Visningar och kyrkklockor

Igar pa jobb kom meddelandet susandes till min mobil; Min syster ska gifta sig! Jonas friande till henne nagonstans i Italien, Pisa gissar jag pa. Harligt! I huvudet hor jag redan hur kyrkklockor ringer. Far ocksa visioner av Alma som springer runt med sma buketter. Det enda knepiga maste vara att bestamma var nagonstans brollopet ska aga rum. Detta problemet hanger ihop med den rotloshet som jag, min syster och bror praglas av. Samtidigt far vi vanda pa det och saga att valet blir ju desto friare i och med var situation.

Nar jag fick brollopsnyheten kunde jag inte lata bli att namna det for N, min Assisterande chef. Hon tittade lange och langt pa mig nar jag skrattande berattade om meddelandet. Darefter gick hon tyst darifran pa det typiska N viset. Plotsligt kom jag ihag vad hon berattade for mig nar jag var ny pa Cantina. For 7 ar sedan gifte sig N hemma pa Nya Zeland. Brudgummen var irlandare. Efter en tid flyttande de till England och motte, vad jag har forstatt, ganska snabbt pa svarigheter. Idag lever de i praktiken precis som skilda, endast papprena ljuger om deras sanna tillstand. Formodligen strodde jag vagsalt i N:s alltfor svarlakta sar.

Idag har jag haft en ledig dag. Lite av en sensation kanns det alltid som. Tyvarr gick var plan om att besoka Towern i stopet eftersom Barry blev uppringt for att jobba nattskift igar. Istallet for utflyken har jag gjort nast intill ingenting.

Vacktes av ett mindre trevligt samtal klockan 9 i morse. En bekant indisk rost sa att lageheten skulle visas en halvtimme senare. Och tydligen skulle jag vara dar for att visa den. Nar jag en stund senare oppnade dorren stod det en forskrackt varelse dar ute. En tanig latinamerikans man klev in och tittade runt. Efter mindre an 2 minuter var han fardig och ursakta sig sa mycket innan han gick. Om min morgonrockskladsel och nyvakna uppsyn kan ha skramt honom vet jag inte.

Sju timmar senare var det dags for tre andra visningar. Forst kom ett brittiskt par in, de sa inte ett pip innan de stod vid ytterdorren igen och sa “We're heading”. Da tyckte jag lite synd om min engelske granne daruppe. Han kan behova lite stod i sin fotbollsdyrkan. Mig hatar han efter att jag gjorde hans liv under fotbolls-VM annu varre genom att heja pa alla Englands konkurrenter. Dagen nar Engelsmannen floppade ur mot Portugal trodde jag att han skulle rusa ner och sla in var dorr. Men istallet verkade det som om att han kollapsade med Johnny Cash’s version av Hurt pa hogsta volym.

Det tredje besoket utgjordes en afrikansk familj. Dessa fyra storvaxta figurerna blev irriterade pa hallen. For er som har varit har vet ni ju att det latt gar att fa klaustrofobiska kanslor i den extremt tranga passagen. “Too narrow”, sa familjemannen bekymrat innan de alla gick ut pa led. Sista besoket var en kortvuxen tjej. Hon verkade till en borjan bade positiv och pratglad. Nar hon fem minuter senare gick sag hon mer besviken ut.

Jag undrar vad P, hyresvarden, egentligen skrev i annonsen. Bade tjejen och det engelska paret sag ut som om de hade fatt fullstandigt fel bild av annonsvaran. Det ar klart att man inte behover skriva nackdelar som att lagenheten har en katakombisk hall, eller att kakelplattorna i badrummet hanger lost. Men man kanske kan undvika att beskriva den som attraktiv med tragolv och open spis. Eller namna nagot om stora barbecuefester i tradgarden. Det ar latt att det blir lite manga visningar som inte leder nagonvart da.

Jag ska bli brudtarna!