En oangenam hund och om saknad

Bilden av ett regnigt London borjar sakta men sakert att dunsta bort. Dagarna flyter ihop i en kokande kittel. Overallt gar rodbranda britter runt med utmattade anleten. Engelska flaggan kanns symbolisk mer ratt an nagonsin tidigare.

Pa nagot satt kanner jag mig mycket mer tillfreds med tillvaron I London. Tidagare led jag standigt av langtan till Sverige och frustration over hur saker ar i London. Men nu daremot kanner jag ett storre lugn och accepterar att jag bor har.

Det som ar valdigt jobbigt ar att inte kunna traffa min systerdotter. Alma, som just nu ar i Italien med sina foraldrar, fyller 14 manader imorgon. Jag langtar konstant efter henne. Och vidare maste jag erkanna att jag tycker det ar valdigt trakigt att ha forlorat Pernilla. Nar hon bodde har var det som att ha en oas i oknen. Vara traditionella morgonfikor och Guinesskvallar var underbara. Vi lyckades dessutom med nagot omojligt i Londonsammanhang. Vi flyttade samma helg och insag att vi hamnat tre busstopp ifran varandra. Sant hander bara inte har! Nu ar Pernilla pa vag att sla sig ner i Barcelona for en tid. Katalonien ar inte dumt och jag forstar att hon valjer en sadan plats. Jisses vad jag ska aka och halsa pa dig nar du har kommit pa plats ordentligt! Se till att ha en soffa jag kan krascha pa.

Pa jobbet insag jag idag hur skont det ar att C ska sluta. Hon ar ocksa receptionist men har nyligen sagt upp sig. Sedan jag borjade pa jobbet har jag verkligen fatt bra kontakt och kommit bra overens med alla mina arbetskamrater. Det enda undantaget ar C. Hon paminner mig om en osaker hund. Sa for vi forsoker kommunicera med varandra sa blir hon upprord och “skaller till”. Det kanns som om hennes radlsa framkallar standiga missforstand. C har jobbat lange pa Cantina och borde kanna sig lite tryggare i sin roll tycker jag. For ovrigt verkar det vara en Italiensk-saga-upp-sig-pakt som rader just nu. Tre stycken forutom C har sagt upp sig och slutar alla denna vecka. Italienarna borjar fa rykte om sig att vara korttidsarbetare. Haller trenden i sig sa slutar det nog med att vi blir en italienskfri italiensk restaurang.

Det ar svart att kanna sig frasch nar det kanns som att sitta i en ljummen bastu hela tiden..