren och pratade med lag stamma. Lite senare fragade jag henne hur det stod till med familjen. Y svarar att hennes 3 ariga dotter, som hon har lamnat kvar i Lituaen hos sin egen mamma, saknar henne mycket. “Hon kramar om mina klader och sager hela tiden att mamma ska komma hem igen”, berattade Y med svag rost. Det enda jag fick ur mig var “Det maste kannas oandligt svart”. Sedan gick jag gratfardig tillbaka till receptionen och kande mig ynklig.

Efter jobbet promenerade jag bort till Cannon Street och min tidigare arbetsplats. Innan jag kom till Cantina var jag Assistant Manager for en Subway-restaurang. Besoket idag var betydligt mer uppiggande an de tidigare. Atmosfaren kandes battre och det gick till och med att andas dar inne. En lackande bat har helt enkelt fatt vind pa sitt segel igen. Men den har vinden har inte kommit gratis. Jag gissar att vandningen till stor del beror pa min forre detta chef, C. Hon har formodligen anvant kilovis med envishet och tonvis med ork och vilja for att fa fnurr pa trivselhjulet igen. Och det ser ut som om hon har en riklig beloning att se framemot, vilket gor mig glad.

Det som slog emot mig idag igen var den frana lukten inne pa Subwayrestaurangen. Under de fyra och en halv manad jag jobbade dar inne markte jag aldrig av nagot av denna genomsura odor. Vad hander med mannsiskans sinnen nar vi vistas for lange i en viss miljo egentligen?

Ett annat faktum ar att nast intill ingenting i denna varld kan fa mig att satta tanderna i en toastad Subwaymacka igen. Blotta tanken skrammer mig och endast tegelstenstanken stoppar mig fran att kanna ett otrevligt illamaende. Tegelstenstanken ar ett tips fran min van Hillevi. Den gar ut pa att stoppa de illamaenden som kan uppsta om man rakar tanka pa nagot som man ogillar starkt, eller om man plagar sig sjalv att tanka pa en massa mat efter att ha foratit sig pa nagot, kanske efter ett intensivt julbordsatande. Nar man far den har sortens strafftankar ska man byta ut all mat som hjarnan fantiserar om mot tegelstenar. Detta far pa sa satt en positiv effekt och illamaendet avtar.

Nu nar jag tanker pa Hillevi sa minns jag ett annat tips som hon har gett mig. Det handlar om toalettbesok. Nar vi kvinnor ska ga och kissa sa hander det ibland att det inte gar att latta pa trycket fastan vi ar kanner oss fullstandigt uppblasta av kissnodighet. Ofta forvarras situationen av att nagon star utanfor dorren och vantar. Har kommer Hillevis Donau-teori in. Genom att tanka pa floden Donau gar det en psykisk koppling upp i hjarnan som fysiskt rinner ut dar nere. For mig funkar det har ALLTID. Tack Hillevi for att du delat med dig av dessa guldtips!

Ett gladjande besked i svensk fotboll; Henke har hittat malformen i sitt nygamla lag HIF! For er som inte vet sa ar jag ett oifrankommligt fotbollsfreak. Nar en av vara restauranggaster horde att jag var fran Sverige berattade han glatt att han tillsammans med sin van och arbetskollega Freddie Ljungberg hade varit i Halmstad en del. Sa fort han namnde denne landslagsstjarna vid namn sa gastade jag ur mig att mina Cantina-kollegor brukar kalla mig for just Ljungberg. Det har motet blev nagra minuter senare en ganska pinsam situation. Nar gasterna lamnade bordet och gick sa stod jag ensam kvar med ett kortbetalningkvitto i handen. Summan visade att jag hade tagit £25 pund for mycket betalt for deras nota. Fotbollsyran fick mig att fullstandig tappa kontrollen over min arbetsuppgift. Tack och lov kan Chip & Pin-maskiner gora aterbetalningar utan kundens narvaro. Ibland undrar jag vad Freddies kompis tankte nar han fick se sitt kontoutdrag; Forst en felaktig summa pa en restaurangnota och sedan en konstig aterbetalningssumma fran samma restaurang fem minuter senare.

Nu ar det dags att ge sig ut i cyberrymden for att fa grepp om tva flygbiljetter – Det nalkas kraftskiva i Skane!

(* Shakalaba heter givetvis nagot annat i verkligheten).