Temporar rora och landsmansjakt

Det har varit tyst fran mig ett tag. Nagra kanske undrar hur det gick med lagenhetsnycklarna. Vi har lyckats flyttat in sen snart en vecka tillbaks, bor numera i zon 1, vilket ar premiar for oss. Lagenheten ar mycket stokig och vi har en del att gora med den. Tydligen sa verkar det vara sa att Barrys kusin, som ager huset, inte vill veta av bostaden. Han har helt enkelt inte tid eller lust. Sa tanken ar att vi ska ta over ansvaret for den och ordna med uthyrning pa sikt. Det finns ju trots allt nagra tomma rum som inte behover sta och damma igen for all framtid. Markligt att det finns manniskor som ager hus men inte bryr sig ett dugg om dem.

Nagot internet har vi inte lyckats flytta over annu. Forst maste vi ordna med en telefonlinje for att kunna ta tag i nat-problemet. Enligt BT, var hatalskade telefonleverantor sa har vi ingen telefonanslutning i nya boendet. Nar jag star i huset och glor pa en teledosa med de stora bokstaverna B och T sa forstar jag att det brittiska telefonimperiet annu en gang drar en ren logn for att kunna suga ut sa manga pund som mojligt.

Just nu sitter jag pa jobb och har ett break innan middagsservicen drar igang. Under formiddagen har jag varit pa utbildning i vart huvudkontor. Jag ska bli var ansvarige partyfixare och kundlank pa sikt. Det kravs mer forstaelse i det hela an jag forst trodde, men det kanns som ett roligt och inspirerande uppdrag. Nu nar jag tanker pa jobb igen sa kan jag beratta ett roligt aventyr som D, min chef, skickade ivag mig pa i fredags. Han har planerat in att jag ska bli en kontaktperson for ett svenskt community centre som ska ligga i narheten av var restaurang. Nar D har pratat om detta har han latit bade lyrisk och overtygande. Jag fick en ganska bra beskrivning till var platsen i fragan skulle ligga, det enda jag saknade var val egentligen bara ett namn och en exakt adress. Under en och en halv timme irrade jag runt kring Rotherhiterondellen och for som en pingisboll mellan de olika byggnanderna. Enligt D skulle det bara ha funnits en byggnad vid Rotherhiterondellen, detta var inte riktigt min bild av de hela. Under min svenskjakt hann jag springa in i et flertal olika buinesscentrum, norska kyrka, en medecinskt forskningsarbetsplats och aven svenska sjomanskyrkan. Och av dessa kan ni ju gissa hur manga som hade hort talas om det svenska community centre. Just precis, ni har gissat ratt; Ingen alls!

Efter mitt mindre aventyr kom jag flamtandes tillbaka till Cantina och forklarade for D vad jag varit med om. "Ja, det ar klart, det kanske inte finns kvar langre", sa D lugnt. "Inte kvar, vad menar du med det?" undrade jag. "Det var ju trots allt tio ar sen jag var dar", fortsatte D. "Tio ar!?" Utbrast jag. Tydligen sa var D pa en fest for tio ar sedan och under den kvallen fo sa hade de dykt upp ett gang svenskor i nationaldrakter. En av dessa kvinnor sedan kvar sin vaska pa festen. Turligt nog sa hade gentlemannen D lyckats snappa upp att den glomska kvinnan jobbade vid Rotherhiterondellen. Nar han dagen efter lamnade over vaskan fick han en inblick i nagot centre dar bara svenskar jobbade och salde prylar och engagerade sig i olika saker.

Det var alltsa denna fest under forra decenniet som tio ar senare fick D att skicka ivag mig pa en omojlig landsmannajakt.