Olyckan

Utan att egentligen förstå hur man klarar sig igenom en del allt för jobbiga stunder, så låter man kroppen och hjärnan sköta det på egen hand.

Idag spenderade jag nästan hela dagen på Kings College Hospital. Det kändes lugnare att gå in på Intensive Unit idag än vad det gjorde igår kväll. Det är på det sydöstra sjukhuset som Barry hamnade tidigt i måndags efter att ha varit med i den bil som av någon anledning krockade med en eller två andra bilar. En kvinna i baksätet dog direkt, den andra kvinnan,bilens förare, dog vid sjukhusankomsten. En tredje person, som förmodligen satt i framsätet, lämande fordornet i ett mindre skadat och förmodligen mer förvirrat tillstånd. Därmed var Barry och en annan man de två som överlevde i baksätet. Brandmän var snabbt på plats och lyckades på något sätt skära ut dem ur det mosade bilvraket.

I ett och ett halvt dygn har Barrys liv hängt på en skör tråd. Han överlevde gårdagen och därmed känns det som om personalen vågade inge hopp. Den andre mannen från baksätet törs ingen inge hopp om. Han befinner sig på en annan avdelning där allt enbart handlar om att hålla honom vid liv en timme till och sedan ta det från där.

När jag kom in på avdelningen igår visste jag inte vad jag hade att förvänta mig.
Hade inte en susning vad jag skulle få se av den man som jag sätt så många gånger förr. Återigen så lät jag något annat i mig hantera det hela. Undermedvetet vet jag att min hjärna redan skruvat inställningen på att kunna se det värsta och acceptera den svåraste informationen.

Barry låg i en säng med ett virrvarr av maskiner och slangar från hela kroppen. Nackskena och respirator var nu en del av hans kropp.

När chocken släppte lite vågade jag prata med honom. Det var inte en inbillning
att han ryckte till några gånger. Vänsterarmen sprattlade dessutom till en gång. Sköterskan förklarade att han hålls nersövd. Hans bäcken är helt
sönder och det kan han inte röra på, däremot kan han röra både ben, samt armar, som jag faktiskt såg bevis på.

Barry avskyr sjukhus, särskillt brittiska. Han har alltid sagt att han vägrar att vistas där. Han tror helt enkelt att han kommer bli mer sjuk av miljön och komma ut ännu sjukare än han kom in. I det här fallet har han fel och dessutom inget val.

Idag, under onsdagsmorgonen, öppnade han ögonen vid ett tillfälle när personalen försökte väcka honom. Dock kunde han inte se något sa de, ögonen hade varit stängda för länge. Barry hade i samma veva försökt få ur slangen ur munnen vilket gjorde att de blev tvugna att söva ner honom igen.

Hela miljön inne på Intensive Care är väldigt påfrestande och därför får man
inte stanna så långa stunder som besökare. Det finns inga stolar hos patienterna eftersom hela tiden utförs arbete och kontroller med dem.

För mig var det en otrolig lättnad att träffa Barrys syster samt adoptivdotter Valona. Jag har hört oändligt mycket om hans dotter som för 20 år sedan blev övergiven i hans armar i Sierra Leone. Därefter har hon växt upp i London med hans syster. Valona är en underbar tjej, bara några år yngre än mig själv, och vi fann genast varandra. Jag märkte vad mycket av Barrys karaktär hon har i sig och ibland kändes det som om det var honom själv jag pratade med. Det var otroligt skönt att ha henne och hennes mor där.

Den här tragiska olyckan kom som ett ansiktslag när det gäller min egen syn på livet. Jag insåg hur lätt det är att ta i princip allt för givet. Att vi bara promenerar fram på livets väg utan någon reflektion . Jag tror inte att det är meningen att vi ska ta livet så självklart. Det är något större än så och klart värt mer uppskattning och eftertanke än vi ger det.

Valona har fått ta hand om Barrys tillbehörigheter. När hon fiskade upp de tre färgglada armbanden från en plastpåse kunde jag inte annat än skratta. Jag vet egenligen inte varför han blev så fäst vid dem. Barry köpte dem i välgörenhetssyfte när han jobbade som säkerhetsvakt på Boots. De har alla olika budskap som "Positvely changing lives" och "Support Knowledge Strength". Valona förstod att jag kände till bandens ursprung och räckte spontant över dem till mig.

Innan vi lämnade sjukhuset gick vi in en sista gång till Barry. "Nu får det här lejonet se till att vakna snart", sa jag. "See you soon daddy", sa Valona med brittisk accent.


Det stod skrivet om olyckan på första sidan i South London Press. Det finns även en del information på internet.

Life Style Extra

Your Local Guardian

Mörkt

Förtvivlan och chocken flyter fortfarande runt i mina ådror.

När dagen kommer då ditt hjärta funderar på att stänga av, då kommer jag att påminna dig om all din styrka som jag vet att du fortfarande har kvar.

Grip tag i livet. Stanna här.

-Du bara måste klara det här Lion!

Tower Bridge, älskade hatade

Igår vid stägning valde jag att promenera hem från Cantina. Det är trots allt en frid att gå över Tower Bridge och framförallt blir det tid till att lukra upp jobbtankarna i den friska luften. Igår blev det dock inte som jag hade tänkt mig. Duggregnet började så fort jag satte min fot utanför restaurangen. Två minuter senare när jag kommit upp på bron så fullkommligen spydde det ner med regn och vinden rev fram över Thames. I den stunden kändes det mer som om att stå ombord på ett fartyg mitt ute på ett stormande hav, än att befinna sig på en bro i centrala London.

Det hela kanske inte låter som en stor grej men nu var det så att just under detta oväder så tändes det eländiga stopljuset för all trafik och ljudsignalerna tjöt. Alla tecken tydde på att bron skulle öppnas. I vanliga fall brukar broöppning gå på några minuter. Igår stod gapet öppet i en närmare halvtimme. Vi var fyra strandsatta stackare som stod ihopkurade vid en trappa där det gick att få minimalt med lä.

Vackra eländiga Tower Bridge, aldrig vet man vilket humör bron har. Där jag stod inträngd i lähörnan med de andra frusna individerna sneglade jag bort mot den tråkiga och förutsägbara rosa grannen, -London Bridge.

Fullständigt oavbrutna dagar

Det var ärligt talat några dagar sedan som jag fick tid över till att skriva några rader. På jobbet är det fullsmockat med bokningar, julbord och även några smärre katastrofer. Okej, visst klarar vi oss, men det är inte så kul att vår Head chef slutade i förrgår. P:s plötsliga uppsägning innebär oförutsedda förändringar och mycket press på hela restaurangen, -igen.

Det stora i min yrkesmässiga värld kom igår. I tisdag nämnde min chef D att vi måste prata. Javisst! Var min spontanta reaktion. Vad gäller det? Eftersom jag var aningen tidspressad just den stunden sa D att vi får ta det på torsdagen istället. En torsdag har aldrig förr kännts så avlägsen från en tisdag som den gjorde då.

Trots allt så kom det en torsdag igår. Medan hela personalen befann sig på det vanliga "innan-vi-startar-servicen-mötet" i restaurangens för, så ropade D ner mig i aktern för ett samtal i ett av hörnborden. Min chef hann knappt tända sin cigarett innan han började diskussionen:

"Ok Caroline. What are you going to do with your life?". Hans ord hann ikapp min egen framtid och plötsligt så insåg jag uhr mycket jag förändrats sen jag började på Cantina. Jag har förändrats extremt mycket av att jobba som receptionist a la allt-i-allo-uppgifter, samt genom att jobba för D. Något som jag alltid har respekterat hos D för är hans timing och tyngden i hans ord. Inget han säger är orelevant och när han säger något så brukar det vara i samma stund som du själv inser att så ligger det till.

Samtalet vi hade handlade om D:s framtid och hans eventuella tillgängliga plats för mig att ta del i något mer utvecklande. D har varit på en förhandlig för en position i Marybelone. Restaurangen är italiensk och har av någon anledning gått ganska dåligt under den senaste tiden. Företaget har några stycken resturanger och tanken är att D ska in och ordna till dem. Det hela är tidsbegränsade uppgifter som ska få igång rulliansen. Hur kommer jag in i det hela då? D behöver någon som kan jobba med honom, någon som redan kan hans sätt att arbeta på. Det hela är ju som sagt; -tidsbegränsad.

Det eventuella nya kommer att vara mer italienskt än Cantina, mer genuint. Något jag vet om min chef är att han tycker mycket om något i den italienska mentaliteten. Samtidigt så är han kritisk till deras sätt att organisera sig. "Här kommer sådana som du och jag in Caroline. Vi behövs för att skapa balans".

När vi är färdiga med en resturang så tar vi nästa. Jag vill fortsätta uppåt i karriären och jag vill ha med dig. As simple as that.

Efter vårt samtal kändes det svårt att se mig själv stanna en längre tid på Cantina. Jag inser att jag redan har nått min topp här och ett kliv mot något annat är vad jag behöver. Nu finns det ett självklart dilemma i att det hela inte går vägen. Att D inte kan förhandla fram vad han vill. Men det är ju egentligen ingen ide att tänka på det nu. Vi måste sträva för att utvecklas, motiversas och finna oss själva.

Enligt D är det nu, i mina år 25-30 som jag fyller mitt CV med intressanta saker. Tiden därefter är det vingarna jag ska segla fram på.

Stressymton och fotbollskomedi

Det verkar som om min kropp verkligen försöker tala om för mig att jag under en allt för lång tid levt i en rörig tillvaro. Det senaste tecknet på att något är fel är den lilla knappnålsrodnade i svanken som nu har utvecklats till en skrovlig yta i en enkronas storlek. Jag blev riktigt deppig när jag upptäckte utvecklingen och förmodade genast att jag fått psoriasis. Det är väldigt bra att ha en mamma som alltid fungerar bättre än en läkarbok, och som dessutom kan svara på frågor och ge allmäna tips som alltid lugnar ner oss andra som är betydligt mindre kunniga inom sjukdomsområdet. Förmodligen ÄR det psoriasis jag har fått, men det är nog en väldigt begränsad fläckvis sådan. Jag håller tummarna för att det inte kommer att bli mer än denna svankfläck och också att den bleknar bort i takt med att tillvaron stabiliseras.

Igår gick jag och A till River Bar för att se Arsenal mot Chelsea. Det var en riktigt nervig match i mina ögon och det hela upptrappades till ett skottklimax från den 78:e minuten. Oturligt nog såg inte den för övrigt så avblåsande domaren att Hleb blev fälld i 84:e minuten. Istället för en frispark för oss resulterade det hela i Chelseas kvitteringsmål. Ett dundermål av Essien. Suck. De mest komiska på planen var att se hur Drogba och Lehmann tjaffsade och putta ner varandra på marken. Båda två landade på gräsytan genom två fantastiskt dramatiserade fall. Rena komedin att titta på.

Hade jag bott i Santiago kan jag lugnt säga att jag hade tillhört gruppen som idag firar, snarare än sörjer, Pinotchets dödsfall. I mina ögon var han ytterst otrevlig individ som kom undan allt ansvar för mängder av mördade människor. Samtidigt går det inte att förneka att Augusto hade en ganska stor grupp anhängare, de flesta där såg honom nog som en ekonmisk räddare. Men säg 11 september till en chilenare och se om det finns någon som har något gott att säga om den bortgångne diktatorn.

I tidningarna och på TV pratas det just nu främst om en härjande seriemördare. Tre unga prostituerade har hittats döda i Ipswich och en fjärde är just nu försvunnen. Man tror att alla har mördats av samma gärningsman. Det hela jämförs mycket med the Yorshire ripper, en liknande seriemördare som härjade mellan åren 75-81, där var också sex det ledande motiv. De sexarbetande kvinnorna i Ipwichtrakten är väldigt upprörda och försöker göra sina röster hörda. Enligt dem så bortser polisen från mängder av anmälningar och annan information som de prostituerade har.

Igår kom I fram till mig och frågade om jag vill följa med till Kuba i mars. Med min enorma resehunger så kan jag inte annat än bli alldeles tokglad av bara tanken på ett varmt och livligt Havanna.

En vanlig onsdag

I måndags möttes jag en stor julgran i restaurang entren, två anställda för Rene's Flowers stod och klädde granen med röda och guldfärgade kulor. Längst upp i toppen satte de en tjock ängel. Bara för någon dag sedan pratade jag med B, en av de mest envisa människorna jag träffat, om änglar i julgranen. B påstod att man inte alls kan ha änglar längst upp på barrtoppen. När B fick syn på ängeln i måndags så ropade hon på mig och sa det visst satt en ängel i vår gran, -Märkligt!

Jag har börjat få stora rese abstinens. Längtar väldigt mycket efter att åka bort och se något annat än London. Tyvärr måste jag stilla min vagabondhunger till början av nästa år. Då har jag pratat med Pernilla om att kila över till Barcelona. Vore toppen!

Jag surfade in på Jose Gonzalez hemsida häromdagen och illa nog insåg jag att bandet var i London och spelade på Brixton Academyn i slutet av oktober. Jag vet att jag uppdaterade mig i början av oktober och då stod det ingenting om ett Londonbesök, ruskigt irriterande. En livekonsert med detta fantastiska band hade jag gärna gått på.

Utomhus är det tråkigt väder, det blåsigt och är mulet. Jag vet att jag måste ge mig ut i eländet snart. Först passera Barclays och sätta in hyran och därefter iväg till vårat huvudkontor för möte med Event Management-teamet. Det blir roligt att träffa folk från de andra Conran-restaurangerna och få lite tips av de som varit lite längre i branschen. Efteråt står det att de som vill kan gå på en frivillig pubrunda. Jag har aldrig varit ute i Farrindon-kvarteren, så det blir något nytt isåfall.

Tankar på julklappar bröt sig in i min tankeverksamhet idag, måste komma iväg på en hatälskad premirärrunda snart.

December

Igår klev vi med anonyma steg in i årets sista månad. Kylan verkar inte ha hängt med alls i bladskiftet, däremot ligger decembermenyn på borden och julskyltningen har börjat.

För min del är det just nu ruskig nedräkning till matchen börjar. 35 minuter kvar. Vi mot största rivalerna. Pratade nyss med pappa och det stör mig en aning att han faktiskt har gått över till Tottenham efter sitt tidigare Arsenalsupport. Samtidigt så vet jag att han gör det pga Tottenham och inte Arsenal, vilket känns lite bättre.

Efter matchen ska jag ta och bege mig till New Cross Gate och hem till I. Vi ska träffas ett gäng och laga mat med Vale som fyller år. Planen är att därefter bege oss ut bland barerna i Soho. Det blir många italienare ikväll, alla utom jag och I. På jobb skojar vi alltid om vilken huvudvärk dessa italienare ger oss med deras dramatiska, högljuda språk, ständigt flödandes. Vi håller det på en skämtsam nivå och stämningen är god, men vi vet båda två att det är sant. När det blir för mycket brukar jag lyssna in mig lite och lägga mig i det jag lyckas snappa upp genom den spanska länken, därefter svara jag på ett sätt så att de vet att jag har koll på vad det pratar om, jag vet inte varför, men det blir alltid lite tystare efteråt.

Imorgon är det första advent, då ska jag tända min levande ljus-julstjärna som jag fått av mamma för två jular sedan.