Stressymton och fotbollskomedi

Det verkar som om min kropp verkligen försöker tala om för mig att jag under en allt för lång tid levt i en rörig tillvaro. Det senaste tecknet på att något är fel är den lilla knappnålsrodnade i svanken som nu har utvecklats till en skrovlig yta i en enkronas storlek. Jag blev riktigt deppig när jag upptäckte utvecklingen och förmodade genast att jag fått psoriasis. Det är väldigt bra att ha en mamma som alltid fungerar bättre än en läkarbok, och som dessutom kan svara på frågor och ge allmäna tips som alltid lugnar ner oss andra som är betydligt mindre kunniga inom sjukdomsområdet. Förmodligen ÄR det psoriasis jag har fått, men det är nog en väldigt begränsad fläckvis sådan. Jag håller tummarna för att det inte kommer att bli mer än denna svankfläck och också att den bleknar bort i takt med att tillvaron stabiliseras.

Igår gick jag och A till River Bar för att se Arsenal mot Chelsea. Det var en riktigt nervig match i mina ögon och det hela upptrappades till ett skottklimax från den 78:e minuten. Oturligt nog såg inte den för övrigt så avblåsande domaren att Hleb blev fälld i 84:e minuten. Istället för en frispark för oss resulterade det hela i Chelseas kvitteringsmål. Ett dundermål av Essien. Suck. De mest komiska på planen var att se hur Drogba och Lehmann tjaffsade och putta ner varandra på marken. Båda två landade på gräsytan genom två fantastiskt dramatiserade fall. Rena komedin att titta på.

Hade jag bott i Santiago kan jag lugnt säga att jag hade tillhört gruppen som idag firar, snarare än sörjer, Pinotchets dödsfall. I mina ögon var han ytterst otrevlig individ som kom undan allt ansvar för mängder av mördade människor. Samtidigt går det inte att förneka att Augusto hade en ganska stor grupp anhängare, de flesta där såg honom nog som en ekonmisk räddare. Men säg 11 september till en chilenare och se om det finns någon som har något gott att säga om den bortgångne diktatorn.

I tidningarna och på TV pratas det just nu främst om en härjande seriemördare. Tre unga prostituerade har hittats döda i Ipswich och en fjärde är just nu försvunnen. Man tror att alla har mördats av samma gärningsman. Det hela jämförs mycket med the Yorshire ripper, en liknande seriemördare som härjade mellan åren 75-81, där var också sex det ledande motiv. De sexarbetande kvinnorna i Ipwichtrakten är väldigt upprörda och försöker göra sina röster hörda. Enligt dem så bortser polisen från mängder av anmälningar och annan information som de prostituerade har.

Igår kom I fram till mig och frågade om jag vill följa med till Kuba i mars. Med min enorma resehunger så kan jag inte annat än bli alldeles tokglad av bara tanken på ett varmt och livligt Havanna.