Sverige

Just nu

Dagarna i Skåne har gått både långsamt och fort, en relativt vanlig känsla när man är på resande fot. Nu har det i alla fall hunnit bli tisdag och jag och Barry ska flyga från Sturup tillbaka till London ikväll. Hoppas det blir en lugnare avresa vid flygplatsen än den vi hade förra veckan. När vi reste tidigt på fredagsmorgonen råkade vi ut för både en uppstressad pakistansk taxichaufför och en överspänd säkerhetskontroll. När det gäller den första upplevelsen så var det så att chauffören inte riktigt hittade vår adress i London. Detta ledde till att han anklagade oss för att ha gett honom fel postnummer, en ren lögn naturligvis! Givetvis fortsatte vår chaufför att gorma under hela vår timmes resa till flygplatsen. Tack och lov så slumrade både jag och Barry till och slapp stundvis hans horribla gnat om allting. Om klockan hade visat en mer civiliserad tid än 05.14 så hade vi inte tvekat en sekund för att hoppa ur hans bil och stoppa första bästa taxi från gatan. Men tyvärr kunde vi inte göra detta. Inte ens en på-gränsen-till-nervsammanbrott-chaufför kan få mig att riskera att missa mitt flyg. Droppen av hans humör kom vid ankomsten vid flygplatsen. Pakistan-chauffören visade sig vara en totalt oerfaren flygplansavlämnare. Eftersom vi inte fick betala med visakort så sa jag att jag kan ta ut pengar just innanför dörrarna på flygplatsen. Jag känner till Stansted mycket bra efter att ha spenderat åtskiljiga långa vänteperioder och nätter där i mitt förflutna. När jag berättade om vår plan för chauffören blev han fullkomligt hysterisk. - ”I can not stay here, not possible". Vidare röt han: "They will give me ticket. Ticket!”. När Barry bad honom att titta runt lite på alla andra taxibilar och privata fordon som stod lugnt parkerade så gormade han tillbaka : ”Don’t agrument with me”. ”Shut up!”. Förmodligen menade han don’t argue with me (please). Mycket irriterad på chauffören klev jag ur bilen medan han fortsatte sitt slaktande av engelska språket, och började gå mot flygplatsingångarna. Mindre än tre minuter senare kom jag tillbaka och hörde samma tjattrande från vår kära chaufför. Jag gav honom pengarna, långt inne i hans tokiga ögon gick det att se en glimt av någon tillfredställe när han drog åt sig de fem sedlarna. Tillbaka fick jag den mest skrynkliga £5-sedeln jag någonsin sett. Barry berättade att mannen hade spårat ur ännu mer när jag var och tog ut pengarna. De så kallade trafikorganisörerna hade vinkat fram hans taxibil för att ge honom en bättre plats. Detta hade inte chauffören tolkat på något positivt sett. Han hade skrikigt ”Ticket ticket, you see now they give me ticket!”
Jösses vilken chaufför. Barrys sista ord till honom var: ”Du kommer att köra av vägen och råka illa ut om du fortsätter så här”.

När vi 40 minuter senare stod vid myningen till säkerhetskontrollen möttes vi av långa rader i fram till röntgen punkterna. Nu gällde det att inte vara blyg för att visa fötterna. Alla var tvugna att ta av sig skorna. Sen var det bara att stå lydigt med armarna utfällda och låta personalen klämma på dig in på bara skinnet. Barrys handflator blev intressanta. Vakten sa att det kunde ju faktiskt vara så att Barry hade planterat in en kniv under huden. Plötsligt finns det ingen hejd på britternas fantasi. Jag skulle vilja sätta mig ner med någon av säkerhetvakterna och i lugn och ro få förklarat för mig några funderingar jag har. Detta är en jag har: Om det nu är så viktigt att ingen har med sig tändare, vattenflaskor, pincetter med mera, hur kommer det då att jag glad i hågen kan köpa allt detta och mycket mer i form av knivar, saxar och speglar på andra sidan säkerhetskontrollen? Förklara detta för mig och jag lovar att vara den mest tålmodiga resenären vid min nästa resa.

Flygresan gick bra. Tyvärr hade Easy jet de mest obekväma stolarna jag mött på ett plan, de gick inte alls att fälla bakåt. När vi landade på Kastrup var det otroligt lugnt och skönt överallt. Inga vakter sprang runt och tittade misstänksamt på våra handflator.

I Malmö möttes vi av min syster, blivande svåger och min systerdotter/guddotter. Alma var blyg för mig i ungefär fem minuter. Detta visade hon genom att reflexmässigt stoppa in ett litet finger i ena näsborren. Kanske går det att jämföra beteendet med strutsens stoppa huvudet i sanden, naivt lugnande. När det gäller Barry så blev Almas finger i näsan en standardgest under hela första dygnet.


Och så lite om själva kräftskivan

Lördagskvällen går att sammanfatta den några ord; Loge och snaps. Släkt och stress. Sång och skratt. Det var roligt att träffa så många ur vår lilla släkt. Egentligen var alla närmsta på plats utom min äldsta och yngsta kusin. För Barry ble det hans första riktiga kräftskiva. Och det blev inte ens en femtedels kräftor jämfört med snapsar för hans del. Nubbarna dracks på initiativ av faster Eva som tyckte att Barrys skulle smaka på så många kryddade brännvinssorter som möjligt, för att sedan kunna utnämna den bästa. Möjligen så var det också en förvarning till Evas makes egenkryddade besk som ständigt dyker upp på den traditionella annandagsfesten i Veinge. I andra hörn av långbordet rådde det allmänna diskussioner mer eller mindre högljutt. Emellanåt ställde sig någon upp med klirret i glaset som stöd och började driva igång en snapsvisa. Min blivande svåger Jonas var nog den mest ambitiösa när det gäller de svenska spritsångerna. Han försvann iväg i smyg för att surfa fram en favorit visa och kom sedan tillbaks glad i hågen men ett papper i näven. Sången blev en duo med Lotta och handlade om en fet fransyska.

När jag gick och la mig hörde jag grumliga röster och pianospel ifrån rummet intill.