Länk till den nya bloggen

För att komma till min nya blogg klicka här, här eller här.

Tack och hej

Jag har bestämt mig för att avsluta den här bloggen då det känns som att den har blivit inaktuell genom det valda titelnamnet.

Jag kommer dock att påbörja en ny blogg med ett nytt namn. Länken till denna kommer finnas här inom kort.

Idolbilder på systerdotter

Den här dagen fick hon syn på mosters alla skor..


Det slutade med att hon provade all paren...



Och kom fram till att de beiga var mest passande..

Ribbåtarna

Ribbåtarna anländer


Cat & jag i "Tellytubby-klädseln"


Annelie & Veronica är redo för snabb färd


Nu bär det snart av!

Segling

Helen styr 15 meter segelbåt



Tjejgänget - Även segrarna i seglartävlingen

En tid av förändring

Septemberljuset har hägrat under några dagar rutn om i landet. Livet har tuffat på för mig i den kungliga huvudstaden och jag känner mig optimistisk inför hösten och vintern. Under de senaste lediga dagarna har jag börjat känna mig hemma i Stockholm. Har funnit en del nya platser där jag trivs väldiga bra på. Huvudstaden ger tillbaka när man orkar ge själv och överraskar med små utspridda guldkorn.

En stor förändring som är på intåg i mitt liv är en fyra-rummare i Jakobsberg. Bostaden har kommit till mig genom Pernilla och tanken är att hon, Mikaela och jag ska flytta in där i mitten av oktober, -Om allt går vägen.

På Grinda har vi gått in i en lugnare period med en mer familiär känsla personalen emellan. Det blir oundvikligt att känna mer samhörighet när vi är så få kvar. Trots detta så har jag insett att jag vill spendera mer tid i stan under hösten. Jag har pratat med min chef om detta och han ska lägga upp ett förslag till mig fram till på torsdag. Sedan har jag börjat träffa någon som har satt en extra ljuspunkt på min näthinna. Mår bra av denne person och känner mig glad av att vår vänskapsrelation har gått in i en ny fas.

Förra veckan hade vi vår personalfest a la sensommar. Tillställningen började med en tre timmars segling, detta var en helt ny erfarenhet för mig och det var otroligt roligt att lära sig grunderna bakom denna konst. Festen fortsatte sedan på Finnhamn och dagen efter blev vi upphämtade med ribbåtar. Dessa toksnabba båtar var bland det skojigaste jag varit med om på länge, adrenalinkicken var obeskrivlig!

Lars

Ingen skriver texter som denne man..



Bild av LW på Grinda Wärdshus 24/08/07

Jag skulle vakna mitt i natten och gå upp och ta en lång promenad.

Jag skulle låta blicken möta andra ögon i en främmande stad.

Jag skulle inte ha så bråttom med att träffa någon ny, jag har rätt mycket med mig själv precis som du.

Jag skulle andas i det tomrum som blev över om du lämnar mig nu

Jag skulle sitta på ett tåg mot Paris och låta Stockholm va.
Jag skulle få den tiden över för mej själv som jag sagt att jag vill ha.

Jag skulle unna mig att drömma hundra mil genom Europa, om en främling lika tillitsfull som du
Jag skulle pröva mina läppar mot nån annan om du lämnar mig nu.

Jag skulle kunna leva utan den där blicken som får mig ur balans
Jag skulle sakna den där stunden som vi har när vi tillslut har blivit sams
Jag kanske skulle söka upp kontakter som jag tappat, som jag varit med förut någonstans.
Jag antar det finns nån du skulle ringa om jag inte fanns

Jag kanske skulle leta upp nån yngre som en fjäder i hatten
Det skulle bli så tomt om ingen fanns där som värmde i natten
Jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd, ingen känner mig så väl som du
Jag skulle fastna i min ensamhet igen om du lämnar mig nu.

Grindabilder

Blandade Grindabilder (tagna av miss Mazurkiewicz).

Oförbätterlig romantiker

Tiden har rusat, augusti närmar sig sitt slut. Grindas högsäsong är nästintill över och har gått in en begynnande konferenssäsong. Jag var ledig och åkte in till Stockholm förra helgen. Träffade Seb, för första gången utanför ön, och hade en gansk lång kväll som slutade med ett alldeles för dramatiskt avsked. Jag stod tillsammans med honom och försökte formulera de brända blottade känslorna med ord. Kullerstenarna utanför Berns Hotel kändes kalla och gråa när vi skildes åt. Allt man ger är bara hälften av det man förlorar.

Winnerbäck kom in som en pil rakt i mitt liv på lördagsmorgonen och har bosatt sig i mitt hjärta på ett magiskt sätt. Lasses textear beskriver allt det som jag går runt och tänker på, allt det som livet handlar om. Det mest otroliga med hans uppenbarelse i mitt liv är att han imorgon kommer ut till Grinda för en grillfest med UM, och därefter kommer att göra ett unikt aukustiskt uppträdande på vår terass. Jag ska åka ut till ön som privatperson tillsammans med Mikaela, som dessutom fyller 25år, och uppleva vår kära Winnerbäcks musik.

Jag börjar förakta Skåne, vad ska det stjäla från mig nästa gång, vem ska sydstaten sno åt sig från mig härnest?

Varför ska jag ständigt vara den där oförbätterliga romantikern?

Grinda

Före kvällsdoppet


Collin och Oscar


Med mina favorithundar på Grinda

Stockholm

Lite om mycket

Skärgårdstiden har utan tvekan förflutet snabbt. Det fyra veckor sedan jag började min anställning på Grinda, det känns i och för sig som att jag har bott och jobbat där betydligt längre. Jag har kommit till rätta och hunnit med en hel del aktiviteter förutom den självklara konstanta personalfesten som vi i restaurangbranchen är vana vid. När jag åkte ner på min lilla Skåneturné förra torsdagen så träffade jag min brorsdotter för första gången, en riktigt liten skönhet som log och sträckte ut tungan till min stora förvåning. Den lilla tjejen fyllde sin första månad härmodagen.

Efter Skåne så åkte spenderade jag ett dygn uppe i Gusum och farfars stuga. Jag insåg att det var hela tio år sedan som jag var där. Efter farfar och Barbro så åkte jag tillbaka till Stockholm och vidare ut mot Grinda. Vid ankomsten till Grinda kunde jag nästan pusta ut efter en intensiv ledighet och luta mig tilbaka. Under minisemestern så lade jag närmare 200 mil bakom mig.

Nya kontakter på Grinda

Jag har börjat inse att min arbetsplats är en ganska bra ort för att träffa nya människor på. För ungefär en vecka sedan träffade jag MaxW, en New York journlist som jobbar för mediemagasiner Tokion. MaxW intervjuade min kollega E och valde sedan att stanna kvar på ön. Jag och MaxW pratade mycket om journalistik och jag insåg ganska snabbt att jag funnit en person som kändes mer som en gammal vän en som en främling. Vi umgicks fram tills sista båten gick in till fastlandet. I och med min nya vän och kontakt har jag fått en stående inbjudan till New York.

Samtidigt som jag hittade min nya journalistvän träffade jag dessutom på en trio som jag kallar "Holländare, amerikanen och svensken". De tre jobbade med ett EU-projekt tillsammnans och skriver en bok om säkerheten kring terrorism och nödsituationer. De stannade i flera dagar och jag kände att jag blev mer och mer involverad i deras projekt. Amerikanen trivdes som fisken i vattnet i Grinda, han hade vid ett tidigare tillfälle tagit dit hela sin släkt. Holländaren kommer nog alltid att minnas Grinda eftersom det var inne i vår konferenlokal Santesson som han blev erbjuden ett mycket stort direktörsjobb i Louisiana. Svensken som stannade en dag extra pratade jag mycket med, framförallt om journalistik, skrivande och reserepportage. Han har jobbat en hel del inom dessa områden ute i värden. Det är roligt att träffa så mycket nya människor och det är fruktansvärt bra att knyta nya kontaker inför en eventuell längre framtid i Stockholm.

The Tall Ship Races och irakiska jubel

Stockholm har under helgen präglats av sjömän och folkfest. I fredags började de långa längorna av vackra gamla skepp smycka Slussens vattentunga. Den svenska huvudstade har varit värd för den internationella havskappseglingen. Det var riktigt underhållande att se sjömän med de mest stiliga och roliga kostymerna från jordens olika hörn. De malaysiska sjömännen tog priset när de gick upp på scen i Kungsträdgården och glatt börjar spela och sjunga på diverse instrument. Stolheten av att vara Asiens enda deltagare lyste starkt genom hela deras uppträdande.

Aktrarna på två tävlingsskepp vid Slussen

Ett annat asiatiskt land har jublat i helgen. I söndags vann Irak fotbollsmästerskapen och glädjen var enorm i Stockholm. Det tog inte många minuter innan hela Sergelstorg fylldes av ett enormt glädjerus. Flaggor vajades högt i luften, sången och skratten dånade. Plötsligt var alla irakier enade och ingen funderade längre på vem som var sunni eller shia. Fotbollens kraft är magisk.

Irakyra på Sergels torg ca 17.00

Från Mosebacke till Stureplan

Gruppbild aka Turistbild

I söndags hade jag tillsammans med Pernilla en riktig heldag-natt i Stockholm. Vi började med en helt vanlig fika och lunch innan vi tillsammans med Mikaela gick till Mosebacke. Det var denna plats som Strindberg skrev om på första sidan i Röda rummet. Efter några timmar med ölkannor vid Söderns höjder gick vi vidare till närliggande Medborgarplatsen. Därefter drar den riktiga helkvällen igång. Pernilla och jag exploaterar gatfester och hamnpubar innan vi slutligen hamnar på Stureplan. Stockholmsnatten känns ny för oss båda och vi har mycket att lära om det där svenska som vi båda hållt oss borta ifrån så länge.

Mosebacke

Vår utenatt slutar inte förrän i gryningen när de första pendeltågen börjat rulla igen. Vi konstaterar att vi haft en rolig kväll och skiljs åt innan vi åker ut till varsin förort och stupar i säng.

Dramaten och Ulla Winblad

Idag har jag lunchat med en av mina nyfunna kontaker ME. Vi åt fantastiskt gott uppe på Dramatens terass i ett efterlängtat solsken. Efter fyra timmar i solen började det bli läge för en stadsvandring. Det hela blev en kvällspromenad ut till Djurgården och därefter en öl på wärdshuset Ulla Winblad. Det var i dessa kvarter som Bellman sprang runt och skrev epistlar om sin favoritnymf.

Människorn började vallfärda till kvällssolen på Djurgården. ME förklarade snabbt att det inte bara var vädret som lockade. Tisdagkvällar på Djurgården betyder, som majoritetet av svenska folket vet, Allsång på Skansen. ME såg förvånat på mig när jag avstod från inbjudan att gå dit ikväll. Jag förklarade det med att beskriva det som en för stor Sverigeinjektion i min återinpassning i samhället.

Kebabbråk

Det är många som inte riktigt tror på mig när jag säger att jag aldrig varit riktigt rädd under min tid i London. Däremot har jag redan hunnit uppleva ett flertal obehaliga och mindre trevliga situationer under mina Stockholmsdagar. Skillnaden på att förflytta sig här jämfört med i London är stor. Där behövde jag aldrig hamna överraskande plötsligt själv på en plats utanför hemmet. I Sverige lyckas man dock realtivt ofta hamna i situtioner där man står helt ensam med ett litet gäng i närheten. Detta är situationer som jag inte vet hur man undviker här ännu. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med folk i rörelse i Sverige.

Igår var jag med om en riktig tråkig bussresa. Det började med att bussen i Tumba centrum stod tom och ingen chaufför syndes till. När chauffören tio minuter försenad släpps av från en bil och kastar sig in bussen är det en grupp sura resenärer som börjar gå på. Det hela blir inte bättre av att det droppar ut en mystisk vätska från bussens front. En manlig resenär går fram och luktar på dropparna och berättar då för oss andra relativt ointresserade att det bara är en kondensvätska. När den långa raden av passagerare slutligen är på plats i fordornet hinner dörrarna inte stängas förrän en man med en stor såsig kebab i handen kommer rusandes. Han släpps in i bussen och vill då köpa en biljett av chauffören. Denna tjänst är något som uppenbarligen inte längre är tillgänglig i Stockholm. Här måste man numerara köpa sin biljett före man kliver på bussen. Denna information ger den manliga passagerare som tidigare luktade på kondensvätskan. Scenen som sedan utspelar sig är overklig och låter ungefär så här:

Kondensman: "Du kan inte köpa biljett här, han har ingen växel".
Kebabman: (Till kondensman) Jag har sprungigt och måste med bussen. (Till busschaufför) Ta pengarna!
Kondensman: "Hör du inte vad jag säger? Jag jobbar i den här branchen, du får gå till Pressbyrån och köpa din biljett"!
Kebabman: "Vad snackar du om? (Närmar sig kondensmannens säte med kebaben i ett högt läge) Ska vi gå av och göra upp på en hållplats"?!
Kondensman: "Du är ju inte klok"!
Kebabman: "Jag ska skjuta dig. (Slår mot kondensman, kebab flyger åt alla håll) Du ska dö"!
Kondensman: (Slår mot kebabman) "För fan, du är ju helt sjuk"!
Busschaufför: (Håller fast kebabman släpar honom ur bussen): "Kom med nu".
Kebabman: (Utanför bussen, pekar mot kondensman genom fönsterrutan) "Jag ska skjuta dig"!!

Det här var en riktigt otrevligt och underlig händelse som utspelade sig mitt på ljusa dagen. Jag hade svårt att komma fram till en slutsats varför det blev som det blev. Var det bara otillfälligheter och människans lynnighet eller fanns det en aggression och avsky som avgjorde det hela?

Återanpassning till Sverige del 1

Häromdagen upplevde jag återigen en kulturkrock i min hemvändarvardag. Det hela utspelade sig på buss 173 på väg till Hökarängen. Vid stoppet misslyckas mitt försök att kliva av bussen då dörrarna inte öppnas. Jag trycker flera gånger till på den röda stoppknappen innan jag ropar till busschauffören att öppna dörrarna. Istället för att göra som jag bad henne tar hon upp en irriterande bussmikrofon och upplyser mig genom högtalarna. Rösten är robotlik och säger: "Man öppnar själv dörrarna genom att trycka på den blå knappen vid avstigningsplatsen". När jag frustrerat trycker på den blå knappen blir jag inte direkt förvånad när dörrarna smidigt åker upp

Väl utanför bussen känner jag hur alla passagerare stirrar på mig och undrar vilken planet jag ramlat ner från. Själv funderar jag på hur många fler liknande situationer jag måste uppleva under acklimatiseringsprocessen.

Ibland längtar jag vansinnigt efter London. Det där trygga, -det där jag kunde och kände till.

Stockholmsbilder

Grindaliv

Under de senaste fem dagarna har jag varit ute i min skärgårdsidyll. Det har varit härliga ödagar fyllda av jobb, middagar i båthamnen, utekväll i Vaxholm, kvällsdopp och massor av nya intryck och människor.

Jag bor tillsammans med några tjejer i en stuga som ligger två minuters promenad från min arbetsplats, -Wärdshusets reception. Backen upp till stugan brukar alltid avslöja vilken kondition och ork man har för dagen. Stugan är enkel med fyra sängar, några skåp, ett kök samt en liten terass där vårt handfat finns. För några dagar sedan lyckades vi koppla in en duschslang i vattenkranen, helt plötstligt kunde vi stå på terassen och dusha! Vi blev fruktansvärt glada av denna nyfunna lyx och firade med en hel del dushande. Tidigare fick vi trava ner för backen till duscharna i wärdshusets källare.

Vår toalett finns i form av utedass, men varken vi eller våra grannar använder detta, vi anser alla att det finns klart bättre alternativ ute i naturen. Utanför stugan börjar Grindastigen, en slinga som glatt visar upp halva ön. Naturen är klippig med mycket träd samt blåbärsbuskar.

Jag bor i en av de mest trivsamma delarna ur personalperspektiv. Våra närmsta grannar finns i tre närliggande stugor. Allra närmast bor restaurangchefen Mizo med sina fyra hundar, utav vilka två är Borzoier, den mycket charmiga ryskaättlade jättehunden med krökt rygg och skumma blickar. I den andra stugan bor vår norrländske köksmästare och hans gotländksa Sous-chef. Vår huvudkock är den där klassika norrländska typen med tyst karaktär, han säger inte mycket men är väldigt snäll och trevlig när man pratar med honom. I den tredje stugan bor några av tjejerna som jobbar på lanthandeln. de fick nyligen flytta in där efter att kockarna som tidigare blivit omplacerade till vandrarhemmet.

Igår var jag med om ett riktigt härligt äventyr. Efter jobbet satt vi några stycken nere vid båthamnen och åt tillsammans. En av hamnvärdarna berättade att ett gäng planerade att åka till Vaxholm för en utekväll. Visst är jag van att följa med på utekvällar, men aldrig tidigare har jag åkt med egen båt för att komma fram. Det var underbart att åka fram över vattnet och 25 minuter senare gå i land efter Vaxholms kastell. Under båtfärden vinkade vi på segelbåtar, tittade på glassiga strandhus och såg flytande bensinstationer. Utestället var fullt med folk, en del klädda i festkläder och andra mer eller mindre i flytvästar.

Efter dessa första Grindadagar har jag insett att det fortfarande finns massor av anställda som jag fortfarande inte har träffat. Jag skulle gissa att jag hälsat på närmare två tredjedelar av den närmare 70-manna besättningen. Jag vet också att jag har massor av saker kvar att göra : Besöka norra Grinda, paddla kajak, följa med ut på fisketur, bada flottbastun, klappa de snälla baggarna, tura över till Sandhamn, är några av dessa.

Mikaela är iväg på kryssning ikväll så jag är själv i Tumba just nu. Tänkte försöka få lite kvalitetssömn inatt. Jag överdriver inte om jag säger att jag har sovit i snitt tre timmar per natt dessa dagar. Konstigt nog har jag känt mig piggare än på väldigt länge. Det enda som är lite lustigt är att jag åter fick yrsel när jag gick av den långsamma Waxholmsfärjan idag. Efter avstigandet från jättebåten som hade släpat sig fram över vattnet och stannat till vid varenda liten skärgårdsplätt kunde jag diagnosera mig själv:

-Jag har gått och fått sjösjuka!