Maratonstaden

Jaha, da var klockan 01.50am och annu ett maratonarbetspass ar forbi. I London motsvarar ett heltidsarbete inte det vi ar vana vid i Sverige. Om nagon skulle kasta in mig till ett svenskt fulltidsjobb nu skulle jag tro att jag vore pa semester. En arbetsvecka med 50 timmar ar inget extremt har, snarare lite ynkligt kan det tyckas.

Tack och lov har jag turen att vara pa en arbetsplats dar jag trivs valdigt bra. Mitt numera andra hem ar belaget ute pa Butlers Wharf. Omrade gar att beskriva som en restauranggata, platsen har fantastiskt utsikt over Thames och Tower Bridge skryter pa bara 200 meters avstand. Min restaurang heter Cantina del Ponte. For den som vill veta mer om "Mitt andra hem" ar det fritt att ga in pa http://www.conran-restaurants.co.uk/restaurants/cantina/

Under denna del av aret ar vi fullbokade i princip varje kvall. Envisa gaster ar beredda att vanta i timmar for att fa ett bord pa terassen.
Eftersom vi ar en sa kallad dining restaurang sa blir mitt jobb att avvisa en hel del gaster i dorren. Denna tisdagskvall kom ett par in och fragade om de kunde halka in for en “nip”. Efter de hade vant om och lamnat restaurangentren muttrar min chef D surt till mig: "De kan minsann glida vidare en bit till och snubbla in pa All Bar One". D har ju ratt. Hos var narmsta granne till hoger gar det fa hur mycket kvalitets-nipping-tid som helst.

En sak som de inhemska gasterna brukar forvana mig med ar att utbrista sin oerhorda forvaning nar Tower Bridge oppnar sig. Denna brooppning brukar ofta framsta som rena sensationen i deras ogon, -alltsa aven for urlondonborna! Jag erkanner att det ar en maktig syn nar den massiva gamla kolossen delar sig och slapper igenom batar av olika slag. Men att de ar en sadan anonym procedur har jag svarare att ta till mig.

Manga kvallar staller sig solen i ett lagt lage dar den kastar ett magiskt skimmer over den tungsinta borgsbron, -kontrasten blir total. Nagra 100 meter darifran gnistrar det intensivt fran japanska fotoapparater.