En ledig dag

Jag kanner mig fruktansvart dalig nar det galler mitt bloggskrivande. Jag vet inte varfor jag har kommit av mig pa sistone. Utan att lova nagot sa sager jag iallfall att jag ska forsoka komma tillbaka igen.

Efter tva langa dubbelpass veckans tva forsta dagar, sa har jag nu varit ledig i tva dagar. Gardagen spenderade jag i Earls Court hemma hos J. Vi ar bade tva lite tokiga och har alltid valdigt roligt ihop. Det ar skont att kunna glomma allt som ar jobbigt och trakigt och bara leva och skratta ibland. Nar vi gick till Tesco for att handla matingridienser visade det sig att min van aldrig atit advocado. Darmed blev det en sjalvklarhet for mig att vi skulle passa pa. Middagen blev i sin helhet Wild Alaska Salomon, med potatis, advocado och varlokssallad. Till detta ett valkylt vitt vin. Efter middagen gjorde vi oss klara for att aka till Notting Hill och en serbisk forening dar matchen skulle visas. Infor EM-kval matcherna hade jag redan gjort ett £20 vad med I, en f.d. Cantinaservitor, jag satte mina pengar pa att Kroatien skulle sla England.

Darefter ville J borja sla vad om Serbien-Armenien matchen. Jag vann latt tva till vad innan det sista 3-0 malet kom i sista matchminuten och jag forlorade det fjarde vadet. Det roligaste var nar J fororade och fick dricka tva bitska inhemska snapsar pa raken. Eftersom den gamle mannen i baren inte brydde sig om nagra matt sa blev det tva halvfulla glas av normal storlek som J fick svepa. Sjalv provade jag en for att se vad det var. "Odjebi!", utbrast jag. Mannen i baren skrattade nar han horde mig svara pa serbiska.

Efter fotbollen gick vi glada till en pub med en underbar oltradgard. Madonna har vid mer an ett tillfalle spontant dykt upp i denna genuina Notting Hill-oas.

I mandags bestamde jag mig for att prata med min chef D angaende Kopenhamn. Vi satte oss ner och pratade en lang stund och han gav mig manga rad rorande min nuvarande situation. D tror inte att det kommer bli battre av att byta land, han menar att jag forsoker fly. Istallet sa han at mig att sa snart som mojligt hitta ett eget boende, darefter kommer allt bli mycket battre. "You're mixing your private life and your buisness life Caroline", sa D till mig vid ett bord bredvid Thames. I mitt huvud susade tanken "Varfor har han alltid sa ratt?".

Jag har borjat leta ett boende och tror att jag snart kommer flytta pa mig. Mitt mal ar att kunna fa tag i ett boende lagom till jag kommer tillbaka fran Sverige.

Jag vet att jag har styrkan att ordna upp mitt liv igen. Och jag borjar inse att det basta stallet ar att gora det har i London och ingen annanstans. Om jag darefter nar jag ar en hel manniska igen vill forflytta mig sa visst, fine.

Idag har jag sprungit runt nagra timmar kring Oxford Circus och shoppat lite. Darefter at jag Thai mat nar telefonen ringde. Rosten gjorde mig sa glad. Roman! Han sa att han tanker mycket pa mig och att vi maste ses och prata om allt som har hant. Jag foreslog att vi skulle ses lite senare men han svarade forfarat att han sag hemsk ut. "Hemsk?" Tanke jag. "Jag fick stryk igar och mitt ansikte ar inte sa fint". Stackars Roman!

Den engelska pressen ar mer hycklande an nagonsin. Plotsligt hyllas Svennis pa varannan sida.
Ar det inte otroligt?

En diffus tid ur livets lopp

De senaste veckorna har envisas med att flyta ihop till en absrakt verklighet dar jag kanner mig blandad av kanslor som forvirring, liv, grat och harmoni. Jag mar egentligen ganska bra och kanner verkligen hur jag lever, vilket inte ar sa sjalvklart som det kan lata. Jag och Barry bor kvar tillsammans och ar vanner. Vi alskar fortfarande varandra och kommer sakerligen alltid att gora det. Barry bade jobbar och pluggar just nu och sjalv sa jobbar jag som alltid mycket och ar i princip aldrig hemma. Det vore lojligt att plotsligt borja se nagon som jag delat sa mycket med sa mycket med sa lange, som en framling dar vi inte langre kan umgas.
Men sjalvklart finns det inga garantiner for att den har situationen kommer att funka for oss bada en langre tid, det far vi ta da isafall.

J pa jobbet har blivit min nara van, kanske for att vi bada tva har gatt igenom en hel del liknande pa senaste tiden. Ibland ar det svart att forklara en san plotslig vanskap. Vi kanner en samhorighet som gor att vi forstar varandra bra utan att behova anstranga oss. Det ar ganska fa ganger i livet som man hittar riktigt bra vanner och sadana relationer som man vet kommer att klara av vad somhelst, med J och mig ar det oudvikligt att detta har hant. J kommer fran Belgrad och har alltid dromt om att resa kors och tvars over jordklotet. Men hans problem heter Slobodan Milošević. Denne icke langre levande figurs namn har svartmalat alla serber. Nu ar det nastan omojligt att fa ett langre uppehallstillstand nagonstans om man kommer fran forna Jugoslavien. Saledes blir resor en omojlighet for J och sa manga andra. Nar jag berattar for min van om mina olika resor och aventyr kan jag inte lata bli att tanka pa hur lyckligt lottad jag ar.

Haromdagen sag jag en lista over lediga jobb i andra Conran restauranger. Min glidande blick fastnade mitt pa pappret dar det stod Copenhagen. "Kopenhamn!". Jag fragade genast Assisterande chefen N om de nya restaurangen har oppnat. Hennes svar var att det nog skulle droja over fem manader till innan det var aktuellt. "Lustigt", tankte jag. Dagen efter fragade jag min chef D som med desperation i rosten fragade om jag ville dit. "Nja", svarade jag utan att ljuga. Jag kanner att jag ar nyfiken och skulle vilja veta mer om jobbet, platsen, lonen och mojligheterna.

Av en slump stotte jag ihop med var danske General Manager. K har alltid har alltid varit mycket trevlig och jag tog tillfallet i akt och fragade honom om Kopenhamn. K satte sig ner vid mitt bord och berattade allt han visste om de nya resturangerna. Efterat kande jag att jag verkligen borde soka jobbet for att se om det ar nagot for mig. For mig kanns det bade laskigt och frammande med tanken pa att flytta hem till Sverige. Det kanns daremot mycket mer betryggande att tanka pa ett jobb i Kopenhamn vid en eventuell tillbakaflytt. For det forsta sa ar Kopenhamn en rejal stad som jag alltid har tyckt om och for det andra sa ar det utlandet vilket alltid star for nagot positivt i min varld.

Antingen ar mina Kopenhamsfunderingar helt ratt hall just nu, eller fullstandigt tokiga. Vilket spelar egentligen mindre roll eftersom jag kanner att jag inte har nagot direkt att forlora. Visst, jobbet i London, det gor riktigt ont i hjartat att tanka tanken pa att lamna Cantina. Men for att citera vad J sa till mig idag; "D tycker valdigt bra om dig och ditt arbetssatt och du kommer alltid ha en mojlighet att komma tillbaka till Cantina om du vill".

Idag spenderade jag min lediga eftermiddagen med J i Earls Court, narmare bestamt pa Troubadour, en bohemisk bar dar musiker som Dylan, Hendrix och Joni Mitchell har spelat manga ganger. Nar tva man med kjolar, smink och fina langa har kom in och satter sig i bordet bredvid oss kunde jag inte undga att inse hur van jag har blivit med Londons befolkning.

Jag har en biljett till Sverige den 20 oktober. Ska aka till Stockholm och halsa pa syster och systerdottern. Kan knappt vanta tills jag far se lilla Alma igen, det ska bli jattekul!

I London ar ingen konstig.