Fullständigt oavbrutna dagar

Det var ärligt talat några dagar sedan som jag fick tid över till att skriva några rader. På jobbet är det fullsmockat med bokningar, julbord och även några smärre katastrofer. Okej, visst klarar vi oss, men det är inte så kul att vår Head chef slutade i förrgår. P:s plötsliga uppsägning innebär oförutsedda förändringar och mycket press på hela restaurangen, -igen.

Det stora i min yrkesmässiga värld kom igår. I tisdag nämnde min chef D att vi måste prata. Javisst! Var min spontanta reaktion. Vad gäller det? Eftersom jag var aningen tidspressad just den stunden sa D att vi får ta det på torsdagen istället. En torsdag har aldrig förr kännts så avlägsen från en tisdag som den gjorde då.

Trots allt så kom det en torsdag igår. Medan hela personalen befann sig på det vanliga "innan-vi-startar-servicen-mötet" i restaurangens för, så ropade D ner mig i aktern för ett samtal i ett av hörnborden. Min chef hann knappt tända sin cigarett innan han började diskussionen:

"Ok Caroline. What are you going to do with your life?". Hans ord hann ikapp min egen framtid och plötsligt så insåg jag uhr mycket jag förändrats sen jag började på Cantina. Jag har förändrats extremt mycket av att jobba som receptionist a la allt-i-allo-uppgifter, samt genom att jobba för D. Något som jag alltid har respekterat hos D för är hans timing och tyngden i hans ord. Inget han säger är orelevant och när han säger något så brukar det vara i samma stund som du själv inser att så ligger det till.

Samtalet vi hade handlade om D:s framtid och hans eventuella tillgängliga plats för mig att ta del i något mer utvecklande. D har varit på en förhandlig för en position i Marybelone. Restaurangen är italiensk och har av någon anledning gått ganska dåligt under den senaste tiden. Företaget har några stycken resturanger och tanken är att D ska in och ordna till dem. Det hela är tidsbegränsade uppgifter som ska få igång rulliansen. Hur kommer jag in i det hela då? D behöver någon som kan jobba med honom, någon som redan kan hans sätt att arbeta på. Det hela är ju som sagt; -tidsbegränsad.

Det eventuella nya kommer att vara mer italienskt än Cantina, mer genuint. Något jag vet om min chef är att han tycker mycket om något i den italienska mentaliteten. Samtidigt så är han kritisk till deras sätt att organisera sig. "Här kommer sådana som du och jag in Caroline. Vi behövs för att skapa balans".

När vi är färdiga med en resturang så tar vi nästa. Jag vill fortsätta uppåt i karriären och jag vill ha med dig. As simple as that.

Efter vårt samtal kändes det svårt att se mig själv stanna en längre tid på Cantina. Jag inser att jag redan har nått min topp här och ett kliv mot något annat är vad jag behöver. Nu finns det ett självklart dilemma i att det hela inte går vägen. Att D inte kan förhandla fram vad han vill. Men det är ju egentligen ingen ide att tänka på det nu. Vi måste sträva för att utvecklas, motiversas och finna oss själva.

Enligt D är det nu, i mina år 25-30 som jag fyller mitt CV med intressanta saker. Tiden därefter är det vingarna jag ska segla fram på.