Det börjar sjunka ner

Igår tog jag beslutet att lämna London för en längre tid än jag först tänkt. Det hela avgjordes egenligen när jag träffade min förra chef D. Han kan ge mig jobb direkt på Bertorelli där han jobbar. Restaurangen ligger i Covent Garden och är genuint italienskt med den typiska trånga bordsmiljön och en hel del äldre i personalen. Det finns ingen förfluten chef som jag skulle vilja jobba för igen förutom D. Han vann all min respekt från dag ett på Cantina och därefter fortsatte det på ett mycket utvecklande sätt för mitt arbetsliv.

Problemet i dagsläget är att han ännu inte kan betala mig motsvarande lön som jag redan har uppnått. D tog inte alls illa upp när jag tackade nej erbjudandet, jag tror han redan visste mitt svar, före mig själv, -som så många gånger tidigare. Det sista han sa till mig var: We will still organize the dinner with my wife and our friends. Detta sa han tre timmar innan jag lämnade mitt svar.

Idag har ett känslomässigt pendeltåg gått fram och tillbaka. Ena stunden känner jag mig glad av att tänka på att jag kommer att vara i Sverige en hel del i sommar, andra stunder känns det otroligt skrämmande att packa ihop alla mina saker och förstå att jag ska lämna London, mitt hem sedan februari 2005, utan att veta när jag ska återvända, och inte veta vad jag ska återvända till då.

Både Jole och Illiana har ringt idag och inte riktigt velat acceptera min plötsligt förlängda resa. Illiana tycker i och för sig att jag ska åka till Grekland och spendera stor del av sommaren med henne där. Med Jole är det värre, han är min absolut närmsta vän i England och han har inte möjlighet att själv resa kors och tvärs utan att först söka visum och hoppas på det bästa.

Jag hälsade på Roman på Cannon Street igår. Om tre veckor stänger hela stationen igen inklusive all buisness, varav Subway är en av dem. Roman har blivit erbjuden att ta över en butik i Croydon, en ort som man kan kalla för långt-bort-i-stan och som inte känns som en lockande plats på jorden. Trots att han inte längre vet riktigt hur hans egen framtid blir så är han fast besluten att stanna kvar i London och lika bestämd när det gäller min framtid: Go and relax yourself in Sweden, then come back here. I know you will come back here anyway!

Trots allt som springer runt i huvudet och alla andras åsikter så känner jag mig relativt lugn och tillfreds med tillvaron. Det känns som om mina handlingar är ärliga mot mig själv och jag har många som jag längtar efter att träffa i Sverige också.

Det har klarnat lite

Frön i vinden

En era är på väg mot sitt slut. För några dagar sedan passerade min årsdag på Cantina. I förrgår lämnade jag in min uppsägning. Det hela känns aningen overkligt men jag känner mig mer till freds i livet än på väldigt länge. Precis som Henrik sa, allt blir så mycket enklare när man väl bestämt sig. Rätt, rätt, rätt.

För övrigt lever jag fortfarande på minnet av att ha träffat Prins Harry i onsdags. Det är en upplevelse som kommer stanna kvar mycket länge. Jole och jag brukar turas om att göra folk avudsjuka. Vi brukar trigga igång varandra med "Har Harry ringt dig?", eller "Vem drack du shot med i onsdags?".

Jag är inte den enda som kommer att lämna Cantina. När jag lämnade min avskedan till vår Assistant Manager W så berättade han att han också försvinner inom några veckor. Han kommer dessutom att kämpa för att ta med sig 1-3 av Cantinas etablerade servitörer, varav den ene är Jole, min bäste vän och restauranges Head Waiter. Italienarna blir kvar till juli sedan verkar de alla flytta ner till Sydeuropa igen. I köket har min favoritkock Alfons sagt upp sig för ett Notting Hill-jobb. I baren så kommer Gaz att försvinna i samband med sitt bröllop i Augusti. Min brasilianske vän Monsun, också en Cantina-bartender, letar intensivt efter ett nytt jobb. Som frön sprids vi av vinden åt olika håll.

-Eran är över

Torka och ocean

Stilla tider i bloggen.

Det känns riktigt jobbigt att ha förlorat Vale, en av de få personerna som jag jobbat med sedan dag ETT på Cantina. På onsdag ska Jole ordna med avskedslunch följt av Champions Leuge-final hemma i Earls Court för henne, en cermoni för de närmsta kollegorna och vännerna.
Det tog mig rejält lång tid att förstå mig på den italienska mentliteten, men nu känner jag en enorm samhörighet med dem och trivs i deras livsfyllda sällskap. Det hugger att tänka på att Gui och So snart också återvänder tillbaka till Medelhavsklimatet.

Teamet på Cantina-skeppet, har alltid känts mer som en familj än något annat, det är löjligt att lådsas som om förändringarna inte påverka oss. Men faktum är att min tid troligen är närmare slutet än någon annans. Jag är totalt urless på att jobba i Cantina, för fd Conran Restaurants. Gnistan är borta, magin är förlorad. Bara mina närmsta vet hur situationen ligger till. Har börjat skicka iväg min CV åt nya håll. Igår blev jag uppringd av ett Skandinaviskt designföretag som snart öppnar nytt och letar efter ny personal. Ska iväg på intervju på torsdag. Allt är värt att kika närmare på.

Igår var jag i New Cross Gate och hälsade på Barry. Det mesta var sig likt med hans tillstånd, modet fanns med uppgivenheten flåsandes i nacken. Trots att han inte ville visa, så vet jag att allt hans hopp ligger på 5 juni när han ska träffa en läkare och därmed få veta när operationen för kateterborttagningen kan ske. Det känns helt overkligt att tänka på att det har gått fem månader sedan olyckan, -ur två perspektiv.

Har haft kontakt med både Pernilla och Mikaela idag, saknar dem båda två så fruktansvärt mycket. De två tillsammans står för all vänskap som man någonsin kan önska sig. '

Imorgon kommer the big V att traska in på Cantina. Hon är vår nya chef som slutligen ska täppa igen tomrummet efter D. Jag vet att jag kommer att göra mitt yttersta för att hälsa den tyska 37-åringen välkommen, men jag vet också att min energi för en ny chef är begränsad.

Shakalaka, ett av de få inbitna Liverpool fansen jag känner här i London, ringde idag. "Last year it was you, now it is us"

Jag fortsätter att kasta runt mig själv hejvilt tills jag snart ger upp och bara bestämmer mig för något avgörande inför framtiden.

Här
Där
Här
Där
Här
Där

Ett efterlängtat möte

Gårdagen blev en rejäl kväll. Efter Eurovisionfinalen i norra London åkte vi ner till Camden Town. Där gick vi på riktig firarfest hemma hos Z och de andra serberna. Det kändes rätt att fira med de som faktiskt var kvällens stora vinnare.

Vädret liknar just nu det vi kallar aprilväder. Ena stunden är himlen klarblå och solen strålar fram, en minut senare står regnet som spön i backen, okynnigt.

Innan kvällsshiftet på Cantina hade jag en fika inbokad med D. Det var underbart att återse min förra Manager igen. Drygt två månader har gått sedan han plötsligt utan förvarning försvann ut genom restaurangens dörrar och sen dess har det varit helt tyst. Allt jag visste var att han hade en lång semester väntandes som han skulle spendera med sin fru och två små barn

Förslaget att träffas var mitt, jag behöver D:s råd inför mitt nästa kliv. Han har funnits där så många gånger tidigare och väglett mig i svåra studer, den erfarnehet han har yrkesmässigt såväl som privat har erbjudit mig oersättlig guidning. D börjar sitt nya jobb imorgon, på en restaurang i Covent Garden. Hur gärna han än skulle vilja få över mig till den nya arbetsplatsen, är det tyvärr omöjligt. I Conrankontraktet var han tvungen att skriva under att inte föra över någon anställd från Cantina de närmsta sex månaderna. Detta innebär tiden fram till oktober. Jag är därmed dömd att finna min egen plats nu.

Fikan med D gjorde mig dock väldigt gott. Vi bestämde att vi ska höras snart igen och gå ut och äta middag tillsammans med D:s fru och Cantinas förreförreförreförreförre detta köksmästare och några andra individer nästa gång.

Blev lite sur när jag läste om alla teorier vad gäller schlagerfinalen. Känns plötsligt som om en avudsjuka och irritation uppstått för att en fd Jugoslav stat vann. Det fanns väl knappt inte något land som inte gav det serbiska bidrag poäng. Ska man prata om konspiration borde väl Grekland ha gett de Ortodoxa-släktingarna mer än ett futtigt poäng tycker jag. SKandinavien har väl alltid varit extrema med att rösta på varandra och det är väl just detta som gör att man redan tänker på det sättet rörande grannsemja. Den serbiska sången var överlägsen enligt mig, rent orginell, något som börjar bli mer och och mer avlägset. Tänk bara att Ukrainas marsianer gick så långt som de gjorde, det var skrämmande.

Fick ett glatt meddelande av Pernilla ikväll. Hon kommer att vara i Helsingborg två utav dagarna när jag är i Skåne i juni. Blir underbart att utöver min kära familj också kan träffa min underbara vän också.

Ledig lördag

Blev väckt av A2 som ringde när jag fortfarande låg och sov. Kände mig hyfsat trött efter ett långt dubbelpass igår som därefter följdes av en utekväll med Roman, Hafez och kompani. Den sistnämnde fyllde år i torsdags och Roman igår. Jag var nästan nervös inför mötet med Hafez, har varit urusel på att höra av mig till honom. Det sista röstmeddelandet han lämnade lät ungefär så här "Lina, if you dont call me back in 10 minutes I'm never gonna speak with you again". Han var nog inte inte gravallvaligt, men ändå..

Hafez flickvän kommer från Göteborg, vi brukar prata om lokala platser i Gamlestaden. Efter några timmar inne på Britannica promenerade halva sällskapet från Monument till Aldgatesidan. Där var det sedan enkelt för mig att kila hem.

Efter A2:s samtal satte jag fart för att komma iväg i tid till vår fika. Är otroligt glad att ha funnit denna svenska tjej. Det finns många svenskar i denna metropol men inte så många som bott här mer än några månader och är över 20 år. De flesta man möter kommer hit direkt efter gymnasiet och vill ha en vild upplevelsetid under några intensiva månader, det blir ganska svårt att relatera till dessa individer.

Ikväll ska jag träffa min vän I som jag inte sett på många veckor eftersom hon har varit hemma i Athen ett tag. Vi ska åka upp till hennes vänner i Norra London och se på Eurovision. Ska bli riktigt roligt.

Är det bara inbillning eller börjar molnen ljusna på min himmel?

Lista för den som är intresserad av att läsa

Tio första
Första bästa kompis: Erik från Kärrbäck. Vi bodde bara ett stenkast från varandra när vi var 5 år gamla. Brukade härja på hans stora gård, i form av att rida på får eller hoppa genom silona. När vi var hemma i mitt hus brukade han direkt bli jagad av vår Newfoundlandshund Bönan, egentligen ville hon bara ta hans keps, sen var allt bra.
Första bil: Vanja, min älskade Izuzubuss som jag åkte upp till Sundsvall för att köpa och som därefter gav mig så många älskvärda stunder jag ardrig kommer att glömma. Minns fortfarande "tiden i bussen" som den bästa jag upplevt.
Första kärlek: Emil i Västhagen
Första husdjur: Basil.
Första semester: Måste ha varit Englandsresan-89.
Första jobb: Cocosbollförsäljningen i Mälardalen med omnäjd. Kommer fortfarande ihåg hur skumt det var att åka iväg första gången med ett gäng främlingar och sälja cocosbollar till massa människor, -som faktiskt vill köpa dem.
Första köpta skiva: ABBA Gold.
Första riktiga kärlek: Peter.
Första piercing: Hål i öronen på Guldfynd i Luleå.
Första konsert: Pandora i Torneå. (Wow, what a feeling!)

Nio senaste
Senaste alkoholdrycken: En Peroni inne på Britannia.
Senaste bilfärd: Taxiresan till Monument Street 20 efter jobbet.
Senaste filmen du såg: Bron över ... som jag såg igår på bio igår.
Senaste ringda telefonsamtal: Till Agostino i Napoli
Senaste bubbelbadet: Kommer inte ihåg.
Senaste spelade cd: DJ Ago Classic house e san choice
Senaste kyss: Agostino i måndags på väg hem från Brick Lane.
Senaste gången du grät: I tisdags.
Senaste måltiden: Personalmaten på jobb tidigare idag.

Åtta har du nånsin
Dejtat en av dina bästa kompisar: Ja
Blivit arresterad: Ja
Blivit kär vid första ögonkastet: Ja
Fastnat med blicken i någons urringning: Japp
Fått ditt hjärta krossat: Nej, däremot har jag fått det brustet
Sagt att du älskar någon utan att mena det: Nej. Hur är det möjligt?
Haft ett one night stand: Ja
Busringt till någon: Ja, många gånger med Mirella.

Sex saker du gjort idag
1. Dansat
2. Blivit irriterad på min chef
3. Översatt spanska till engelska åt en boliviansk kollega
4. Lovat Roman att vi ska åka till Polen snart
5. Läst ännu ett kapitel i Patrick Vieira:S självbiografi
6. Bett en DJ att spela bättre musik

Fem favoritsaker utan rangordning
1. Skog
2. Alma
3. London
4. Gitarr'
5. Basil

Tre val
Blått eller rött? Blått.
Sommar eller vinter? Sommar
Choklad eller chips? Choklad (Ljus dock).

Två saker att göra innan du dör
1. Föda barn
2. Resa till Västafrika

En sak du ångrar
Att jag inte fortsatte med friidrott.

Dag med regn

Har haft en skön ledig torsdag. Började med att sova ut ordentligt efter den sena gårdagen. Spenderade nattens första småtimmar tillsammans med Cantinas italienska kärngäng. Vi satt vid Thames och pratade om allt och inget; Det goda och onda, London, livet och det mindre betydliga. Inom loppet av två timmar insåg jag att italienska är ett vackert språk. Kändes plötsligt löjligt att jag inte insett detta vid ett tidigare stadie under året som gått.

Dagen har präglats av ett typiskt Londonregn. Människor har traskat fram med sina tidningar höjda över huvudena, sina mörkblåa paraplyer och immiga glasögon. En bild som den tidiga våren och de soliga veckorna lagt långt bak i våra tankevrår.

Gick bort till Cannon Street för att hälsa på Roman idag. På vägen köpte jag blommor på Marks & Spencers. Min vän fyller 27 imorgon. Vi drack kaffe inne på All Bar One och Roman lyckades verkligen pigga upp mig i mitt dilemma. Han gav en hel del inspiration och motiverade mig rejält till att rycka upp mig och ta tag i siutaionen. Romans vänskap är oersättlig. Han har visat så många gånger hur han verkligen är toppenvän. De gånger man inte räknar någon står han där och bara ser glad ut.

Under fikan bestämde vi oss för att unyttja det perfekta inomhusvädret till att gå på bio senare på kvällen.

På tågperrongen i Canary Wharf mötte jag en kille som verkligen gjorde intryck på mig. Han hade en otroligt varm, vänlig och öppen attityd som verkligen fick mig att må bra och känna igen mig själv igen. Alla stressade generella Londonmänniskor försvann och jag gjorde om även deras ansikten till något positivt också.

Tänk vad lite det krävs för att öppna upp tänkande igen. -Fram för mer öppenhet och värme i storstaden!

Nyheterna har idag präglats av premiärministerns uttalade 27 juni avgång. Har inte läst så mycket om en Tony-nyheten sedan Prins Harry och Kate Middleton:s förhållande tog slut för en dryg månad sedan. Deras uppbrott fick enorma proportioner, alla andra nyheter kom plötsligt på någon konstig tionde plats, långt bak i ledet av de första nio Harry-och-Kate-nyheterna.

Det var trevligt att träffa mig själv idag. Det var också skönt att inse att den här planeten fortsätter att snurra även om inte jag är i form. -Det blir plötsligt mer motiverande att kämpa på och följa med den på färden.

Hälsan

Tyvärr har min hälsa återigen förpestats av en omgång jobbiga symptom. Har haft problem i nästan två veckor nu och känner hur jag har blivit allmänt utmattad.

Idag gick jag till sjukhuset där de igen misstänker mag/tarmbakterier. Eftersom det är röd dag imorgon kan jag inte komma till min lokala vårdcentral som jag annars hade gjort. Men på tisdagsmorgon ska jag tid och lämna lite prover som de ska skicka iväg till labbet.

Alla dessa sjuksymptom har gjort mig ganska avtrubbad och inåtvänd. Jag känner inte igen mig själv just nu, en mycket obekväm känsla.

Det hela har också påverkat mina tankar på Sverige. Min hemlängtan har fått utrymme och till och med tankar på hur det skulle vara att flytta till Sverige igent har fått en gnutta plats. Jag försöker dessekera det hela och se vad som är realistiskt och vad som bara är fantasi.

Det är väldigt svårt att veta hur man ska tänka i vissa lägen. Ju mer jag tänker desto svårare blir det.

Måste sluta tänka så mycket.

En lördag

Gårdagen spenderade jag med Ago. Vi började med att gå och sola i Hampstead Park i nordvästra London. En otrolig oas i storstaden. När man befinner sig i den kullfyllda gröna parken känns den impulsiva , ljudfyllda statsmiljön som ett vagt minne.

Efter solstunden tog vi tunnelbanan in till Regent Street och gick på japansk restaurang. Eftersom Ago bott i Japan under de senaste sex åren så lärde jag mig en hel del nya saker när det gäller landets mat och kultur. För första gången åt jag söt ål och kall tofu tillsammans med sake i glaset. Det var riktigt roligt när Ago skulle beställa på japanska och servitören inte verkade förstå, det visade sig att han var korean.

Efter middagen gick vi till Coccon, en cocktailbar nära Picadilly för att sedan bege oss till en riktigt trevlig bar i South Kensington. Musiken inne på Chelsea-baren upphöjs enormt av att några amatörmusiker ständigt spelar på bongotrummor och andra rytminstrument.

När jag vaknade imorse hade jag ont i benen efter timmarna på dansgolvet.

Ago har bjudit in mig att följa med en helg till Italien. Han kommer själv från Napoli, en stad som han dock ogillar. Sen har han en syster som bor på kusten som han ofta åker till. Dit vill han att jag följer med nästa gång.

Upp och ner - Känslor

Av olika anledningar har jag kännt mig känslomässigt upp och nervänt under de senaste dagarna. Jag känner till en del av orsakerna. Bland annat så rörde det om att ha Mikaela här hos mig under några dagar för att sedan bli ensam igen. Sedan dök Magnus lustigt upp och återuppväckte en av de härligaste perioderna i mitt liv, -Färnebotiden.

Jag har upplevt spår hemlängtan som har fört tankarna till en hel del nostalgiska minnesbilder, både med familj och vänner.

Det som har varit extra påfrestande är att jag dessutom fick tillbaka de otrevliga symptomen som jag hade i mars. Allt jag har ätit under en veckas tid har gått rakt igenom kroppen och gjort mig totalt utmattad och avtrubbad. Svagheten har speglade sig både fysiskt och psykiskt.

Sedan har förändringar på Cantina påverkat mig. Det var jobbigt att F, vår stationerade bartender, som har varit på restaurangen i 5 år, plötsligt sa upp sig. Ingen trodde att F någonsin skulle försvinna från Cantina. Egentligen är jag stolt över honom. En ung Kosovo kille som bara var barn när han kom själv till London och inte mer än en tonåring när han började jobba för Conran. Nu planerar han att flytta över till New York där hans bror bor. Jag önskar honom, uppriktigt, all lycka till på färden. Han förtjänar det och han behöver det.

Sedan har Vi Ago, vår napolenaske köksmästare. Jag och Ago har funnit varandra och har alltid haft en konstig förmåga att bara prata med varandra. Alla andra tittar totalt oförstående på oss och verkar inte förstå hur vi kan ha mer än en liten struntsak gemensamt. Märkligt nog verkar det som om våra olika världar, åldrar och erfarenheter funnit balans och harmoni. När jag pratar med Ago är det på samma sätt som jag gör när jag tänker för mig själv, en väldigt skön känsla. Det var med inslag av italiensk dramatik, den som jag blivit så van vid, som jag ifrågasatte hans uppsägningsbrev. På torsdag kväll jobbar vi vårt sista shift tillsammans.

Min goda vän N har också påverkat mitt liv mycket på senaste tiden. Jag hade mycket svårt att smälta hennes plötsliga mening som innehöll ord som graviditet och abort. N berättade inne på vår standard bar Lazy att hon har gått en lång tid utan några symptom när hon av en slump gjorde ett graviditetstest. Det overkliga beskedet visade en 18 veckors graviditet. N fick aldrig någon chans att fundera över det hela. Hon har bestämt sig för den sorgliga utgången. Tanken på att vara 32 årig ensamstående Nya Zeländsk mor i London skrämmer henne. Jag är förstående så långt jag bara kan. Dock vet jag efter mina egna erfarenheter att jag har en gräns för förståelse i detta ämne. Efter 27 juni i fjol förändrades mina tankar om abort drastiskt.

N:s upplevelser har rivit upp mycket hos mig, men trots allt känner jag mig ganska lugn och har tagit vara på stunden som en möjlighet att bearbeta delar som fortfarande har legat i lä inom mig. På fredag ska jag följa med N till sjukhuset där hon ska genomgå operationen. Ironiskt nog så visade det sig att platsen är Kings College Hospital. Aldrig trodde jag att jag skulle behöva komma dit så snart igen efter Barrys utskrivning.

En annan känslosam stund var när jag träffade Z igår. Vi har inte setts på väldigt länge och allt han sett av mig var tiden i samband med mitt och Barrys uppbrytande. Med andra ord så har vi bara träffats när jag befann mig i ett mycket instabilt tillstånd och levde i min så kallade övergångsperiod. Det var trevligt att träffas en stund och prata om saker som hänt i våra liv sedan förra hösten.

Det jag har skrivit nu är små utklipp ur det känslomässiga virrvarr som pågår just nu. Det hela låter säkert väldigt negativt. Trots allt så är det mycket som är bra med mig också. Det är just därför som jag känner det så mycket berg-och-dalbana.

Imorgon ska jag och Alpha ses efter jobbet för att se på Champions Leuge semifinal. När vi var på Loop Bar i lördags så visade sig att han har spelat för Arsenal för några år sedan. Nu spelar han i ett Conference-lag i en lägre division, men är fast besluten att komma tillbaka till den proffessionella fotbollen så fort som möjligt.

Jag börjar förstå vilken enormt föränderlig massa London är. Vad som är idag behöver inte alls var imorgon. Detta gäller även människor. Vill du göra något, eller träffa någon, gäller det att handla: Man måste helt enkelt hugga tag i folk och situationer medan de sveper förbi.

Här kommer ständigt nya tåg, men sällan samma.