Tower Bridge, älskade hatade

Igår vid stägning valde jag att promenera hem från Cantina. Det är trots allt en frid att gå över Tower Bridge och framförallt blir det tid till att lukra upp jobbtankarna i den friska luften. Igår blev det dock inte som jag hade tänkt mig. Duggregnet började så fort jag satte min fot utanför restaurangen. Två minuter senare när jag kommit upp på bron så fullkommligen spydde det ner med regn och vinden rev fram över Thames. I den stunden kändes det mer som om att stå ombord på ett fartyg mitt ute på ett stormande hav, än att befinna sig på en bro i centrala London.

Det hela kanske inte låter som en stor grej men nu var det så att just under detta oväder så tändes det eländiga stopljuset för all trafik och ljudsignalerna tjöt. Alla tecken tydde på att bron skulle öppnas. I vanliga fall brukar broöppning gå på några minuter. Igår stod gapet öppet i en närmare halvtimme. Vi var fyra strandsatta stackare som stod ihopkurade vid en trappa där det gick att få minimalt med lä.

Vackra eländiga Tower Bridge, aldrig vet man vilket humör bron har. Där jag stod inträngd i lähörnan med de andra frusna individerna sneglade jag bort mot den tråkiga och förutsägbara rosa grannen, -London Bridge.