B A R C E L O N A

Äntligen har dagen B kommit. Jag ska just börja packa och sedan ge mig ut till flygplatsen. Planet till Barcelona lyfter vid 18 snåret.

Ska bli så skönt att komma iväg från London några dagar, se något annat. Och det kommer att bli underbart att ha en sån fin vän att landa hos ikväll. Trots att jag inte har känt Pernilla mer än ett år så är hon en av mina riktigt nära som jag alltid kan räkna med, -i gott och ont.

På återseende!

Andrew

Eftersom jag avskyr att jobba söndagar kunde jag inte annat än att gå in i ett slags trans på jobbet idag. Det var ju till och med så illa att det var "sommartidsomsällningssöndagen" . Detta innebar att lunchinvasionen kom runt 2.3opm, en halvtimme innan köksstägningen.

Efter jobbet hade jag en mycket rolig kväll. Jag åkte tillsammans med A2 till Roadhouse i Covent Garden för att se på en bartendercontest. Jag hade pratat med H, fd Assistant Manager på Pont de La Tour i förrgår om det hela. Tävlingen inne på Roadhouse var riktigt underhållande. Bland alla skickliga bartendrarna höll vi mest på H:s vän SH som för första gången kom hela vägen till finalen.

Det blev dock inte SH som vann utan fjolårets argentinske vinnare upprepade sina bedrifter och tog hem första priset på 200 pund. Efter tävligen spenderade vi ett flertal timmar på dansgolvet. Vi 2.30 gav jag upp, - En söndag är trots allt en söndag. H:s italienske flatmate följde mig till en lämplig minitaxi i närheten av Roadhouse.

Taxichaffuören hette Andrew och var en svart man med sydstatsbrytning. Jag kommer aldrig att glömma Andrew som jag åkte med från Covent Garden till Tower Hill. Han var en fantastisk man som gav mycket perspektiv när han förklarade hur ett liv i USA kunde se ut. Genom sin utpräglade Mississippidialekt fick han mig att förstå hur lugnt och fredligt London är.

I USA blir man ihjälskjuten, därför kan jag inte leva där, berättade Andrew för mig. Utanför rutan kunde jag se hur vi passerade The London Eye.

Pappas besök och senaste dygnet

Pappas besök

Hade några riktigt trevliga dagar med min far nyligen. Vi hann med ett flertal restaurangbesök, fotbollsmatch, musikal, fika med Barry, Imperial War museum, pub i St Patricks anda och säkert något annat som jag har glömt för tillfället.

Det blåste runt knuten från China Town

På fredagskvällen gick vi på The Lion King som spelades på en av Strands alla teatrar. Även om pappa såg samma musikal kvällen innan med sina kollegor så verkade han lika glad att se den en gång till. Jag förstår varför! Den var helt otroligt välgjord och fantastiskt. Bara själva öppningsscenen när alla tänkbara afrikanska djur, gestaltade av människor i de mest fantasifyllda kostymerna, kom in på scenen var en fantastisk upplevelser.

Musikalveteranen

När det sedan blev lördag begav vi oss ut mot White Hart Lane och hopp om att få tag i två biljetter till Spurs - Watford. Våra förhoppningar var rätt så små och jag blev rejält överraskad när en man i sina 40 gick fram till pappa och undrade om vi ville köpa två biljetter. Det hela slutade med en slags följa John lek där våran suspekte säljare gick 20 meter framför oss längs huvudgatan i syfte att visa oss en bankomat. När bankomaten inte var av rätt sort blev det en färd åt andra riktningen längs samma långa gata. Det kändes som om vi höll på med 1000 gånger mer skumma affärer än vi gjorde. När pengarna var ute så stack vår man biljetterna i pappas hand och den senare stack en bunt sedlar i den förstes hand. - Och vips så var han borta!

Vi var där!

Det var en fantastisk upplevelese att få gå på en riktig Premiershipmatch. Det är en enorm stämning på läktaren hela tiden. Eftersom vi satt bakom södra målet blev det automatiskt att alla reste sig så fort bollen närmade sig straffområdet. Som Arsenalfan kände jag mig först som en förrädare där jag satt inne på Tottehams arena men känsla gick över snabbt och insikten av att jag faktiskt tittade på livefotboll tog över. Dessutom kan jag alltid försvara mig med att vi satt mitt i Watfordklacken. Om någon mot all förmodan såg mig under tv-sändningen så hade det ju inte sett så illa ut.

Samtidig som pappas flyg lyfte på söndagen sprang jag runt friskt inne på ett fullbokat Cantina där gästlistan var fylld med gäster som vill bjuda sina mammor på lunch. 18 mars var årets Mors dag i England.

Den senaste dygnet

Igår förmiddags åkte jag ut till Woolwich Arsenal där Sharl bor. Området är Arsenal FC:s ursprungliga hemtrakter då de bilades i slutet av 1800-talet. Sedan flyttade de upp till Highbury ca 15 år senare. Kul att ha varit på en sådan historisk plats. Efter en hemlagad middag såg vi på FA-cupen följt av film. Jag fick äntligen möjlighet att se några av Sharls egendesign. Han har en otrolig fantasi och skapartalang. Jag är övertygad om att hans produkter komma finnas att köpa hos många företag så småningom. Imorse kom jag hem och mellanlandande innan jag skulle iväg till min GP. Eftersom jag nyligen skrev in mig på min nya doktorsklinik så vill de så fort som möjligt göra en obligatorisk hälsoundersökning. Ett bra initiativ från NHS:s sida. Eftersom jag varit hos doktorn ett flertal gånger på sistone så gick dagens kontroll väldigt snabbt. Alla mina prover visade på att allt är som det ska med blod, lever, njurar och ben sa dem. Skönt. Sedan blev jag inbokad för ett cellprovstest som man ska göra var tredje år efter man fyllt 22. Jag blev erbjuden att göra testet idag direkt, men eftersom jag redan hade bokat upp mig så avböjde jag. Jag tror aldrig jag har känt mig så här väl omhändertagen i vården någonsin tidigare. Här går det undan och det verkar alltid finnas tid för individen. Mycket imponerande, - Inte minst när man tänker på hur ofantligt mycket människor som bor här.

Ikväll var jag och A1 och åt middag på Strada. A1 är en svensk nyfunnen vän här i London. Eftersom vi inte setts sedan min födelsedags fest hade vi en hel del att uppdatera varandra med. Vi konstaterade båda att vi har väldigt mycket konstiga svenska uttryck, vi låter båda två gammeldags, omoderna och extremt svengelska i med våra fraser. Kanske är oundvikligt på sikt. Under middagen kom vi fram till att svenska är ett väldigt vagt språk. Man pratar mycket nog, kanske, lite, tror, möjligtvis, aningen, lagom etc.

Sharl konstaterade för övrigt att jag har ett extremt kroppsspråk där händerna gesterar vilt när jag pratar. Som om inte detta var nog så nhar jag gjort honom medveten om att han gör precis likadant.

I eftermiddags fick jag ett sms av Mikaela som gjorde mig jätteglad. Hon planerar att komma över i april och bara umgås och ha kul. Vore underbart skoj, längtar efter henne!

Imorgon ska jag till Cantina efter två härliga lediga dagar, känns bra!

Periodaren

Tänkte inleda med att säga att jag igår kväll skrev ett långt blogginlägg som plötsligt gick upp i rök innan det hann läggas ut. Jag tänkte då genast att det var meningen och förmodligen kommer jag inte att skriva om alls samma saker idag.


Vad och hur skriver man när man inte skrivit i sin blogg på ett tag?

Ska jag berätta att jag har gått till jobbet de senaste dagarna klockan 8.40 och känt att det varit för varmt med jacka?

Eller ska jag istället nämna de två romanserna som susat runt på sistone?

Kanske borde jag istället berätta att jag börjar vakna upp ur min mellanperiod?

Varför inte spontant omtala den underbara japanska frisörskan som klippte mig uppe på Brick Lane igår?

Kanske skulle det sitta på sin plats att utreda mina förhandlingar angående framtiden på Cantina?

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Cantinaperioden går mot ett slut, i meningen att jag stannar kvar men med ny engergi och motivation. N, vår danske General Manager har sagt ja till alla mina önskemål. Löneförhöjning, Events & Management-träning samt bekostande av studier om jag hittar en passande kurs.

Jag vet dessutom att den period som ligger närmast nu kan vara en absolut avgörande tid för Cantinas framtid. W:s unga driv och motivation kan ligga bakom en framgång. Med mig själv som W:s närmsta stöttepelare på rodret vet jag att jag ligger bra tid inför ett framtida jobbskifte.

Vad har jag att förlora? Jag blev inte erbjuden positionen som Events Co-ordinator på Royal Festival Hall, däremot är jag välkommen som receptionist, men de trodde den rollen skulle bli alldeles lam för mig. Jag har dessutom jagats av Bluebird-restaurangen. Mitt CV har gått runt mer än jag visste om. Det känns alltid bra att veta att folk är intresserade av ens profil. Imorgon ska jag ringa Bluebird och tacka nej när jag har fått det slutliga skriftliga beskedet från N och W.

+ + +

Jag har under en lång period varit ganska omotiverad och vilsen i mina större livsplaner. Har kännt mig allmänt lite lost och undrade allt som ofta var jag egentligen sysslar med. Det är säkert lite svårt att förstå för er som inte bor i ett främmande land och ständigt är långt borta från familj och gamla välbekanta vänner, hur man ibland kan uppleva den här vilsenheten. Samtidigt ger det en otrolig känsla av att leva och att överleva.

Jag vet att slutet av mitt och Barrys förhållande har påverkat mycket. Vi hade alltid en gemensam plan och med den motivationen var det sällan jag fick den här typen av tankar.

--------------------------------------

L i t e o m p e r i o d e r

Först gick jag igenom min sk dvala-och-flyktperiod. Denna tid bestod av en känsla av att tiden bara flöt samman på ett okontrollerat vis, -och det var bäst så. Perioden kännetecknades av ett liv där jag aldrig ville känna av verkligheten för mycket för att jag visste att den skulle vara för svår att möta. Jag var på jobbet och stannade oftast kvar halva natten på Cantina med någon i mitt sällskap eller var ute och festade till morgonkvisten och därefter tillbaka till jobbet. Jag ville hela tiden vara med människor och aldrig sätta min fot hemma innan jag var redo att stupa.

Efter denna epok kom en ny fas och det var deprissonsperioden. Under denna era blev jag medveten om mitt tidigare destruktiva levende, kände mig allmänt håglös, ensam och deprimerad. Under denna period ville jag varken vara på jobbet eller någon annanstans. Hade helst velat göra som björnen och gått i ide för att komma framåt i tiden.

Men eftersom jag överlevde även denna tid så gick jag därför också in i min mellanperiod. Det är denna tid som jag just nu lägger bakom mig men fortfarande inte har riktig distans till. Mellanperioden har varit ett uppvaknande och ett igångstartande av min mänskliga emotionella, samt levnadsglada motorik. Jag har under den här eran börjat känna kreativitet och lust igen. Jag har börjat på gym, läsa böcker, skaffat nya värdefulla bekanta. Jag har helt enkelt tagit tag i ratten igen och håller i kontrollen.

Nu känner jag mig redo för nästa period och där kan jag stå pall mot vad som helst.


- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Det var skönt att ge periodsbenämningar på de saker som jag upplevt nyligen. Allt blir så mycket bättre av att dela in livet i etapper. En period är nämligen tidsbestämt. Inget som pågår för länge känns bra i slutändan, -varken gott eller ont.


+++++++++++

Som gissat; Det jag skrev om ikväll hade jag aldrig kunnat skriva igår. Eller imorgon.

Inte längre Conran

Måste meddela att jag inte längre jobbar för Conran Restaurants. Sir Terrance bestämde sig för en tid sen att han ville köpas ut. Därmed kom två män vars namn börjar på D in i bilden. Den 1 mars blev vi en del av de nydöpta företaget D & D London. Det går att läsa lite om det hela här.




Ett namn som garanterat kommer bli mycket saknat...

Aktuell hälsa och framtidsgrubbel

Min värld har snurrat runt utan att jag har känt mig allför delaktig på sista tiden.

Jag har under den senaste veckan upptäckt mer och mer symptom som tyder på att allt inte är 100% med min hälsa. Jag har fått ett flertal yrsel, illamående, kall/varmsvettningar och allmänt ofokuserade moment på sistone. Igår sökte jag upp min lokala läkarmottagning för råd. Min doktor var osäker på vad jag kunde ha men ville genast att jag skulle lämna ett blodprov. Själv så har jag tänkt att jag förmodligen lider utav vitaminbrist fram tills idag.

Det var nämligen idag som jag insåg att det hela hänger ihop med mat och mage. Så fort jag har ätit blir min buk uppsvälld som om någon pumpat in luft, min mage blir dålig och jag mår allmänt illa. Idag fick jag också ett mindre synbortfall på vänster öga. Detta frågade min doktor om igår vilket jag då svarade nej på. Alla symptom är extremt jobbiga och jag känner mig riktigt olustig när jag ska gå iväg någonstans.

Imorgon ska jag ringa min doktor och berätta om mina senaste observationer.

Min framtid på Cantina har sett rätt så kortvarig ut under en tid nu. Men ännu än gång har en helt ny situation uppstått i denna min hatälskad restaurang. W, vår nye Assistent Manager har kommit tillbaka till Cantina efter närmare två år i Le Pont. Jag har hittils jobbat två shift tillsammans med honom.

Idag efter vårt andra gemensamma shift ville W prata med mig om framtiden. Han vet att jag bestämt mig för att söka mig från Cantina. "As much as I want most staff to leave, I want you to stay here", sa W. Två sekunder senare kom det som jag känt på mig i två veckor nu men inte fått bekräftat. "D is leaving tomorrow, I need you to stay and help me out". Innan jag gick på semester sa jag till D att vi kanske aldrig mer kommer att jobba ihop nu. Känslan bara fanns där.
Imorgon har vi möte och då gissar jag att D kommer offentliggöra beslutet. Själv måste jag komma ihåg att ge honom en tiopundssedel. Vi slog vad om vinnaren i Carling Cup finalen mellan Arsenal och Chelsea. Tyvärr förlorade mitt älskade Arsenal den söndagen.

Vad svarade jag W då? Jag berättade vad jag vill göra mer resepektive mindre av om jag stannar kvar i Cantina. W sa att han kan se till att företaget kan finansiera en universitetskurs i Events & Management eller annan kurs vid sidan av jobbet. Han kan också ordna mer träning och utrymme för mig att få vara med Le Pont:s erfarna personal och bli delaktig i deras stora Events. Samt en lönehöjning på 10% som kommer bli aktuell direkt om vår General Manager N bekräftar detta.

Av det som W nämnde så är det största lockbetet studierna. Jag vill verkligen börja studera. Det vore fantastiskt att få alltihop finansierat och anpassat efter mina arbetstider. Men trots erbjudandena gav jag inget direkt besked igårkväll. Jag lovade ett väldigt snart.

Jag vet egentligen varför jag inte kan ge besked ännu.. -Måste prata med D först. Vill veta var han tar vägen. Eller kanske så vill jag bara skälla ut honom för att han fick mig att stanna på Cantina de gånger jag verkligen velat gå och nu försvinner han före mig.

Livet är en jäkla kurvig väg.
(Men ack så spännande)!

Ett kvartssekel gammal

Så gick jag och blev 25 år idag. Tänk att man hunnit bli så stor. Det låter ju inte direkt ungt att säga att man är ett kvarts sekel gammal.

Dagen har varit lugn. Somnade sent igår natt efter att varit ute på Brick Lane med en nyfunnen svensk vän. Imorse väcktes jag tidigt av en drös sms och låg och drog mig en stund. Därefter överraskade min flatmate Henrik mig med frukost och "ja må hon leva sång" på sängen. Gulligt!

Dagen har jag därefter i pricip spenderat med Sharl. Vi lagade middag ihop härhemma och tittade på roliga Youtube filmer mest hela kvällen.

Pratade med Viktor idag. Det verkar som om han kan fixa biljetter till Barcelona om de spelar när jag kommer dit. Vore ju riktigt skoj att få komma till Camp Nou. Här i London har jag mer eller mindre gett upp att leta biljtter. Jag ringde till både Tottenham och Chelseas arenor idag. Tottenham hade bara en röstbrevlåda som sa att alla biljtterna till Watfordmatchen var slut och Chelseas linjer var ständigt upptagna utan något kösystem.

Imorgon blir det fest här hemma och egentligen det riktiga födelsedagsfirandet med vännerna.

Jag tänkte också passa på att be om ursäkt för att jag inte varit så tillgänglig på min mobil idag. Vet att det är några som fösökt ringa samt sms:at som jag har missat.

Nybliven 25-åring