Stockholm

Lite om mycket

Skärgårdstiden har utan tvekan förflutet snabbt. Det fyra veckor sedan jag började min anställning på Grinda, det känns i och för sig som att jag har bott och jobbat där betydligt längre. Jag har kommit till rätta och hunnit med en hel del aktiviteter förutom den självklara konstanta personalfesten som vi i restaurangbranchen är vana vid. När jag åkte ner på min lilla Skåneturné förra torsdagen så träffade jag min brorsdotter för första gången, en riktigt liten skönhet som log och sträckte ut tungan till min stora förvåning. Den lilla tjejen fyllde sin första månad härmodagen.

Efter Skåne så åkte spenderade jag ett dygn uppe i Gusum och farfars stuga. Jag insåg att det var hela tio år sedan som jag var där. Efter farfar och Barbro så åkte jag tillbaka till Stockholm och vidare ut mot Grinda. Vid ankomsten till Grinda kunde jag nästan pusta ut efter en intensiv ledighet och luta mig tilbaka. Under minisemestern så lade jag närmare 200 mil bakom mig.

Nya kontakter på Grinda

Jag har börjat inse att min arbetsplats är en ganska bra ort för att träffa nya människor på. För ungefär en vecka sedan träffade jag MaxW, en New York journlist som jobbar för mediemagasiner Tokion. MaxW intervjuade min kollega E och valde sedan att stanna kvar på ön. Jag och MaxW pratade mycket om journalistik och jag insåg ganska snabbt att jag funnit en person som kändes mer som en gammal vän en som en främling. Vi umgicks fram tills sista båten gick in till fastlandet. I och med min nya vän och kontakt har jag fått en stående inbjudan till New York.

Samtidigt som jag hittade min nya journalistvän träffade jag dessutom på en trio som jag kallar "Holländare, amerikanen och svensken". De tre jobbade med ett EU-projekt tillsammnans och skriver en bok om säkerheten kring terrorism och nödsituationer. De stannade i flera dagar och jag kände att jag blev mer och mer involverad i deras projekt. Amerikanen trivdes som fisken i vattnet i Grinda, han hade vid ett tidigare tillfälle tagit dit hela sin släkt. Holländaren kommer nog alltid att minnas Grinda eftersom det var inne i vår konferenlokal Santesson som han blev erbjuden ett mycket stort direktörsjobb i Louisiana. Svensken som stannade en dag extra pratade jag mycket med, framförallt om journalistik, skrivande och reserepportage. Han har jobbat en hel del inom dessa områden ute i värden. Det är roligt att träffa så mycket nya människor och det är fruktansvärt bra att knyta nya kontaker inför en eventuell längre framtid i Stockholm.

The Tall Ship Races och irakiska jubel

Stockholm har under helgen präglats av sjömän och folkfest. I fredags började de långa längorna av vackra gamla skepp smycka Slussens vattentunga. Den svenska huvudstade har varit värd för den internationella havskappseglingen. Det var riktigt underhållande att se sjömän med de mest stiliga och roliga kostymerna från jordens olika hörn. De malaysiska sjömännen tog priset när de gick upp på scen i Kungsträdgården och glatt börjar spela och sjunga på diverse instrument. Stolheten av att vara Asiens enda deltagare lyste starkt genom hela deras uppträdande.

Aktrarna på två tävlingsskepp vid Slussen

Ett annat asiatiskt land har jublat i helgen. I söndags vann Irak fotbollsmästerskapen och glädjen var enorm i Stockholm. Det tog inte många minuter innan hela Sergelstorg fylldes av ett enormt glädjerus. Flaggor vajades högt i luften, sången och skratten dånade. Plötsligt var alla irakier enade och ingen funderade längre på vem som var sunni eller shia. Fotbollens kraft är magisk.

Irakyra på Sergels torg ca 17.00

Från Mosebacke till Stureplan

Gruppbild aka Turistbild

I söndags hade jag tillsammans med Pernilla en riktig heldag-natt i Stockholm. Vi började med en helt vanlig fika och lunch innan vi tillsammans med Mikaela gick till Mosebacke. Det var denna plats som Strindberg skrev om på första sidan i Röda rummet. Efter några timmar med ölkannor vid Söderns höjder gick vi vidare till närliggande Medborgarplatsen. Därefter drar den riktiga helkvällen igång. Pernilla och jag exploaterar gatfester och hamnpubar innan vi slutligen hamnar på Stureplan. Stockholmsnatten känns ny för oss båda och vi har mycket att lära om det där svenska som vi båda hållt oss borta ifrån så länge.

Mosebacke

Vår utenatt slutar inte förrän i gryningen när de första pendeltågen börjat rulla igen. Vi konstaterar att vi haft en rolig kväll och skiljs åt innan vi åker ut till varsin förort och stupar i säng.

Dramaten och Ulla Winblad

Idag har jag lunchat med en av mina nyfunna kontaker ME. Vi åt fantastiskt gott uppe på Dramatens terass i ett efterlängtat solsken. Efter fyra timmar i solen började det bli läge för en stadsvandring. Det hela blev en kvällspromenad ut till Djurgården och därefter en öl på wärdshuset Ulla Winblad. Det var i dessa kvarter som Bellman sprang runt och skrev epistlar om sin favoritnymf.

Människorn började vallfärda till kvällssolen på Djurgården. ME förklarade snabbt att det inte bara var vädret som lockade. Tisdagkvällar på Djurgården betyder, som majoritetet av svenska folket vet, Allsång på Skansen. ME såg förvånat på mig när jag avstod från inbjudan att gå dit ikväll. Jag förklarade det med att beskriva det som en för stor Sverigeinjektion i min återinpassning i samhället.

Kebabbråk

Det är många som inte riktigt tror på mig när jag säger att jag aldrig varit riktigt rädd under min tid i London. Däremot har jag redan hunnit uppleva ett flertal obehaliga och mindre trevliga situationer under mina Stockholmsdagar. Skillnaden på att förflytta sig här jämfört med i London är stor. Där behövde jag aldrig hamna överraskande plötsligt själv på en plats utanför hemmet. I Sverige lyckas man dock realtivt ofta hamna i situtioner där man står helt ensam med ett litet gäng i närheten. Detta är situationer som jag inte vet hur man undviker här ännu. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med folk i rörelse i Sverige.

Igår var jag med om en riktig tråkig bussresa. Det började med att bussen i Tumba centrum stod tom och ingen chaufför syndes till. När chauffören tio minuter försenad släpps av från en bil och kastar sig in bussen är det en grupp sura resenärer som börjar gå på. Det hela blir inte bättre av att det droppar ut en mystisk vätska från bussens front. En manlig resenär går fram och luktar på dropparna och berättar då för oss andra relativt ointresserade att det bara är en kondensvätska. När den långa raden av passagerare slutligen är på plats i fordornet hinner dörrarna inte stängas förrän en man med en stor såsig kebab i handen kommer rusandes. Han släpps in i bussen och vill då köpa en biljett av chauffören. Denna tjänst är något som uppenbarligen inte längre är tillgänglig i Stockholm. Här måste man numerara köpa sin biljett före man kliver på bussen. Denna information ger den manliga passagerare som tidigare luktade på kondensvätskan. Scenen som sedan utspelar sig är overklig och låter ungefär så här:

Kondensman: "Du kan inte köpa biljett här, han har ingen växel".
Kebabman: (Till kondensman) Jag har sprungigt och måste med bussen. (Till busschaufför) Ta pengarna!
Kondensman: "Hör du inte vad jag säger? Jag jobbar i den här branchen, du får gå till Pressbyrån och köpa din biljett"!
Kebabman: "Vad snackar du om? (Närmar sig kondensmannens säte med kebaben i ett högt läge) Ska vi gå av och göra upp på en hållplats"?!
Kondensman: "Du är ju inte klok"!
Kebabman: "Jag ska skjuta dig. (Slår mot kondensman, kebab flyger åt alla håll) Du ska dö"!
Kondensman: (Slår mot kebabman) "För fan, du är ju helt sjuk"!
Busschaufför: (Håller fast kebabman släpar honom ur bussen): "Kom med nu".
Kebabman: (Utanför bussen, pekar mot kondensman genom fönsterrutan) "Jag ska skjuta dig"!!

Det här var en riktigt otrevligt och underlig händelse som utspelade sig mitt på ljusa dagen. Jag hade svårt att komma fram till en slutsats varför det blev som det blev. Var det bara otillfälligheter och människans lynnighet eller fanns det en aggression och avsky som avgjorde det hela?

Återanpassning till Sverige del 1

Häromdagen upplevde jag återigen en kulturkrock i min hemvändarvardag. Det hela utspelade sig på buss 173 på väg till Hökarängen. Vid stoppet misslyckas mitt försök att kliva av bussen då dörrarna inte öppnas. Jag trycker flera gånger till på den röda stoppknappen innan jag ropar till busschauffören att öppna dörrarna. Istället för att göra som jag bad henne tar hon upp en irriterande bussmikrofon och upplyser mig genom högtalarna. Rösten är robotlik och säger: "Man öppnar själv dörrarna genom att trycka på den blå knappen vid avstigningsplatsen". När jag frustrerat trycker på den blå knappen blir jag inte direkt förvånad när dörrarna smidigt åker upp

Väl utanför bussen känner jag hur alla passagerare stirrar på mig och undrar vilken planet jag ramlat ner från. Själv funderar jag på hur många fler liknande situationer jag måste uppleva under acklimatiseringsprocessen.

Ibland längtar jag vansinnigt efter London. Det där trygga, -det där jag kunde och kände till.

Stockholmsbilder