Londons olika ansiken

Här i London har det gått och blivit väldigt mycket ljusare på senaste tiden. Troligen ett tecken på att det var längesedan jag skrev något här också.

Förra veckan hade jag en lustig upplevelse där jag fick en känsla av småstad i en av Europas storstadsmetropoler. London blev plötsligt Knivsta. Det var på Valentindagen som jag promenerade lite nya vägar på väg till en simhall i statsdelen Barbican. Jag hamnade på småvägar som var totalt avskärmade från trafik, gick genom en kyrkogård och såg några riktigt trevliga platser där man lätt kunde begrunda vatten från en bänk bredvid en gammal kyrka, -utan att vara totalt omringad av turister och tokig rusningstrafik! Det hela var märkligt eftersom jag i princip bara gick 15 minuter hemifrån för att uppleva detta.

När jag sedan var i badhuset och bytte om efter motionssimmet så upptäckte jag till min enorma förvåning att folk lämnade sina tillhörigheter utanför låsskåpen medan de var i poolen. Jisses, detta har jag inte sett sedan min tid på mellanstadiet i Norrland! Jag blev djupt fascinerade och kände mig nästan lite fåning där jag stod i min Arsenalhandduk och låste upp mitt skåp.

Ikväll var jag och hälsade på Barry som numera bor i New Cross Gate. Han har nyligen fått lämna sjukhuset för ett tillfälligt boende medan de letar efter en mer lämplig bostad åt honom. Det var överraskande att se hur han promenerade runt med kryckor inne i huset, samt några steg utan dem också. Tack vare tidigare vårderfarenhet kunde jag dessutom hjälpa till med rengöring och omlägg runt katederslangen. Vissa saker kommer aldrig kännas konsiga bara man har gjort det en gång tidigare.

Vi såg på två filmer, åt kebab och pratade på. Vi tycker det är ganska ironiskt att vi båda är kvar i London efter två år. När vi först kom hit var vi enbart fokuserade på hur vi skulle ta oss härifrån fortast möjligt. Londonborna bara tittade oförstående på oss och förstod inte riktig vad vi menade och vi förstod inte deras oförståelse. Idag förstår vi alla varandra mycket bättre.

När jag skulle åka hem igen så gick jag ut i den mörka South East-stadsdelen. Stämningen här och närliggande stadsdelar har varit mycket dämpad och dyster den senaste veckan. Områdena har varit i fokus för enormt många sjutvapen-mord på unga män. Den ena historian har avlöst den andra. Många tonåringar har ryckts bort under de senaste dagarna. Ute på gatorna var det en uppenbar tryckt stämning.

Idag är det nästan på dagen nio månader sedan jag började jobba på Cantina. Närmare fem månader sedan mitt och Barrys förhållande stupade. Elva dagar till min 25:års dag. Exakt två månader sedan bilolyckan.