Torka och ocean

Stilla tider i bloggen.

Det känns riktigt jobbigt att ha förlorat Vale, en av de få personerna som jag jobbat med sedan dag ETT på Cantina. På onsdag ska Jole ordna med avskedslunch följt av Champions Leuge-final hemma i Earls Court för henne, en cermoni för de närmsta kollegorna och vännerna.
Det tog mig rejält lång tid att förstå mig på den italienska mentliteten, men nu känner jag en enorm samhörighet med dem och trivs i deras livsfyllda sällskap. Det hugger att tänka på att Gui och So snart också återvänder tillbaka till Medelhavsklimatet.

Teamet på Cantina-skeppet, har alltid känts mer som en familj än något annat, det är löjligt att lådsas som om förändringarna inte påverka oss. Men faktum är att min tid troligen är närmare slutet än någon annans. Jag är totalt urless på att jobba i Cantina, för fd Conran Restaurants. Gnistan är borta, magin är förlorad. Bara mina närmsta vet hur situationen ligger till. Har börjat skicka iväg min CV åt nya håll. Igår blev jag uppringd av ett Skandinaviskt designföretag som snart öppnar nytt och letar efter ny personal. Ska iväg på intervju på torsdag. Allt är värt att kika närmare på.

Igår var jag i New Cross Gate och hälsade på Barry. Det mesta var sig likt med hans tillstånd, modet fanns med uppgivenheten flåsandes i nacken. Trots att han inte ville visa, så vet jag att allt hans hopp ligger på 5 juni när han ska träffa en läkare och därmed få veta när operationen för kateterborttagningen kan ske. Det känns helt overkligt att tänka på att det har gått fem månader sedan olyckan, -ur två perspektiv.

Har haft kontakt med både Pernilla och Mikaela idag, saknar dem båda två så fruktansvärt mycket. De två tillsammans står för all vänskap som man någonsin kan önska sig. '

Imorgon kommer the big V att traska in på Cantina. Hon är vår nya chef som slutligen ska täppa igen tomrummet efter D. Jag vet att jag kommer att göra mitt yttersta för att hälsa den tyska 37-åringen välkommen, men jag vet också att min energi för en ny chef är begränsad.

Shakalaka, ett av de få inbitna Liverpool fansen jag känner här i London, ringde idag. "Last year it was you, now it is us"

Jag fortsätter att kasta runt mig själv hejvilt tills jag snart ger upp och bara bestämmer mig för något avgörande inför framtiden.

Här
Där
Här
Där
Här
Där