Upp och ner - Känslor

Av olika anledningar har jag kännt mig känslomässigt upp och nervänt under de senaste dagarna. Jag känner till en del av orsakerna. Bland annat så rörde det om att ha Mikaela här hos mig under några dagar för att sedan bli ensam igen. Sedan dök Magnus lustigt upp och återuppväckte en av de härligaste perioderna i mitt liv, -Färnebotiden.

Jag har upplevt spår hemlängtan som har fört tankarna till en hel del nostalgiska minnesbilder, både med familj och vänner.

Det som har varit extra påfrestande är att jag dessutom fick tillbaka de otrevliga symptomen som jag hade i mars. Allt jag har ätit under en veckas tid har gått rakt igenom kroppen och gjort mig totalt utmattad och avtrubbad. Svagheten har speglade sig både fysiskt och psykiskt.

Sedan har förändringar på Cantina påverkat mig. Det var jobbigt att F, vår stationerade bartender, som har varit på restaurangen i 5 år, plötsligt sa upp sig. Ingen trodde att F någonsin skulle försvinna från Cantina. Egentligen är jag stolt över honom. En ung Kosovo kille som bara var barn när han kom själv till London och inte mer än en tonåring när han började jobba för Conran. Nu planerar han att flytta över till New York där hans bror bor. Jag önskar honom, uppriktigt, all lycka till på färden. Han förtjänar det och han behöver det.

Sedan har Vi Ago, vår napolenaske köksmästare. Jag och Ago har funnit varandra och har alltid haft en konstig förmåga att bara prata med varandra. Alla andra tittar totalt oförstående på oss och verkar inte förstå hur vi kan ha mer än en liten struntsak gemensamt. Märkligt nog verkar det som om våra olika världar, åldrar och erfarenheter funnit balans och harmoni. När jag pratar med Ago är det på samma sätt som jag gör när jag tänker för mig själv, en väldigt skön känsla. Det var med inslag av italiensk dramatik, den som jag blivit så van vid, som jag ifrågasatte hans uppsägningsbrev. På torsdag kväll jobbar vi vårt sista shift tillsammans.

Min goda vän N har också påverkat mitt liv mycket på senaste tiden. Jag hade mycket svårt att smälta hennes plötsliga mening som innehöll ord som graviditet och abort. N berättade inne på vår standard bar Lazy att hon har gått en lång tid utan några symptom när hon av en slump gjorde ett graviditetstest. Det overkliga beskedet visade en 18 veckors graviditet. N fick aldrig någon chans att fundera över det hela. Hon har bestämt sig för den sorgliga utgången. Tanken på att vara 32 årig ensamstående Nya Zeländsk mor i London skrämmer henne. Jag är förstående så långt jag bara kan. Dock vet jag efter mina egna erfarenheter att jag har en gräns för förståelse i detta ämne. Efter 27 juni i fjol förändrades mina tankar om abort drastiskt.

N:s upplevelser har rivit upp mycket hos mig, men trots allt känner jag mig ganska lugn och har tagit vara på stunden som en möjlighet att bearbeta delar som fortfarande har legat i lä inom mig. På fredag ska jag följa med N till sjukhuset där hon ska genomgå operationen. Ironiskt nog så visade det sig att platsen är Kings College Hospital. Aldrig trodde jag att jag skulle behöva komma dit så snart igen efter Barrys utskrivning.

En annan känslosam stund var när jag träffade Z igår. Vi har inte setts på väldigt länge och allt han sett av mig var tiden i samband med mitt och Barrys uppbrytande. Med andra ord så har vi bara träffats när jag befann mig i ett mycket instabilt tillstånd och levde i min så kallade övergångsperiod. Det var trevligt att träffas en stund och prata om saker som hänt i våra liv sedan förra hösten.

Det jag har skrivit nu är små utklipp ur det känslomässiga virrvarr som pågår just nu. Det hela låter säkert väldigt negativt. Trots allt så är det mycket som är bra med mig också. Det är just därför som jag känner det så mycket berg-och-dalbana.

Imorgon ska jag och Alpha ses efter jobbet för att se på Champions Leuge semifinal. När vi var på Loop Bar i lördags så visade sig att han har spelat för Arsenal för några år sedan. Nu spelar han i ett Conference-lag i en lägre division, men är fast besluten att komma tillbaka till den proffessionella fotbollen så fort som möjligt.

Jag börjar förstå vilken enormt föränderlig massa London är. Vad som är idag behöver inte alls var imorgon. Detta gäller även människor. Vill du göra något, eller träffa någon, gäller det att handla: Man måste helt enkelt hugga tag i folk och situationer medan de sveper förbi.

Här kommer ständigt nya tåg, men sällan samma.