Mitt liv som utlandssvensk

Länk till den nya bloggen

2007-11-06T09:39:00.001-08:00

För att komma till min nya blogg klicka här, här eller här.

Tack och hej

2007-11-03T14:38:00.000-07:00

Jag har bestämt mig för att avsluta den här bloggen då det känns som att den har blivit inaktuell genom det valda titelnamnet.

Jag kommer dock att påbörja en ny blogg med ett nytt namn. Länken till denna kommer finnas här inom kort.

Idolbilder på systerdotter

2007-11-03T14:10:00.001-07:00

Den här dagen fick hon syn på mosters alla skor..

Det slutade med att hon provade all paren...

Och kom fram till att de beiga var mest passande..

Ribbåtarna

2007-09-24T11:16:00.000-07:00

Ribbåtarna anländer

Cat & jag i "Tellytubby-klädseln"

Annelie & Veronica är redo för snabb färd

Nu bär det snart av!

Segling

2007-09-24T11:07:00.000-07:00

Helen styr 15 meter segelbåt

Tjejgänget - Även segrarna i seglartävlingen

En tid av förändring

2007-09-24T10:46:00.000-07:00

Septemberljuset har hägrat under några dagar rutn om i landet. Livet har tuffat på för mig i den kungliga huvudstaden och jag känner mig optimistisk inför hösten och vintern. Under de senaste lediga dagarna har jag börjat känna mig hemma i Stockholm. Har funnit en del nya platser där jag trivs väldiga bra på. Huvudstaden ger tillbaka när man orkar ge själv och överraskar med små utspridda guldkorn.

En stor förändring som är på intåg i mitt liv är en fyra-rummare i Jakobsberg. Bostaden har kommit till mig genom Pernilla och tanken är att hon, Mikaela och jag ska flytta in där i mitten av oktober, -Om allt går vägen.

På Grinda har vi gått in i en lugnare period med en mer familiär känsla personalen emellan. Det blir oundvikligt att känna mer samhörighet när vi är så få kvar. Trots detta så har jag insett att jag vill spendera mer tid i stan under hösten. Jag har pratat med min chef om detta och han ska lägga upp ett förslag till mig fram till på torsdag. Sedan har jag börjat träffa någon som har satt en extra ljuspunkt på min näthinna. Mår bra av denne person och känner mig glad av att vår vänskapsrelation har gått in i en ny fas.

Förra veckan hade vi vår personalfest a la sensommar. Tillställningen började med en tre timmars segling, detta var en helt ny erfarenhet för mig och det var otroligt roligt att lära sig grunderna bakom denna konst. Festen fortsatte sedan på Finnhamn och dagen efter blev vi upphämtade med ribbåtar. Dessa toksnabba båtar var bland det skojigaste jag varit med om på länge, adrenalinkicken var obeskrivlig!

Lars

2007-09-05T14:47:00.000-07:00

Ingen skriver texter som denne man..

Bild av LW på Grinda Wärdshus 24/08/07

Jag skulle vakna mitt i natten och gå upp och ta en lång promenad.

Jag skulle låta blicken möta andra ögon i en främmande stad.

Jag skulle inte ha så bråttom med att träffa någon ny, jag har rätt mycket med mig själv precis som du.

Jag skulle andas i det tomrum som blev över om du lämnar mig nu

Jag skulle sitta på ett tåg mot Paris och låta Stockholm va.
Jag skulle få den tiden över för mej själv som jag sagt att jag vill ha.

Jag skulle unna mig att drömma hundra mil genom Europa, om en främling lika tillitsfull som du
Jag skulle pröva mina läppar mot nån annan om du lämnar mig nu.

Jag skulle kunna leva utan den där blicken som får mig ur balans
Jag skulle sakna den där stunden som vi har när vi tillslut har blivit sams
Jag kanske skulle söka upp kontakter som jag tappat, som jag varit med förut någonstans.
Jag antar det finns nån du skulle ringa om jag inte fanns

Jag kanske skulle leta upp nån yngre som en fjäder i hatten
Det skulle bli så tomt om ingen fanns där som värmde i natten
Jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd, ingen känner mig så väl som du
Jag skulle fastna i min ensamhet igen om du lämnar mig nu.

Grindabilder

2007-08-23T12:20:00.000-07:00

Blandade Grindabilder (tagna av miss Mazurkiewicz).

Oförbätterlig romantiker

2007-08-23T11:58:00.000-07:00

Tiden har rusat, augusti närmar sig sitt slut. Grindas högsäsong är nästintill över och har gått in en begynnande konferenssäsong. Jag var ledig och åkte in till Stockholm förra helgen. Träffade Seb, för första gången utanför ön, och hade en gansk lång kväll som slutade med ett alldeles för dramatiskt avsked. Jag stod tillsammans med honom och försökte formulera de brända blottade känslorna med ord. Kullerstenarna utanför Berns Hotel kändes kalla och gråa när vi skildes åt. Allt man ger är bara hälften av det man förlorar.

Winnerbäck kom in som en pil rakt i mitt liv på lördagsmorgonen och har bosatt sig i mitt hjärta på ett magiskt sätt. Lasses textear beskriver allt det som jag går runt och tänker på, allt det som livet handlar om. Det mest otroliga med hans uppenbarelse i mitt liv är att han imorgon kommer ut till Grinda för en grillfest med UM, och därefter kommer att göra ett unikt aukustiskt uppträdande på vår terass. Jag ska åka ut till ön som privatperson tillsammans med Mikaela, som dessutom fyller 25år, och uppleva vår kära Winnerbäcks musik.

Jag börjar förakta Skåne, vad ska det stjäla från mig nästa gång, vem ska sydstaten sno åt sig från mig härnest?

Varför ska jag ständigt vara den där oförbätterliga romantikern?

Grinda

2007-07-31T16:21:00.001-07:00

Före kvällsdoppet

Collin och Oscar

Med mina favorithundar på Grinda

Stockholm

2007-07-31T15:56:00.000-07:00

Lite om mycket

Skärgårdstiden har utan tvekan förflutet snabbt. Det fyra veckor sedan jag började min anställning på Grinda, det känns i och för sig som att jag har bott och jobbat där betydligt längre. Jag har kommit till rätta och hunnit med en hel del aktiviteter förutom den självklara konstanta personalfesten som vi i restaurangbranchen är vana vid. När jag åkte ner på min lilla Skåneturné förra torsdagen så träffade jag min brorsdotter för första gången, en riktigt liten skönhet som log och sträckte ut tungan till min stora förvåning. Den lilla tjejen fyllde sin första månad härmodagen.

Efter Skåne så åkte spenderade jag ett dygn uppe i Gusum och farfars stuga. Jag insåg att det var hela tio år sedan som jag var där. Efter farfar och Barbro så åkte jag tillbaka till Stockholm och vidare ut mot Grinda. Vid ankomsten till Grinda kunde jag nästan pusta ut efter en intensiv ledighet och luta mig tilbaka. Under minisemestern så lade jag närmare 200 mil bakom mig.

Nya kontakter på Grinda

Jag har börjat inse att min arbetsplats är en ganska bra ort för att träffa nya människor på. För ungefär en vecka sedan träffade jag MaxW, en New York journlist som jobbar för mediemagasiner Tokion. MaxW intervjuade min kollega E och valde sedan att stanna kvar på ön. Jag och MaxW pratade mycket om journalistik och jag insåg ganska snabbt att jag funnit en person som kändes mer som en gammal vän en som en främling. Vi umgicks fram tills sista båten gick in till fastlandet. I och med min nya vän och kontakt har jag fått en stående inbjudan till New York.

Samtidigt som jag hittade min nya journalistvän träffade jag dessutom på en trio som jag kallar "Holländare, amerikanen och svensken". De tre jobbade med ett EU-projekt tillsammnans och skriver en bok om säkerheten kring terrorism och nödsituationer. De stannade i flera dagar och jag kände att jag blev mer och mer involverad i deras projekt. Amerikanen trivdes som fisken i vattnet i Grinda, han hade vid ett tidigare tillfälle tagit dit hela sin släkt. Holländaren kommer nog alltid att minnas Grinda eftersom det var inne i vår konferenlokal Santesson som han blev erbjuden ett mycket stort direktörsjobb i Louisiana. Svensken som stannade en dag extra pratade jag mycket med, framförallt om journalistik, skrivande och reserepportage. Han har jobbat en hel del inom dessa områden ute i värden. Det är roligt att träffa så mycket nya människor och det är fruktansvärt bra att knyta nya kontaker inför en eventuell längre framtid i Stockholm.

The Tall Ship Races och irakiska jubel

Stockholm har under helgen präglats av sjömän och folkfest. I fredags började de långa längorna av vackra gamla skepp smycka Slussens vattentunga. Den svenska huvudstade har varit värd för den internationella havskappseglingen. Det var riktigt underhållande att se sjömän med de mest stiliga och roliga kostymerna från jordens olika hörn. De malaysiska sjömännen tog priset när de gick upp på scen i Kungsträdgården och glatt börjar spela och sjunga på diverse instrument. Stolheten av att vara Asiens enda deltagare lyste starkt genom hela deras uppträdande.

Aktrarna på två tävlingsskepp vid Slussen

Ett annat asiatiskt land har jublat i helgen. I söndags vann Irak fotbollsmästerskapen och glädjen var enorm i Stockholm. Det tog inte många minuter innan hela Sergelstorg fylldes av ett enormt glädjerus. Flaggor vajades högt i luften, sången och skratten dånade. Plötsligt var alla irakier enade och ingen funderade längre på vem som var sunni eller shia. Fotbollens kraft är magisk.

Irakyra på Sergels torg ca 17.00

Från Mosebacke till Stureplan

Gruppbild aka Turistbild

I söndags hade jag tillsammans med Pernilla en riktig heldag-natt i Stockholm. Vi började med en helt vanlig fika och lunch innan vi tillsammans med Mikaela gick till Mosebacke. Det var denna plats som Strindberg skrev om på första sidan i Röda rummet. Efter några timmar med ölkannor vid Söderns höjder gick vi vidare till närliggande Medborgarplatsen. Därefter drar den riktiga helkvällen igång. Pernilla och jag exploaterar gatfester och hamnpubar innan vi slutligen hamnar på Stureplan. Stockholmsnatten känns ny för oss båda och vi har mycket att lära om det där svenska som vi båda hållt oss borta ifrån så länge.

Mosebacke

Vår utenatt slutar inte förrän i gryningen när de första pendeltågen börjat rulla igen. Vi konstaterar att vi haft en rolig kväll och skiljs åt innan vi åker ut till varsin förort och stupar i säng.

Dramaten och Ulla Winblad

Idag har jag lunchat med en av mina nyfunna kontaker ME. Vi åt fantastiskt gott uppe på Dramatens terass i ett efterlängtat solsken. Efter fyra timmar i solen började det bli läge för en stadsvandring. Det hela blev en kvällspromenad ut till Djurgården och därefter en öl på wärdshuset Ulla Winblad. Det var i dessa kvarter som Bellman sprang runt och skrev epistlar om sin favoritnymf.

Människorn började vallfärda till kvällssolen på Djurgården. ME förklarade snabbt att det inte bara var vädret som lockade. Tisdagkvällar på Djurgården betyder, som majoritetet av svenska folket vet, Allsång på Skansen. ME såg förvånat på mig när jag avstod från inbjudan att gå dit ikväll. Jag förklarade det med att beskriva det som en för stor Sverigeinjektion i min återinpassning i samhället.

Kebabbråk

Det är många som inte riktigt tror på mig när jag säger att jag aldrig varit riktigt rädd under min tid i London. Däremot har jag redan hunnit uppleva ett flertal obehaliga och mindre trevliga situationer under mina Stockholmsdagar. Skillnaden på att förflytta sig här jämfört med i London är stor. Där behövde jag aldrig hamna överraskande plötsligt själv på en plats utanför hemmet. I Sverige lyckas man dock realtivt ofta hamna i situtioner där man står helt ensam med ett litet gäng i närheten. Detta är situationer som jag inte vet hur man undviker här ännu. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med folk i rörelse i Sverige.

Igår var jag med om en riktig tråkig bussresa. Det började med att bussen i Tumba centrum stod tom och ingen chaufför syndes till. När chauffören tio minuter försenad släpps av från en bil och kastar sig in bussen är det en grupp sura resenärer som börjar gå på. Det hela blir inte bättre av att det droppar ut en mystisk vätska från bussens front. En manlig resenär går fram och luktar på dropparna och berättar då för oss andra relativt ointresserade att det bara är en kondensvätska. När den långa raden av passagerare slutligen är på plats i fordornet hinner dörrarna inte stängas förrän en man med en stor såsig kebab i handen kommer rusandes. Han släpps in i bussen och vill då köpa en biljett av chauffören. Denna tjänst är något som uppenbarligen inte längre är tillgänglig i Stockholm. Här måste man numerara köpa sin biljett före man kliver på bussen. Denna information ger den manliga passagerare som tidigare luktade på kondensvätskan. Scenen som sedan utspelar sig är overklig och låter ungefär så här:

Kondensman: "Du kan inte köpa biljett här, han har ingen växel".
Kebabman: (Till kondensman) Jag har sprungigt och måste med bussen. (Till busschaufför) Ta pengarna!
Kondensman: "Hör du inte vad jag säger? Jag jobbar i den här branchen, du får gå till Pressbyrån och köpa din biljett"!
Kebabman: "Vad snackar du om? (Närmar sig kondensmannens säte med kebaben i ett högt läge) Ska vi gå av och göra upp på en hållplats"?!
Kondensman: "Du är ju inte klok"!
Kebabman: "Jag ska skjuta dig. (Slår mot kondensman, kebab flyger åt alla håll) Du ska dö"!
Kondensman: (Slår mot kebabman) "För fan, du är ju helt sjuk"!
Busschaufför: (Håller fast kebabman släpar honom ur bussen): "Kom med nu".
Kebabman: (Utanför bussen, pekar mot kondensman genom fönsterrutan) "Jag ska skjuta dig"!!

Det här var en riktigt otrevligt och underlig händelse som utspelade sig mitt på ljusa dagen. Jag hade svårt att komma fram till en slutsats varför det blev som det blev. Var det bara otillfälligheter och människans lynnighet eller fanns det en aggression och avsky som avgjorde det hela?

Återanpassning till Sverige del 1

Häromdagen upplevde jag återigen en kulturkrock i min hemvändarvardag. Det hela utspelade sig på buss 173 på väg till Hökarängen. Vid stoppet misslyckas mitt försök att kliva av bussen då dörrarna inte öppnas. Jag trycker flera gånger till på den röda stoppknappen innan jag ropar till busschauffören att öppna dörrarna. Istället för att göra som jag bad henne tar hon upp en irriterande bussmikrofon och upplyser mig genom högtalarna. Rösten är robotlik och säger: "Man öppnar själv dörrarna genom att trycka på den blå knappen vid avstigningsplatsen". När jag frustrerat trycker på den blå knappen blir jag inte direkt förvånad när dörrarna smidigt åker upp

Väl utanför bussen känner jag hur alla passagerare stirrar på mig och undrar vilken planet jag ramlat ner från. Själv funderar jag på hur många fler liknande situationer jag måste uppleva under acklimatiseringsprocessen.

Ibland längtar jag vansinnigt efter London. Det där trygga, -det där jag kunde och kände till.

Stockholmsbilder

Grindaliv

2007-07-07T14:49:00.000-07:00

Under de senaste fem dagarna har jag varit ute i min skärgårdsidyll. Det har varit härliga ödagar fyllda av jobb, middagar i båthamnen, utekväll i Vaxholm, kvällsdopp och massor av nya intryck och människor.

Jag bor tillsammans med några tjejer i en stuga som ligger två minuters promenad från min arbetsplats, -Wärdshusets reception. Backen upp till stugan brukar alltid avslöja vilken kondition och ork man har för dagen. Stugan är enkel med fyra sängar, några skåp, ett kök samt en liten terass där vårt handfat finns. För några dagar sedan lyckades vi koppla in en duschslang i vattenkranen, helt plötstligt kunde vi stå på terassen och dusha! Vi blev fruktansvärt glada av denna nyfunna lyx och firade med en hel del dushande. Tidigare fick vi trava ner för backen till duscharna i wärdshusets källare.

Vår toalett finns i form av utedass, men varken vi eller våra grannar använder detta, vi anser alla att det finns klart bättre alternativ ute i naturen. Utanför stugan börjar Grindastigen, en slinga som glatt visar upp halva ön. Naturen är klippig med mycket träd samt blåbärsbuskar.

Jag bor i en av de mest trivsamma delarna ur personalperspektiv. Våra närmsta grannar finns i tre närliggande stugor. Allra närmast bor restaurangchefen Mizo med sina fyra hundar, utav vilka två är Borzoier, den mycket charmiga ryskaättlade jättehunden med krökt rygg och skumma blickar. I den andra stugan bor vår norrländske köksmästare och hans gotländksa Sous-chef. Vår huvudkock är den där klassika norrländska typen med tyst karaktär, han säger inte mycket men är väldigt snäll och trevlig när man pratar med honom. I den tredje stugan bor några av tjejerna som jobbar på lanthandeln. de fick nyligen flytta in där efter att kockarna som tidigare blivit omplacerade till vandrarhemmet.

Igår var jag med om ett riktigt härligt äventyr. Efter jobbet satt vi några stycken nere vid båthamnen och åt tillsammans. En av hamnvärdarna berättade att ett gäng planerade att åka till Vaxholm för en utekväll. Visst är jag van att följa med på utekvällar, men aldrig tidigare har jag åkt med egen båt för att komma fram. Det var underbart att åka fram över vattnet och 25 minuter senare gå i land efter Vaxholms kastell. Under båtfärden vinkade vi på segelbåtar, tittade på glassiga strandhus och såg flytande bensinstationer. Utestället var fullt med folk, en del klädda i festkläder och andra mer eller mindre i flytvästar.

Efter dessa första Grindadagar har jag insett att det fortfarande finns massor av anställda som jag fortfarande inte har träffat. Jag skulle gissa att jag hälsat på närmare två tredjedelar av den närmare 70-manna besättningen. Jag vet också att jag har massor av saker kvar att göra : Besöka norra Grinda, paddla kajak, följa med ut på fisketur, bada flottbastun, klappa de snälla baggarna, tura över till Sandhamn, är några av dessa.

Mikaela är iväg på kryssning ikväll så jag är själv i Tumba just nu. Tänkte försöka få lite kvalitetssömn inatt. Jag överdriver inte om jag säger att jag har sovit i snitt tre timmar per natt dessa dagar. Konstigt nog har jag känt mig piggare än på väldigt länge. Det enda som är lite lustigt är att jag åter fick yrsel när jag gick av den långsamma Waxholmsfärjan idag. Efter avstigandet från jättebåten som hade släpat sig fram över vattnet och stannat till vid varenda liten skärgårdsplätt kunde jag diagnosera mig själv:

-Jag har gått och fått sjösjuka!

En favorit

2007-07-01T05:16:00.000-07:00

Så här romantiskt kan det se ut på en restaurang i London (tagen med Mikaelas telfon):

Europas Skövde

2007-07-01T04:32:00.000-07:00

Igårkväll kom jag in med båten till Strömkajen efter 1,5 dygn ute i Skärgården. Provjobbadet på Grinda gick strålande och jag har med 99,9% säkerhet en plats i personallaget.

Kvällen spenderade jag sedan med Pernilla på Söder. Vi började med sushi och slutade på Söderhof på väg till pendeltågen. Stockholm känns inte längre särskilt främmande för mig. Stockholm är e g e n t l i g e n ingen stor stad. Jag kommer ihåg hur en kompis till Henrik beskrev vår huvudstad. Han pratade allmänt om stora metroploer och sa att Stockholm i jämförelse inte alls är en riktig storstad. Stockholm är Europas Skövde, blev uttrycket han myntade.

En upplevelse som lätt går att relatera till Skövde-uttrycket är den jag var med om igår. Efter midsommar när jag, tillsammans med Jonas och Alma bilade upp till Stockholm hamnade jag på den riktigt lokala pizzerian Uttran som ligger mellan Rönninge och Tumba. Här talar vi verkligen lite kvartershak med lantlig stämning. Mikaela blev försenad och jag fick sitta på haket och vänta själv i över en timme. Under den här tiden sätter sig en man (snubbe) vid mitt bord och vi småpratar lite på engelska. Två andra personer sitter och småpratar med oss från bordet bredvid också. När Mikaela kommer med bussen ser jag hennes blick och vad hon tänker där hon ser mig sitta med min packning på detta enfaldiga lilla hak i en klunga av märkliga personer. När vi lämnar stället lite senare är det med känslan att vi aldrig kommer träffa dessa personer igen om vi inte går tillbaka till kvartetshaket. Det här blir inte riktigt en sanning.

Igårkväll när jag traskade över Medborgarplatsen med min packning och sällskap av Pernilla, dyker en person upp som leende tittar och känner igen mig. Jag känner också igen mannen men kan inte placera honom direkt, en vanlig situation när man reser runt mycket och möter många olika männsikor hela tiden. Vi börjar prata mitt på torget och efter första meningen minns jag precis vem det är. Han var snubben som satt vid mitt bord på Uttrans Pizzeria.

Välkommen till Europas Skövde.

Idolbild på min Guddotter a.k.a Systerdotter

2007-07-01T01:15:00.000-07:00

Bild

2007-06-30T15:59:00.000-07:00

Har varit dålig på att lägga in bilder. Här kommer en från veckan med Alma. Mikaela tog den när hon var ute och hälsade på oss i Hässelby.

Barnvaktning i regnväder

2007-06-27T11:59:00.000-07:00

Idag fick jag besked om att jag är välkommen att komma och provjobba på Grinda i övermorgon. Detta betyder att jag kommer att åka ut till ön redan imorgon kväll för att kunna vara med från morgonen dagen efter. Det ska bli jättespännande att se mer konkret vad arbetet går ut på. Sen kan jag inte förneka att det ska bli fantastiskt roligt att komma ut i den sköna skärgårdsmiljön så snart igen.

En lång barnvaktsdag börjar gå mot sitt slut. Har haft massor med kvalitetstid med Alma igen. Igår gick jag och hämtade upp henne hos föräldrarnas vänner borta i Spånga. Därifrån bestämde jag mig sedan att gå hem med Alma i barnvagnen. Jag fick hålla mig i närheten av bussvägen för att hitta hela vägen. Det visade sig bli en lång promenad på närmare en timme, i stekande eftermiddagssol, innan vi nådde fram till huset i Hässelby.

Idag gjorde vädret en rejäl helomställning och det har regnat oavbrutet från morgon till kväll. Vi har trots detta haft en rolig dag med pannkaksstekning, ritstunder, titta på Emilia-stund och badning. Alma är helt vild i badkaret nuförtiden. Hon verkligen åker kana ner för kanten och jublar högt när det skvätter vatten i hela ansiktet. Det var också populärt att vattna mitt huvud med en liten vattenkanna och inte släppa ut mig ur badet när jag fick nog av plaskande.

Imorgon ska jag försöka bli klar med min what-to-do-lista, har haft några punkter som hängt med en tid nu. Det är tyvärr inte så lätt som man vill att det ska vara när man flyttar tillbaka in i landet efter en längre utlandsvistelse. Helt plötsligt verkar det som om varenda litet system har förändrats och man bli löjligförklarade nästan överallt om man inte har stenkoll på hur något ska vara.

Vadå, är Sveriges nationaldag helgdag?

Vadå, får man aldrig växel av matkassörskan längre (det rasslar alltid överraskande till bredvid mig när jag har betalt något)?

Vadå, har handelsbanken (slutligen) skaffat möjlighet att logga in från mer än en dator?

Vadå, kan man köpa en bussbiljett med ett SMS?

Vadå, beanaisesås på tub och Ramlösa vatten i trilijoner olika smaker (växer det kaktusar i Helsingborg nu också)?

Vadå, ingen mer 25+4 regel?

Vadå Sverige, VADÅ, VADÅ!?

Ur våra liv

2007-06-26T11:23:00.000-07:00

En dag att minnas, den 26:e juni. Jag har idag gått igenom den fantastiska upplevelsen där ett syskon blir förälder. När jag pratade med min bror imorse vet jag inte om jag lyckades dölja mina hulkningar, tårarna skylde jag iallafall från de andra pendeltågspassagerarna genom mina mörka solglasögon. Lena och Micke fick Emilia tidigt denna morgon, hon var tydligen lite envis och kom därför ut via ett kejsarsnitt precis när solen gick upp i Skåne.

Jag är så nyfiken på att få se min älskade lilla brorsdotter.

För mig var det här också en spännande dag när det gäller min jobbframtid. Klev upp tidigt denna morgon i Tumba för att börja resan ut till ön Grinda. Skärgårdspärlan var platsen där min jobbintervju skulle hållas. Det här blev min första riktiga upplevelse av vår huvudstads öliv och jag blev djupt tagen av hur vackert det skildrades för min näthinna. Båtresan varade i 90 minuter innan vi stannade till vid Grindas södra kaj. Promenaden upp till Wärdshuset var därefter en idyllisk färd längst en grusväg mellan får- och baggehagar, små röda stugor och spontana badplatser bland klippor och grönska. Skärgårdsdoktorn är ingen utopisk värld, den finns. Jag såg det idag!

Intervjun gick bra och beskedet kommer senast på fredag. Det vore en dröm att jobba ute på en sådan vacker plats. Där skulle jag som personal få möjlighet att ta morgon-, lunch- och kvällsdopp, tillgång till att bada bastu på flotte, paddla kajaj, spela boule och plocka blåbär utanför det hus som skulle bli min boplats.

Jag pratade med Barry idag. Han blev glad av att höra om Emilias ankomst. "Nu blir mama och papa mer Grandma och Grandpa". Alla blir vi äldre, själv fyllde hans dotter F 14 år idag. Det fanns något mer i vårt samtal idag, några tankar. Det var nämligen just idag, 26:e juni, som min mycket överraskande blödning kom ifjol. Den som skulle visa sig vara slockandet av det liv som hade påbörjats. Den här dagen trodde jag aldrig skulle kunna bli något att fira, men vad fel jag hade.

Emilia har gjort detta till en glädjens dag igen!

Det börjar sjunka ner

2007-05-30T10:20:00.000-07:00

Igår tog jag beslutet att lämna London för en längre tid än jag först tänkt. Det hela avgjordes egenligen när jag träffade min förra chef D. Han kan ge mig jobb direkt på Bertorelli där han jobbar. Restaurangen ligger i Covent Garden och är genuint italienskt med den typiska trånga bordsmiljön och en hel del äldre i personalen. Det finns ingen förfluten chef som jag skulle vilja jobba för igen förutom D. Han vann all min respekt från dag ett på Cantina och därefter fortsatte det på ett mycket utvecklande sätt för mitt arbetsliv.

Problemet i dagsläget är att han ännu inte kan betala mig motsvarande lön som jag redan har uppnått. D tog inte alls illa upp när jag tackade nej erbjudandet, jag tror han redan visste mitt svar, före mig själv, -som så många gånger tidigare. Det sista han sa till mig var: We will still organize the dinner with my wife and our friends. Detta sa han tre timmar innan jag lämnade mitt svar.

Idag har ett känslomässigt pendeltåg gått fram och tillbaka. Ena stunden känner jag mig glad av att tänka på att jag kommer att vara i Sverige en hel del i sommar, andra stunder känns det otroligt skrämmande att packa ihop alla mina saker och förstå att jag ska lämna London, mitt hem sedan februari 2005, utan att veta när jag ska återvända, och inte veta vad jag ska återvända till då.

Både Jole och Illiana har ringt idag och inte riktigt velat acceptera min plötsligt förlängda resa. Illiana tycker i och för sig att jag ska åka till Grekland och spendera stor del av sommaren med henne där. Med Jole är det värre, han är min absolut närmsta vän i England och han har inte möjlighet att själv resa kors och tvärs utan att först söka visum och hoppas på det bästa.

Jag hälsade på Roman på Cannon Street igår. Om tre veckor stänger hela stationen igen inklusive all buisness, varav Subway är en av dem. Roman har blivit erbjuden att ta över en butik i Croydon, en ort som man kan kalla för långt-bort-i-stan och som inte känns som en lockande plats på jorden. Trots att han inte längre vet riktigt hur hans egen framtid blir så är han fast besluten att stanna kvar i London och lika bestämd när det gäller min framtid: Go and relax yourself in Sweden, then come back here. I know you will come back here anyway!

Trots allt som springer runt i huvudet och alla andras åsikter så känner jag mig relativt lugn och tillfreds med tillvaron. Det känns som om mina handlingar är ärliga mot mig själv och jag har många som jag längtar efter att träffa i Sverige också.

Det har klarnat lite

Frön i vinden

2007-05-27T17:51:00.000-07:00

En era är på väg mot sitt slut. För några dagar sedan passerade min årsdag på Cantina. I förrgår lämnade jag in min uppsägning. Det hela känns aningen overkligt men jag känner mig mer till freds i livet än på väldigt länge. Precis som Henrik sa, allt blir så mycket enklare när man väl bestämt sig. Rätt, rätt, rätt.

För övrigt lever jag fortfarande på minnet av att ha träffat Prins Harry i onsdags. Det är en upplevelse som kommer stanna kvar mycket länge. Jole och jag brukar turas om att göra folk avudsjuka. Vi brukar trigga igång varandra med "Har Harry ringt dig?", eller "Vem drack du shot med i onsdags?".

Jag är inte den enda som kommer att lämna Cantina. När jag lämnade min avskedan till vår Assistant Manager W så berättade han att han också försvinner inom några veckor. Han kommer dessutom att kämpa för att ta med sig 1-3 av Cantinas etablerade servitörer, varav den ene är Jole, min bäste vän och restauranges Head Waiter. Italienarna blir kvar till juli sedan verkar de alla flytta ner till Sydeuropa igen. I köket har min favoritkock Alfons sagt upp sig för ett Notting Hill-jobb. I baren så kommer Gaz att försvinna i samband med sitt bröllop i Augusti. Min brasilianske vän Monsun, också en Cantina-bartender, letar intensivt efter ett nytt jobb. Som frön sprids vi av vinden åt olika håll.

-Eran är över

Torka och ocean

2007-05-21T12:42:00.000-07:00

Stilla tider i bloggen.

Det känns riktigt jobbigt att ha förlorat Vale, en av de få personerna som jag jobbat med sedan dag ETT på Cantina. På onsdag ska Jole ordna med avskedslunch följt av Champions Leuge-final hemma i Earls Court för henne, en cermoni för de närmsta kollegorna och vännerna.
Det tog mig rejält lång tid att förstå mig på den italienska mentliteten, men nu känner jag en enorm samhörighet med dem och trivs i deras livsfyllda sällskap. Det hugger att tänka på att Gui och So snart också återvänder tillbaka till Medelhavsklimatet.

Teamet på Cantina-skeppet, har alltid känts mer som en familj än något annat, det är löjligt att lådsas som om förändringarna inte påverka oss. Men faktum är att min tid troligen är närmare slutet än någon annans. Jag är totalt urless på att jobba i Cantina, för fd Conran Restaurants. Gnistan är borta, magin är förlorad. Bara mina närmsta vet hur situationen ligger till. Har börjat skicka iväg min CV åt nya håll. Igår blev jag uppringd av ett Skandinaviskt designföretag som snart öppnar nytt och letar efter ny personal. Ska iväg på intervju på torsdag. Allt är värt att kika närmare på.

Igår var jag i New Cross Gate och hälsade på Barry. Det mesta var sig likt med hans tillstånd, modet fanns med uppgivenheten flåsandes i nacken. Trots att han inte ville visa, så vet jag att allt hans hopp ligger på 5 juni när han ska träffa en läkare och därmed få veta när operationen för kateterborttagningen kan ske. Det känns helt overkligt att tänka på att det har gått fem månader sedan olyckan, -ur två perspektiv.

Har haft kontakt med både Pernilla och Mikaela idag, saknar dem båda två så fruktansvärt mycket. De två tillsammans står för all vänskap som man någonsin kan önska sig. '

Imorgon kommer the big V att traska in på Cantina. Hon är vår nya chef som slutligen ska täppa igen tomrummet efter D. Jag vet att jag kommer att göra mitt yttersta för att hälsa den tyska 37-åringen välkommen, men jag vet också att min energi för en ny chef är begränsad.

Shakalaka, ett av de få inbitna Liverpool fansen jag känner här i London, ringde idag. "Last year it was you, now it is us"

Jag fortsätter att kasta runt mig själv hejvilt tills jag snart ger upp och bara bestämmer mig för något avgörande inför framtiden.

Här
Där
Här
Där
Här
Där

Ett efterlängtat möte

2007-05-13T16:28:00.000-07:00

Gårdagen blev en rejäl kväll. Efter Eurovisionfinalen i norra London åkte vi ner till Camden Town. Där gick vi på riktig firarfest hemma hos Z och de andra serberna. Det kändes rätt att fira med de som faktiskt var kvällens stora vinnare.

Vädret liknar just nu det vi kallar aprilväder. Ena stunden är himlen klarblå och solen strålar fram, en minut senare står regnet som spön i backen, okynnigt.

Innan kvällsshiftet på Cantina hade jag en fika inbokad med D. Det var underbart att återse min förra Manager igen. Drygt två månader har gått sedan han plötsligt utan förvarning försvann ut genom restaurangens dörrar och sen dess har det varit helt tyst. Allt jag visste var att han hade en lång semester väntandes som han skulle spendera med sin fru och två små barn

Förslaget att träffas var mitt, jag behöver D:s råd inför mitt nästa kliv. Han har funnits där så många gånger tidigare och väglett mig i svåra studer, den erfarnehet han har yrkesmässigt såväl som privat har erbjudit mig oersättlig guidning. D börjar sitt nya jobb imorgon, på en restaurang i Covent Garden. Hur gärna han än skulle vilja få över mig till den nya arbetsplatsen, är det tyvärr omöjligt. I Conrankontraktet var han tvungen att skriva under att inte föra över någon anställd från Cantina de närmsta sex månaderna. Detta innebär tiden fram till oktober. Jag är därmed dömd att finna min egen plats nu.

Fikan med D gjorde mig dock väldigt gott. Vi bestämde att vi ska höras snart igen och gå ut och äta middag tillsammans med D:s fru och Cantinas förreförreförreförreförre detta köksmästare och några andra individer nästa gång.

Blev lite sur när jag läste om alla teorier vad gäller schlagerfinalen. Känns plötsligt som om en avudsjuka och irritation uppstått för att en fd Jugoslav stat vann. Det fanns väl knappt inte något land som inte gav det serbiska bidrag poäng. Ska man prata om konspiration borde väl Grekland ha gett de Ortodoxa-släktingarna mer än ett futtigt poäng tycker jag. SKandinavien har väl alltid varit extrema med att rösta på varandra och det är väl just detta som gör att man redan tänker på det sättet rörande grannsemja. Den serbiska sången var överlägsen enligt mig, rent orginell, något som börjar bli mer och och mer avlägset. Tänk bara att Ukrainas marsianer gick så långt som de gjorde, det var skrämmande.

Fick ett glatt meddelande av Pernilla ikväll. Hon kommer att vara i Helsingborg två utav dagarna när jag är i Skåne i juni. Blir underbart att utöver min kära familj också kan träffa min underbara vän också.

Ledig lördag

2007-05-12T08:58:00.000-07:00

Blev väckt av A2 som ringde när jag fortfarande låg och sov. Kände mig hyfsat trött efter ett långt dubbelpass igår som därefter följdes av en utekväll med Roman, Hafez och kompani. Den sistnämnde fyllde år i torsdags och Roman igår. Jag var nästan nervös inför mötet med Hafez, har varit urusel på att höra av mig till honom. Det sista röstmeddelandet han lämnade lät ungefär så här "Lina, if you dont call me back in 10 minutes I'm never gonna speak with you again". Han var nog inte inte gravallvaligt, men ändå..

Hafez flickvän kommer från Göteborg, vi brukar prata om lokala platser i Gamlestaden. Efter några timmar inne på Britannica promenerade halva sällskapet från Monument till Aldgatesidan. Där var det sedan enkelt för mig att kila hem.

Efter A2:s samtal satte jag fart för att komma iväg i tid till vår fika. Är otroligt glad att ha funnit denna svenska tjej. Det finns många svenskar i denna metropol men inte så många som bott här mer än några månader och är över 20 år. De flesta man möter kommer hit direkt efter gymnasiet och vill ha en vild upplevelsetid under några intensiva månader, det blir ganska svårt att relatera till dessa individer.

Ikväll ska jag träffa min vän I som jag inte sett på många veckor eftersom hon har varit hemma i Athen ett tag. Vi ska åka upp till hennes vänner i Norra London och se på Eurovision. Ska bli riktigt roligt.

Är det bara inbillning eller börjar molnen ljusna på min himmel?

Lista för den som är intresserad av att läsa

2007-05-11T19:56:00.001-07:00

Tio första
Första bästa kompis: Erik från Kärrbäck. Vi bodde bara ett stenkast från varandra när vi var 5 år gamla. Brukade härja på hans stora gård, i form av att rida på får eller hoppa genom silona. När vi var hemma i mitt hus brukade han direkt bli jagad av vår Newfoundlandshund Bönan, egentligen ville hon bara ta hans keps, sen var allt bra.
Första bil: Vanja, min älskade Izuzubuss som jag åkte upp till Sundsvall för att köpa och som därefter gav mig så många älskvärda stunder jag ardrig kommer att glömma. Minns fortfarande "tiden i bussen" som den bästa jag upplevt.
Första kärlek: Emil i Västhagen
Första husdjur: Basil.
Första semester: Måste ha varit Englandsresan-89.
Första jobb: Cocosbollförsäljningen i Mälardalen med omnäjd. Kommer fortfarande ihåg hur skumt det var att åka iväg första gången med ett gäng främlingar och sälja cocosbollar till massa människor, -som faktiskt vill köpa dem.
Första köpta skiva: ABBA Gold.
Första riktiga kärlek: Peter.
Första piercing: Hål i öronen på Guldfynd i Luleå.
Första konsert: Pandora i Torneå. (Wow, what a feeling!)

Nio senaste
Senaste alkoholdrycken: En Peroni inne på Britannia.
Senaste bilfärd: Taxiresan till Monument Street 20 efter jobbet.
Senaste filmen du såg: Bron över ... som jag såg igår på bio igår.
Senaste ringda telefonsamtal: Till Agostino i Napoli
Senaste bubbelbadet: Kommer inte ihåg.
Senaste spelade cd: DJ Ago Classic house e san choice
Senaste kyss: Agostino i måndags på väg hem från Brick Lane.
Senaste gången du grät: I tisdags.
Senaste måltiden: Personalmaten på jobb tidigare idag.

Åtta har du nånsin
Dejtat en av dina bästa kompisar: Ja
Blivit arresterad: Ja
Blivit kär vid första ögonkastet: Ja
Fastnat med blicken i någons urringning: Japp
Fått ditt hjärta krossat: Nej, däremot har jag fått det brustet
Sagt att du älskar någon utan att mena det: Nej. Hur är det möjligt?
Haft ett one night stand: Ja
Busringt till någon: Ja, många gånger med Mirella.

Sex saker du gjort idag
1. Dansat
2. Blivit irriterad på min chef
3. Översatt spanska till engelska åt en boliviansk kollega
4. Lovat Roman att vi ska åka till Polen snart
5. Läst ännu ett kapitel i Patrick Vieira:S självbiografi
6. Bett en DJ att spela bättre musik

Fem favoritsaker utan rangordning
1. Skog
2. Alma
3. London
4. Gitarr'
5. Basil

Tre val
Blått eller rött? Blått.
Sommar eller vinter? Sommar
Choklad eller chips? Choklad (Ljus dock).

Två saker att göra innan du dör
1. Föda barn
2. Resa till Västafrika

En sak du ångrar
Att jag inte fortsatte med friidrott.

Dag med regn

2007-05-10T16:20:00.000-07:00

Har haft en skön ledig torsdag. Började med att sova ut ordentligt efter den sena gårdagen. Spenderade nattens första småtimmar tillsammans med Cantinas italienska kärngäng. Vi satt vid Thames och pratade om allt och inget; Det goda och onda, London, livet och det mindre betydliga. Inom loppet av två timmar insåg jag att italienska är ett vackert språk. Kändes plötsligt löjligt att jag inte insett detta vid ett tidigare stadie under året som gått.

Dagen har präglats av ett typiskt Londonregn. Människor har traskat fram med sina tidningar höjda över huvudena, sina mörkblåa paraplyer och immiga glasögon. En bild som den tidiga våren och de soliga veckorna lagt långt bak i våra tankevrår.

Gick bort till Cannon Street för att hälsa på Roman idag. På vägen köpte jag blommor på Marks & Spencers. Min vän fyller 27 imorgon. Vi drack kaffe inne på All Bar One och Roman lyckades verkligen pigga upp mig i mitt dilemma. Han gav en hel del inspiration och motiverade mig rejält till att rycka upp mig och ta tag i siutaionen. Romans vänskap är oersättlig. Han har visat så många gånger hur han verkligen är toppenvän. De gånger man inte räknar någon står han där och bara ser glad ut.

Under fikan bestämde vi oss för att unyttja det perfekta inomhusvädret till att gå på bio senare på kvällen.

På tågperrongen i Canary Wharf mötte jag en kille som verkligen gjorde intryck på mig. Han hade en otroligt varm, vänlig och öppen attityd som verkligen fick mig att må bra och känna igen mig själv igen. Alla stressade generella Londonmänniskor försvann och jag gjorde om även deras ansikten till något positivt också.

Tänk vad lite det krävs för att öppna upp tänkande igen. -Fram för mer öppenhet och värme i storstaden!

Nyheterna har idag präglats av premiärministerns uttalade 27 juni avgång. Har inte läst så mycket om en Tony-nyheten sedan Prins Harry och Kate Middleton:s förhållande tog slut för en dryg månad sedan. Deras uppbrott fick enorma proportioner, alla andra nyheter kom plötsligt på någon konstig tionde plats, långt bak i ledet av de första nio Harry-och-Kate-nyheterna.

Det var trevligt att träffa mig själv idag. Det var också skönt att inse att den här planeten fortsätter att snurra även om inte jag är i form. -Det blir plötsligt mer motiverande att kämpa på och följa med den på färden.

Hälsan

2007-05-06T17:29:00.000-07:00

Tyvärr har min hälsa återigen förpestats av en omgång jobbiga symptom. Har haft problem i nästan två veckor nu och känner hur jag har blivit allmänt utmattad.

Idag gick jag till sjukhuset där de igen misstänker mag/tarmbakterier. Eftersom det är röd dag imorgon kan jag inte komma till min lokala vårdcentral som jag annars hade gjort. Men på tisdagsmorgon ska jag tid och lämna lite prover som de ska skicka iväg till labbet.

Alla dessa sjuksymptom har gjort mig ganska avtrubbad och inåtvänd. Jag känner inte igen mig själv just nu, en mycket obekväm känsla.

Det hela har också påverkat mina tankar på Sverige. Min hemlängtan har fått utrymme och till och med tankar på hur det skulle vara att flytta till Sverige igent har fått en gnutta plats. Jag försöker dessekera det hela och se vad som är realistiskt och vad som bara är fantasi.

Det är väldigt svårt att veta hur man ska tänka i vissa lägen. Ju mer jag tänker desto svårare blir det.

Måste sluta tänka så mycket.

En lördag

2007-05-06T17:17:00.000-07:00

Gårdagen spenderade jag med Ago. Vi började med att gå och sola i Hampstead Park i nordvästra London. En otrolig oas i storstaden. När man befinner sig i den kullfyllda gröna parken känns den impulsiva , ljudfyllda statsmiljön som ett vagt minne.

Efter solstunden tog vi tunnelbanan in till Regent Street och gick på japansk restaurang. Eftersom Ago bott i Japan under de senaste sex åren så lärde jag mig en hel del nya saker när det gäller landets mat och kultur. För första gången åt jag söt ål och kall tofu tillsammans med sake i glaset. Det var riktigt roligt när Ago skulle beställa på japanska och servitören inte verkade förstå, det visade sig att han var korean.

Efter middagen gick vi till Coccon, en cocktailbar nära Picadilly för att sedan bege oss till en riktigt trevlig bar i South Kensington. Musiken inne på Chelsea-baren upphöjs enormt av att några amatörmusiker ständigt spelar på bongotrummor och andra rytminstrument.

När jag vaknade imorse hade jag ont i benen efter timmarna på dansgolvet.

Ago har bjudit in mig att följa med en helg till Italien. Han kommer själv från Napoli, en stad som han dock ogillar. Sen har han en syster som bor på kusten som han ofta åker till. Dit vill han att jag följer med nästa gång.

Upp och ner - Känslor

2007-05-01T14:46:00.000-07:00

Av olika anledningar har jag kännt mig känslomässigt upp och nervänt under de senaste dagarna. Jag känner till en del av orsakerna. Bland annat så rörde det om att ha Mikaela här hos mig under några dagar för att sedan bli ensam igen. Sedan dök Magnus lustigt upp och återuppväckte en av de härligaste perioderna i mitt liv, -Färnebotiden.

Jag har upplevt spår hemlängtan som har fört tankarna till en hel del nostalgiska minnesbilder, både med familj och vänner.

Det som har varit extra påfrestande är att jag dessutom fick tillbaka de otrevliga symptomen som jag hade i mars. Allt jag har ätit under en veckas tid har gått rakt igenom kroppen och gjort mig totalt utmattad och avtrubbad. Svagheten har speglade sig både fysiskt och psykiskt.

Sedan har förändringar på Cantina påverkat mig. Det var jobbigt att F, vår stationerade bartender, som har varit på restaurangen i 5 år, plötsligt sa upp sig. Ingen trodde att F någonsin skulle försvinna från Cantina. Egentligen är jag stolt över honom. En ung Kosovo kille som bara var barn när han kom själv till London och inte mer än en tonåring när han började jobba för Conran. Nu planerar han att flytta över till New York där hans bror bor. Jag önskar honom, uppriktigt, all lycka till på färden. Han förtjänar det och han behöver det.

Sedan har Vi Ago, vår napolenaske köksmästare. Jag och Ago har funnit varandra och har alltid haft en konstig förmåga att bara prata med varandra. Alla andra tittar totalt oförstående på oss och verkar inte förstå hur vi kan ha mer än en liten struntsak gemensamt. Märkligt nog verkar det som om våra olika världar, åldrar och erfarenheter funnit balans och harmoni. När jag pratar med Ago är det på samma sätt som jag gör när jag tänker för mig själv, en väldigt skön känsla. Det var med inslag av italiensk dramatik, den som jag blivit så van vid, som jag ifrågasatte hans uppsägningsbrev. På torsdag kväll jobbar vi vårt sista shift tillsammans.

Min goda vän N har också påverkat mitt liv mycket på senaste tiden. Jag hade mycket svårt att smälta hennes plötsliga mening som innehöll ord som graviditet och abort. N berättade inne på vår standard bar Lazy att hon har gått en lång tid utan några symptom när hon av en slump gjorde ett graviditetstest. Det overkliga beskedet visade en 18 veckors graviditet. N fick aldrig någon chans att fundera över det hela. Hon har bestämt sig för den sorgliga utgången. Tanken på att vara 32 årig ensamstående Nya Zeländsk mor i London skrämmer henne. Jag är förstående så långt jag bara kan. Dock vet jag efter mina egna erfarenheter att jag har en gräns för förståelse i detta ämne. Efter 27 juni i fjol förändrades mina tankar om abort drastiskt.

N:s upplevelser har rivit upp mycket hos mig, men trots allt känner jag mig ganska lugn och har tagit vara på stunden som en möjlighet att bearbeta delar som fortfarande har legat i lä inom mig. På fredag ska jag följa med N till sjukhuset där hon ska genomgå operationen. Ironiskt nog så visade det sig att platsen är Kings College Hospital. Aldrig trodde jag att jag skulle behöva komma dit så snart igen efter Barrys utskrivning.

En annan känslosam stund var när jag träffade Z igår. Vi har inte setts på väldigt länge och allt han sett av mig var tiden i samband med mitt och Barrys uppbrytande. Med andra ord så har vi bara träffats när jag befann mig i ett mycket instabilt tillstånd och levde i min så kallade övergångsperiod. Det var trevligt att träffas en stund och prata om saker som hänt i våra liv sedan förra hösten.

Det jag har skrivit nu är små utklipp ur det känslomässiga virrvarr som pågår just nu. Det hela låter säkert väldigt negativt. Trots allt så är det mycket som är bra med mig också. Det är just därför som jag känner det så mycket berg-och-dalbana.

Imorgon ska jag och Alpha ses efter jobbet för att se på Champions Leuge semifinal. När vi var på Loop Bar i lördags så visade sig att han har spelat för Arsenal för några år sedan. Nu spelar han i ett Conference-lag i en lägre division, men är fast besluten att komma tillbaka till den proffessionella fotbollen så fort som möjligt.

Jag börjar förstå vilken enormt föränderlig massa London är. Vad som är idag behöver inte alls var imorgon. Detta gäller även människor. Vill du göra något, eller träffa någon, gäller det att handla: Man måste helt enkelt hugga tag i folk och situationer medan de sveper förbi.

Här kommer ständigt nya tåg, men sällan samma.

Tunnelbanebilder är kul!

2007-04-24T15:47:00.000-07:00

Dags för uppdatering

2007-04-24T14:50:00.000-07:00

Kom nyligen hem från Big Chill i Brick Lane. Var på något man nog kan kalla för blinddate med G, en fruktansvärt bohemisk kille. Bestämde mig vid hemkomsten för att det är dags att producera ett nytt inlägg i bloggen. Sist jag skrev hade jag inte ens kommit iväg till Barcelona. Nu är temperaturen här i London den man räknar med nere vid medelhavet.

Måste bara berätta att jag igen lyckades med det fantasktiskt roliga at radera bort det första inlägget jag skrev. (Skam den som ger sig ekar just nu i huvudet).

Jag har under den senaste veckan haft besök av två M. Först kom Mikaela hit för en 5 dagars nöjesvisit och sedan kom Magnus med sitt jobb för en kortvistelse. Det var jätteroligt att träffa två gamla vänner från helt olika tider och skratta åt gamla minnen.

Jag och Mikaela spenderade all min lediga tid åt att bara umgås och ha roligt. På fredagen hade vi nästan lite för kul när vi började med en otroligt god middag i Notting Hill och sedan gick på nattclub i Picadilly. Avstår från att gå in mer detaljerat på den kvällens händelser. När min kära gamla barndomsvän sedan åkte hem kändes det tomt en stund. Hann dock inte tänka så mycket på det eftersom jag direkt skulle iväg till jobb på söndagsmorgonen och därefter träffa Magnus.

Magnus är min gamle kurskamrat från Färnebotiden. Vi har in träffats sedan den där soliga junidagen 2004 när den årslånga kursen plötsligt tog slut. Trots detta så kändes det som om vi hade setts så sent som igår. Mexikotiden knöt samman vår grupp på ett ovanligt starkt sätt. Allt vi gick igenom under de intensiva månaderna i Latinamerika samt Gysinge, är sådant som man ofta inte får chansen att uppleva med andra människor.

Vi bestämde träff vid tunngelbanan vid Embankment på söndagseftermiddagen. Därifrån gick vi och satte oss i den närliggande parken med två koppar kaffe. Senare promenerade vi bort till Covent Garden och drack öl.

Nu sk jag berätta om en ganska sanslös grej; Jag visste att Magnus kom hit i samband med jobb och han visste att jag jobbade någonstans i London. Inte så märkvärdigt alls. När det sedan visar sig att han ska spendera måndagen ute på Butlers Wharf och fotografera Tower Bridge känns det lite mer lustigt. Och när det dessutom visar sig att han ska stå just utanför Cantina och ta de där bildern känns det riktigt märkligt. Utanför mitt jobb.

När jag kom promenerandes mot Cantina igår morse och ser Magnus stå på en arbetsställning, precis utanför vår entre, känns det helt otroligt. Vilken grej! Vad är slumpen?

Jag bokade flyg till Malmö den fjärde juni. Ska bli underbart skönt att komma över och träffa familjen. Ser verkligen framemot det.

Mikaela berätta om några roliga, eller snarare märkliga Youtube-filmer. Kolla in den här filmen med Bo i bilen mannen. Jag vet ännu inte om jag blir skrämd eller glad av honom.

B A R C E L O N A

2007-03-28T03:11:00.000-07:00

Äntligen har dagen B kommit. Jag ska just börja packa och sedan ge mig ut till flygplatsen. Planet till Barcelona lyfter vid 18 snåret.

Ska bli så skönt att komma iväg från London några dagar, se något annat. Och det kommer att bli underbart att ha en sån fin vän att landa hos ikväll. Trots att jag inte har känt Pernilla mer än ett år så är hon en av mina riktigt nära som jag alltid kan räkna med, -i gott och ont.

På återseende!

Andrew

2007-03-25T19:14:00.000-07:00

Eftersom jag avskyr att jobba söndagar kunde jag inte annat än att gå in i ett slags trans på jobbet idag. Det var ju till och med så illa att det var "sommartidsomsällningssöndagen" . Detta innebar att lunchinvasionen kom runt 2.3opm, en halvtimme innan köksstägningen.

Efter jobbet hade jag en mycket rolig kväll. Jag åkte tillsammans med A2 till Roadhouse i Covent Garden för att se på en bartendercontest. Jag hade pratat med H, fd Assistant Manager på Pont de La Tour i förrgår om det hela. Tävlingen inne på Roadhouse var riktigt underhållande. Bland alla skickliga bartendrarna höll vi mest på H:s vän SH som för första gången kom hela vägen till finalen.

Det blev dock inte SH som vann utan fjolårets argentinske vinnare upprepade sina bedrifter och tog hem första priset på 200 pund. Efter tävligen spenderade vi ett flertal timmar på dansgolvet. Vi 2.30 gav jag upp, - En söndag är trots allt en söndag. H:s italienske flatmate följde mig till en lämplig minitaxi i närheten av Roadhouse.

Taxichaffuören hette Andrew och var en svart man med sydstatsbrytning. Jag kommer aldrig att glömma Andrew som jag åkte med från Covent Garden till Tower Hill. Han var en fantastisk man som gav mycket perspektiv när han förklarade hur ett liv i USA kunde se ut. Genom sin utpräglade Mississippidialekt fick han mig att förstå hur lugnt och fredligt London är.

I USA blir man ihjälskjuten, därför kan jag inte leva där, berättade Andrew för mig. Utanför rutan kunde jag se hur vi passerade The London Eye.

Pappas besök och senaste dygnet

2007-03-20T15:52:00.001-07:00

Pappas besök

Hade några riktigt trevliga dagar med min far nyligen. Vi hann med ett flertal restaurangbesök, fotbollsmatch, musikal, fika med Barry, Imperial War museum, pub i St Patricks anda och säkert något annat som jag har glömt för tillfället.

Det blåste runt knuten från China Town

På fredagskvällen gick vi på The Lion King som spelades på en av Strands alla teatrar. Även om pappa såg samma musikal kvällen innan med sina kollegor så verkade han lika glad att se den en gång till. Jag förstår varför! Den var helt otroligt välgjord och fantastiskt. Bara själva öppningsscenen när alla tänkbara afrikanska djur, gestaltade av människor i de mest fantasifyllda kostymerna, kom in på scenen var en fantastisk upplevelser.

Musikalveteranen

När det sedan blev lördag begav vi oss ut mot White Hart Lane och hopp om att få tag i två biljetter till Spurs - Watford. Våra förhoppningar var rätt så små och jag blev rejält överraskad när en man i sina 40 gick fram till pappa och undrade om vi ville köpa två biljetter. Det hela slutade med en slags följa John lek där våran suspekte säljare gick 20 meter framför oss längs huvudgatan i syfte att visa oss en bankomat. När bankomaten inte var av rätt sort blev det en färd åt andra riktningen längs samma långa gata. Det kändes som om vi höll på med 1000 gånger mer skumma affärer än vi gjorde. När pengarna var ute så stack vår man biljetterna i pappas hand och den senare stack en bunt sedlar i den förstes hand. - Och vips så var han borta!

Vi var där!

Det var en fantastisk upplevelese att få gå på en riktig Premiershipmatch. Det är en enorm stämning på läktaren hela tiden. Eftersom vi satt bakom södra målet blev det automatiskt att alla reste sig så fort bollen närmade sig straffområdet. Som Arsenalfan kände jag mig först som en förrädare där jag satt inne på Tottehams arena men känsla gick över snabbt och insikten av att jag faktiskt tittade på livefotboll tog över. Dessutom kan jag alltid försvara mig med att vi satt mitt i Watfordklacken. Om någon mot all förmodan såg mig under tv-sändningen så hade det ju inte sett så illa ut.

Samtidig som pappas flyg lyfte på söndagen sprang jag runt friskt inne på ett fullbokat Cantina där gästlistan var fylld med gäster som vill bjuda sina mammor på lunch. 18 mars var årets Mors dag i England.

Den senaste dygnet

Igår förmiddags åkte jag ut till Woolwich Arsenal där Sharl bor. Området är Arsenal FC:s ursprungliga hemtrakter då de bilades i slutet av 1800-talet. Sedan flyttade de upp till Highbury ca 15 år senare. Kul att ha varit på en sådan historisk plats. Efter en hemlagad middag såg vi på FA-cupen följt av film. Jag fick äntligen möjlighet att se några av Sharls egendesign. Han har en otrolig fantasi och skapartalang. Jag är övertygad om att hans produkter komma finnas att köpa hos många företag så småningom. Imorse kom jag hem och mellanlandande innan jag skulle iväg till min GP. Eftersom jag nyligen skrev in mig på min nya doktorsklinik så vill de så fort som möjligt göra en obligatorisk hälsoundersökning. Ett bra initiativ från NHS:s sida. Eftersom jag varit hos doktorn ett flertal gånger på sistone så gick dagens kontroll väldigt snabbt. Alla mina prover visade på att allt är som det ska med blod, lever, njurar och ben sa dem. Skönt. Sedan blev jag inbokad för ett cellprovstest som man ska göra var tredje år efter man fyllt 22. Jag blev erbjuden att göra testet idag direkt, men eftersom jag redan hade bokat upp mig så avböjde jag. Jag tror aldrig jag har känt mig så här väl omhändertagen i vården någonsin tidigare. Här går det undan och det verkar alltid finnas tid för individen. Mycket imponerande, - Inte minst när man tänker på hur ofantligt mycket människor som bor här.

Ikväll var jag och A1 och åt middag på Strada. A1 är en svensk nyfunnen vän här i London. Eftersom vi inte setts sedan min födelsedags fest hade vi en hel del att uppdatera varandra med. Vi konstaterade båda att vi har väldigt mycket konstiga svenska uttryck, vi låter båda två gammeldags, omoderna och extremt svengelska i med våra fraser. Kanske är oundvikligt på sikt. Under middagen kom vi fram till att svenska är ett väldigt vagt språk. Man pratar mycket nog, kanske, lite, tror, möjligtvis, aningen, lagom etc.

Sharl konstaterade för övrigt att jag har ett extremt kroppsspråk där händerna gesterar vilt när jag pratar. Som om inte detta var nog så nhar jag gjort honom medveten om att han gör precis likadant.

I eftermiddags fick jag ett sms av Mikaela som gjorde mig jätteglad. Hon planerar att komma över i april och bara umgås och ha kul. Vore underbart skoj, längtar efter henne!

Imorgon ska jag till Cantina efter två härliga lediga dagar, känns bra!

Periodaren

2007-03-14T16:01:00.000-07:00

Tänkte inleda med att säga att jag igår kväll skrev ett långt blogginlägg som plötsligt gick upp i rök innan det hann läggas ut. Jag tänkte då genast att det var meningen och förmodligen kommer jag inte att skriva om alls samma saker idag.

Vad och hur skriver man när man inte skrivit i sin blogg på ett tag?

Ska jag berätta att jag har gått till jobbet de senaste dagarna klockan 8.40 och känt att det varit för varmt med jacka?

Eller ska jag istället nämna de två romanserna som susat runt på sistone?

Kanske borde jag istället berätta att jag börjar vakna upp ur min mellanperiod?

Varför inte spontant omtala den underbara japanska frisörskan som klippte mig uppe på Brick Lane igår?

Kanske skulle det sitta på sin plats att utreda mina förhandlingar angående framtiden på Cantina?

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Cantinaperioden går mot ett slut, i meningen att jag stannar kvar men med ny engergi och motivation. N, vår danske General Manager har sagt ja till alla mina önskemål. Löneförhöjning, Events & Management-träning samt bekostande av studier om jag hittar en passande kurs.

Jag vet dessutom att den period som ligger närmast nu kan vara en absolut avgörande tid för Cantinas framtid. W:s unga driv och motivation kan ligga bakom en framgång. Med mig själv som W:s närmsta stöttepelare på rodret vet jag att jag ligger bra tid inför ett framtida jobbskifte.

Vad har jag att förlora? Jag blev inte erbjuden positionen som Events Co-ordinator på Royal Festival Hall, däremot är jag välkommen som receptionist, men de trodde den rollen skulle bli alldeles lam för mig. Jag har dessutom jagats av Bluebird-restaurangen. Mitt CV har gått runt mer än jag visste om. Det känns alltid bra att veta att folk är intresserade av ens profil. Imorgon ska jag ringa Bluebird och tacka nej när jag har fått det slutliga skriftliga beskedet från N och W.

+ + +

Jag har under en lång period varit ganska omotiverad och vilsen i mina större livsplaner. Har kännt mig allmänt lite lost och undrade allt som ofta var jag egentligen sysslar med. Det är säkert lite svårt att förstå för er som inte bor i ett främmande land och ständigt är långt borta från familj och gamla välbekanta vänner, hur man ibland kan uppleva den här vilsenheten. Samtidigt ger det en otrolig känsla av att leva och att överleva.

Jag vet att slutet av mitt och Barrys förhållande har påverkat mycket. Vi hade alltid en gemensam plan och med den motivationen var det sällan jag fick den här typen av tankar.

--------------------------------------

L i t e o m p e r i o d e r

Först gick jag igenom min sk dvala-och-flyktperiod. Denna tid bestod av en känsla av att tiden bara flöt samman på ett okontrollerat vis, -och det var bäst så. Perioden kännetecknades av ett liv där jag aldrig ville känna av verkligheten för mycket för att jag visste att den skulle vara för svår att möta. Jag var på jobbet och stannade oftast kvar halva natten på Cantina med någon i mitt sällskap eller var ute och festade till morgonkvisten och därefter tillbaka till jobbet. Jag ville hela tiden vara med människor och aldrig sätta min fot hemma innan jag var redo att stupa.

Efter denna epok kom en ny fas och det var deprissonsperioden. Under denna era blev jag medveten om mitt tidigare destruktiva levende, kände mig allmänt håglös, ensam och deprimerad. Under denna period ville jag varken vara på jobbet eller någon annanstans. Hade helst velat göra som björnen och gått i ide för att komma framåt i tiden.

Men eftersom jag överlevde även denna tid så gick jag därför också in i min mellanperiod. Det är denna tid som jag just nu lägger bakom mig men fortfarande inte har riktig distans till. Mellanperioden har varit ett uppvaknande och ett igångstartande av min mänskliga emotionella, samt levnadsglada motorik. Jag har under den här eran börjat känna kreativitet och lust igen. Jag har börjat på gym, läsa böcker, skaffat nya värdefulla bekanta. Jag har helt enkelt tagit tag i ratten igen och håller i kontrollen.

Nu känner jag mig redo för nästa period och där kan jag stå pall mot vad som helst.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Det var skönt att ge periodsbenämningar på de saker som jag upplevt nyligen. Allt blir så mycket bättre av att dela in livet i etapper. En period är nämligen tidsbestämt. Inget som pågår för länge känns bra i slutändan, -varken gott eller ont.

+++++++++++

Som gissat; Det jag skrev om ikväll hade jag aldrig kunnat skriva igår. Eller imorgon.

Inte längre Conran

2007-03-08T13:13:00.000-08:00

Måste meddela att jag inte längre jobbar för Conran Restaurants. Sir Terrance bestämde sig för en tid sen att han ville köpas ut. Därmed kom två män vars namn börjar på D in i bilden. Den 1 mars blev vi en del av de nydöpta företaget D & D London. Det går att läsa lite om det hela här.

Ett namn som garanterat kommer bli mycket saknat...

Aktuell hälsa och framtidsgrubbel

2007-03-07T18:17:00.000-08:00

Min värld har snurrat runt utan att jag har känt mig allför delaktig på sista tiden.

Jag har under den senaste veckan upptäckt mer och mer symptom som tyder på att allt inte är 100% med min hälsa. Jag har fått ett flertal yrsel, illamående, kall/varmsvettningar och allmänt ofokuserade moment på sistone. Igår sökte jag upp min lokala läkarmottagning för råd. Min doktor var osäker på vad jag kunde ha men ville genast att jag skulle lämna ett blodprov. Själv så har jag tänkt att jag förmodligen lider utav vitaminbrist fram tills idag.

Det var nämligen idag som jag insåg att det hela hänger ihop med mat och mage. Så fort jag har ätit blir min buk uppsvälld som om någon pumpat in luft, min mage blir dålig och jag mår allmänt illa. Idag fick jag också ett mindre synbortfall på vänster öga. Detta frågade min doktor om igår vilket jag då svarade nej på. Alla symptom är extremt jobbiga och jag känner mig riktigt olustig när jag ska gå iväg någonstans.

Imorgon ska jag ringa min doktor och berätta om mina senaste observationer.

Min framtid på Cantina har sett rätt så kortvarig ut under en tid nu. Men ännu än gång har en helt ny situation uppstått i denna min hatälskad restaurang. W, vår nye Assistent Manager har kommit tillbaka till Cantina efter närmare två år i Le Pont. Jag har hittils jobbat två shift tillsammans med honom.

Idag efter vårt andra gemensamma shift ville W prata med mig om framtiden. Han vet att jag bestämt mig för att söka mig från Cantina. "As much as I want most staff to leave, I want you to stay here", sa W. Två sekunder senare kom det som jag känt på mig i två veckor nu men inte fått bekräftat. "D is leaving tomorrow, I need you to stay and help me out". Innan jag gick på semester sa jag till D att vi kanske aldrig mer kommer att jobba ihop nu. Känslan bara fanns där.
Imorgon har vi möte och då gissar jag att D kommer offentliggöra beslutet. Själv måste jag komma ihåg att ge honom en tiopundssedel. Vi slog vad om vinnaren i Carling Cup finalen mellan Arsenal och Chelsea. Tyvärr förlorade mitt älskade Arsenal den söndagen.

Vad svarade jag W då? Jag berättade vad jag vill göra mer resepektive mindre av om jag stannar kvar i Cantina. W sa att han kan se till att företaget kan finansiera en universitetskurs i Events & Management eller annan kurs vid sidan av jobbet. Han kan också ordna mer träning och utrymme för mig att få vara med Le Pont:s erfarna personal och bli delaktig i deras stora Events. Samt en lönehöjning på 10% som kommer bli aktuell direkt om vår General Manager N bekräftar detta.

Av det som W nämnde så är det största lockbetet studierna. Jag vill verkligen börja studera. Det vore fantastiskt att få alltihop finansierat och anpassat efter mina arbetstider. Men trots erbjudandena gav jag inget direkt besked igårkväll. Jag lovade ett väldigt snart.

Jag vet egentligen varför jag inte kan ge besked ännu.. -Måste prata med D först. Vill veta var han tar vägen. Eller kanske så vill jag bara skälla ut honom för att han fick mig att stanna på Cantina de gånger jag verkligen velat gå och nu försvinner han före mig.

Livet är en jäkla kurvig väg.
(Men ack så spännande)!

Ett kvartssekel gammal

2007-03-01T14:53:00.000-08:00

Så gick jag och blev 25 år idag. Tänk att man hunnit bli så stor. Det låter ju inte direkt ungt att säga att man är ett kvarts sekel gammal.

Dagen har varit lugn. Somnade sent igår natt efter att varit ute på Brick Lane med en nyfunnen svensk vän. Imorse väcktes jag tidigt av en drös sms och låg och drog mig en stund. Därefter överraskade min flatmate Henrik mig med frukost och "ja må hon leva sång" på sängen. Gulligt!

Dagen har jag därefter i pricip spenderat med Sharl. Vi lagade middag ihop härhemma och tittade på roliga Youtube filmer mest hela kvällen.

Pratade med Viktor idag. Det verkar som om han kan fixa biljetter till Barcelona om de spelar när jag kommer dit. Vore ju riktigt skoj att få komma till Camp Nou. Här i London har jag mer eller mindre gett upp att leta biljtter. Jag ringde till både Tottenham och Chelseas arenor idag. Tottenham hade bara en röstbrevlåda som sa att alla biljtterna till Watfordmatchen var slut och Chelseas linjer var ständigt upptagna utan något kösystem.

Imorgon blir det fest här hemma och egentligen det riktiga födelsedagsfirandet med vännerna.

Jag tänkte också passa på att be om ursäkt för att jag inte varit så tillgänglig på min mobil idag. Vet att det är några som fösökt ringa samt sms:at som jag har missat.

Nybliven 25-åring

Värk och Barca

2007-02-24T08:34:00.000-08:00

Halva min kropp är orörlig idag efter gårdagens 2.5 timmars gympass. Iliana var inte nådig när hon agerade personlig instruktör åt mig inne i motionshallen. Jag kan dock konstatera att det var riktigt kul och känns bra att kroppen får aktivera sig lite bättre. Min erfarenhet på gym är lika med noll och därför skrattade jag en hel del åt saker som andra tycker är helt naturligt. Tex så var känslan när jag gick av löpbandet som att ofrivilligt göra Michael Jacksons berömda moonwalk.

Idag jobbar jag egentligen dubbelshift, men D skickade iväg mig klockan 12.30 eftersom det var så lugnt. Tiden som jag fick spontant ledigt har jag utnyttjat till max. Jag har hunnit med en fika med Roman och Agnes på Cannon Street, därefter en shoppingrunda vid Oxford Street, därefter hem och tvätta en maskin och sist men inte minst...

....bokat biljett till Barcelona! Ska flyga ner den 28 mars och hälsa på Pernilla och förhoppningsvis träffa Viktor, min gamle kursare, en del. Ska bli underbart att komma ner till varmare breddgrader och framförallt att träffa en mycket efterlängtad vän.

Nu ska jag ta och göra mig klar för avfärd till jobbet. Hoppas att det inte blir för mycket garderobsinlämning ikväll, mina ömma armar kommer inte klara av det så bra.

En sista notis gäller min vän Roman som kommer från Polen. Han var nyligen i hemlandet och köpte med en present till mig. Det blev inte kalkonkorvar som jag först trodde. Utan en ännu mer given produkt...

...ja just det, polsk vodka!

Breaktime

2007-02-22T08:06:00.000-08:00

Cantina var ovanligt lugnt idag och jag kunde därför kila iväg på rast lite tidigare. Det är en otrolig fördel att bo nära jobb. Bara att kunna komma hem en timme mitt på dagen gör att man kan få massa småsaker undanstökade, eller helt enkelt bara lyssna på musik och vila.

Jag känner mig på fruktansvärt bra humör idag. Går runt och bara myser av känslan. Ett privatsamtal igår gjorde mig väldigt glad och ett yrkesrelaterat idag gjorde mig också mycket positiv. Det var D2 som ringde, han är General Manager för Royal Exchange och en av de stora inom Conran. D2 ringde mig imorse och undrade om jag inte ville träffa honom på tisdag och prata lite. Som sagt, det är inte längre en hemlighet att jag är på väg ifrån Cantina. Jag vet att D2 ska leda en splitterny restaruang som öppnar i maj vid London Eye och det är detta gyllene tillfället som jag har suktat lite efter. Iallafall så får vi se hur samtalet går på tisdag. Bara att D2 ringde mig personligen (när han har 600 anställda under sig) gör att jag har fått en bra känsla. Men man ska aldrig ropa hej...

För övrigt ser jag väldigt mycket framemot nästa veckas semester. Ska verkligen njuta av varje stund. Imorgon ska jag gå iväg och registrera mig på ett gym vid Elephant & Castle. Illiana är redan med så vi tänkte gå en del tillsammans. Ska bli roligt.

Kika gärna in på min Myspacesida, om ni inte redan sett länken på vänsterkanten

Så annorlunda

2007-02-21T11:02:00.000-08:00

Igår eftermiddag begav jag mig ut till Richmond i västra London tillsammans med Illiana. Det blev en resa med hela 22 stop innan vi klev av vid slutstationen. Anledningen att vi åkte dit var egentligen att vi båda två var lediga och kände för att se något annat än centrala London. Jag kunde inte alls tänka mig att det skulle vara så annorlunda. Richmond är beläget Thames. Men jag kunde aldrig tror att det fanns så fridfulla delar av den utsträckta London floden Vattnet såg fullständigt rent ut och luktade som vatten ska göra. Grupper av änder och småbåtar gav en harmonisk känsla. Illiana som trots allt bott ett år i Richmond guidade mig runt på små gator fulla av små mysiga butiker, genuina pubar och
traditionella hus och. Vid flera tillfällen glömde
jag fullständigt bort att jag fortfarande befann mig
i London.

Idag hade jag träff med J som jobbar på vårt Human Resources-kontor. Det är inte längre en hemlighet att jag letar efter nytt jobb inom företaget. J var otroligt bra och peppande att prata med. Hon gav mig en hel del beröm för allt jobb jag gjort och fortfarande gör på Cantina. Hon betonade också hur tråkigt det skulle vara om Conran förlorade mig. J startade själv sin karriär hos Conran som receptionist för ett gäng år sedan och hon garanterade mig att det är en bra språngbräda om man är ambiös.

I Richmond såg jag folk på cyklar som hejade på varandra ute på gatan. I Richmond låg stora hundar lösa utanför husen. Så annorlunda. Så annorlunda.

Londons olika ansiken

2007-02-18T17:39:00.000-08:00

Här i London har det gått och blivit väldigt mycket ljusare på senaste tiden. Troligen ett tecken på att det var längesedan jag skrev något här också.

Förra veckan hade jag en lustig upplevelse där jag fick en känsla av småstad i en av Europas storstadsmetropoler. London blev plötsligt Knivsta. Det var på Valentindagen som jag promenerade lite nya vägar på väg till en simhall i statsdelen Barbican. Jag hamnade på småvägar som var totalt avskärmade från trafik, gick genom en kyrkogård och såg några riktigt trevliga platser där man lätt kunde begrunda vatten från en bänk bredvid en gammal kyrka, -utan att vara totalt omringad av turister och tokig rusningstrafik! Det hela var märkligt eftersom jag i princip bara gick 15 minuter hemifrån för att uppleva detta.

När jag sedan var i badhuset och bytte om efter motionssimmet så upptäckte jag till min enorma förvåning att folk lämnade sina tillhörigheter utanför låsskåpen medan de var i poolen. Jisses, detta har jag inte sett sedan min tid på mellanstadiet i Norrland! Jag blev djupt fascinerade och kände mig nästan lite fåning där jag stod i min Arsenalhandduk och låste upp mitt skåp.

Ikväll var jag och hälsade på Barry som numera bor i New Cross Gate. Han har nyligen fått lämna sjukhuset för ett tillfälligt boende medan de letar efter en mer lämplig bostad åt honom. Det var överraskande att se hur han promenerade runt med kryckor inne i huset, samt några steg utan dem också. Tack vare tidigare vårderfarenhet kunde jag dessutom hjälpa till med rengöring och omlägg runt katederslangen. Vissa saker kommer aldrig kännas konsiga bara man har gjort det en gång tidigare.

Vi såg på två filmer, åt kebab och pratade på. Vi tycker det är ganska ironiskt att vi båda är kvar i London efter två år. När vi först kom hit var vi enbart fokuserade på hur vi skulle ta oss härifrån fortast möjligt. Londonborna bara tittade oförstående på oss och förstod inte riktig vad vi menade och vi förstod inte deras oförståelse. Idag förstår vi alla varandra mycket bättre.

När jag skulle åka hem igen så gick jag ut i den mörka South East-stadsdelen. Stämningen här och närliggande stadsdelar har varit mycket dämpad och dyster den senaste veckan. Områdena har varit i fokus för enormt många sjutvapen-mord på unga män. Den ena historian har avlöst den andra. Många tonåringar har ryckts bort under de senaste dagarna. Ute på gatorna var det en uppenbar tryckt stämning.

Idag är det nästan på dagen nio månader sedan jag började jobba på Cantina. Närmare fem månader sedan mitt och Barrys förhållande stupade. Elva dagar till min 25:års dag. Exakt två månader sedan bilolyckan.

Telefongrej

2007-02-06T12:14:00.000-08:00

Igår lärde jag mig en ny kul grej som man kan göra med telefonen. Jag tror att de flesta kan minnas gånger då man hört en fantastis låt som man verkligen vill veta namnet på. Om detta händer här så är det bara att knappa in 2580 och ringa upp numret samtidigt som man håller telefonen riktad mot högtalaren. Efter ca 15 sekunder bryts samtalet och ett meddelande kommer genast till telefonen med låtens namn samt artist.

En otroligt häftig grej. Det är dessutom omöjligt att glömma bort numret man ringer eftersom siffrorna kommer i en logisk lodrät ordning genom telefones mitt.

2
5
8
0

Inte ens en sammanfattning

2007-02-06T06:24:00.000-08:00

Alldeles för lång tid har gått för att jag ska kunna skriva fördjupa mig kring olika händelser.

I helgen hade jag mamma här på besök. Vi hade några jättetrevliga dagar med besök på Notting Hills marknad, Cantina, Barry på King's College, Tate Modern, samt såg vi soulmusikalen Dancing in the streets på Playhouse teatern. Hela helgen var dessutom fylld av solsken som gav härlig mersmak på sommar och utomhusvistelse.

Jag måste medge att det har varit underbart skönt att vara ledig från jobbet dessa dagar och verkligen få distans till Cantina. Jag har nog insett att London är så mycket mer än bara jobb. Ska verkligen bli bättre på att utnyttja att jag är här och ta del av det stora utbudet.

Igår stötte jag av en slump ihop med W, en tidigare Manager på Cantina som nu jobbat på Le Pont De La Tour i närmare två år. Han kom in på All Bar One med två små plåster i ansiktet. Den officiella versionen var att han ramlat av cykeln vilket han ändå gjort många gånger tidigare. Men W bekände ganska snart att han fått en flaska slagen i ansiktet av sex unga britter på lördagseftermiddagen. De hade frågat W vad klockan var och därefter frågat var han kommer ifrån och sedan hade de slagit flaskan i W:s ansikte och rusat iväg. Här kan man verkligen snacka om oprovocerat våld.

När W:s chef såg honom blev han genast hemskickad från jobbet och beodradad att ta en veckas semester innan han får så mycket som sätta sin fot på Le Pont igen.

Eftersom både jag och W hade var utan någon bestämd plan bestämde vi oss för att göra en vanlig måndag till en lite trevligare kväll. Vi började med ett besök på Strada där vi åt middag och drack vin med panoramavy över Tower Bridge, Canary Wharf och Thames. Utsikten är ruggigt vacker på kvällstid. Därefter tog vi tåget in till Leicster Square och gick och såg Rocky Balboa på bio. Överallt stannade folk upp oss för att fråga vad som hänt med W:s ansikte. Människor i London kan vara betydligt mer uppriktiga i sitt sätt att bry sig och engagera sig i sina medmänniskor. Detta är något som jag upplever som en stor kontrast till den svenska sköter du ditt så sköter jag mitt-attityden.

Rocky Balboa var lite av en besvikelse. Jag hade absolut förväntat mig mer action och boxningsmoment. Stallone imponerade dock med sitt röstagerande. Genom hela filmen pratade han med en förvrängd djup röst på ett trovärdigt sätt.

Efter bion gick vi ut på Play, en club som varken W eller jag varit på tidigare. Ägaren är dock stammis på Le Pont och har vid många tillfällen bett W att komma dit. Vi blev väl omhändertagna med VIP service när ägaren fick syn på oss. Det är alltid kul att bli bortskämd med lite specialservice på det sättet. Det roliga var att klubblokalen helt plötsligt, till vår stora förvåning, omvandlades till en Catwalk arena.

Nyligen har jag insett hur viktigt det är att göra små roliga saker för att pigga upp vardagen. Våra liv är fulla av problem och därför är det så viktigt att se till att det blir en hel del roliga minnen också. Det blir dessutom lättare att hantera svårigheter och stötta andra i sina problem om man tillåter sig att ha roligt en hel del också.

Jag tycker aldrig man borde dra sig från att tänka att var dag kan vara en av de sista. Det är en fin tanke.

Veckoslut

2007-01-12T21:28:00.000-08:00

I restaurangvärlden är det inget ovanligt att en lördag känns som en måndag och en tisdag som en fredag. Just idag, denna fredag är jag fylld av söndagskänsla.

Under veckan som gått har jag hunnit med både att fira ett serbiskt helgon, gå på Gayclub med Roman samt lära mig grunderna till det riktigt krångliga datasystemet "Remenco" på Cantina.

I tisdags var jag hembjuden till J och M. De firar sitt serbiska-ortodoxa helgon Stefano den 9:e januari med ljus och tavlor prydda med helgonbilder, grynpudding och rött vin samt ett stort torrt offerbröd som smakar gammal semla. Tydligen har alla famlijer sina olika helgon som firas utspritt under årets dagar. Just J och M:s helgon ligger inklämt mellan den serbiska julen och nyåret som firas två veckor senare än de kristna motsvarigheterna. En intensiv firarperiod för mina belgradvänner.

I onsdags träffade jag Roman, det hela började som en vanlig pubkväll, men vi bestämde oss för att åka in till Soho för lite mer uteliv. Trots att Roman är i ett långt och stabilt förhållande med sin flickvän så är det lite svårt att ibland smälta att han faktiskt är straight. Han har en personlighet som starkt kan förknippas med ett gayideal. Det var väl därför som jag inte blev förvånade när vi efter lite pub och clubvandring plötsligt befann oss till den enorma G-A-Y cluben mitt i Sohosmeten. Vi hade en riktigt rolig onsdagskväll.

Remenco är Cantinas hatälskade kommunikationssystem. Genom remenco får köket maträttsbeställningar, i baren kommer kaffe och drinkordnarna susande och i receptionen kommer bland annat information om var en nota har hamnat. Systemet är gammaldags och består av tusentals koder och metoder för att förändra och nyskapa produkter på skärmarna. På grund av ålderdom så måste man vara kännbart långsam när man är inne och ändrar på något. Eftersom mina fingrar älskar att löpa snabbt på tangentbordet blir fartjusteringen kännbart jobbig.

Barrys framgångar på Kings College har blivit omtalade. Hela Intensive Care-avdelningen kom springande för att prata med honom när han kom i sin rullstol igår. Alla är chockade över hans styrka att så snabbt återhämta sig från det kritiska tillstånd han nyligen befann sig i. Doktorerna har pratat om en 4-6 månaders rullstolsperiod, konstigt nog låter Barry förvånansvärt lugn när han pratar om det.

Jag har kommit E, den andra recepionisten närmare under den senaste tiden. Hennes farbror blev slumpmässigt skjuten av en tok inne på ett shopping centre i Washington. Den tragiska händelsen skedde två dagar efter Barrys bilolycka. Våra insikter om livets skörhet och ovisshet sammanföll. E var den enda jag visste förstod mig fullt ut på jobbet när ingen annan gjorde det.

Igår levde jag
Idag kan vara dagen när jag dör
Imorgon behöver jag inte bekymra mig om
-------------L-i-n-a-------------------------2007-------------------------

På tisdagen under den ortodoxa högtiden kände jag en längtan efter starkare svenska traditioner. Jag skulle väldigt gärna vilja ha ett helgon eller en Asagud att fira och tycka om.

Utflykt och besked

2007-01-09T15:03:00.000-08:00

Lotta och jag hann med en hel del under hennes kortweekend i England. Så fort hon landat på fredagskvällen gav vi oss iväg mot Soho och Floridita. På Conranrestaurangen var baren och musiken riktigt magnifikt. Däremot var maten och servicen av en lägre standard. Men det hela kan jag ändå le åt och minnas jag som en härlig kväll.

På lördagen, dagen efter, gav vi oss iväg mot Brighton. Där kom Mari-Ann och mötte oss vid Hove´s lilla station. Hove är mer eller mindre än förstad till Brighton och gåavståndet mellan orterna är uppenbart.

Eftermiddagen och kvällen i Brighton blev riktigt rolig. Först skålade vi med glas av champagne och vin. Därefter åt vi läckra sushibitar från ett rullande band på Moshi Moshi. Avslutet skedde på en genuin Brightonpub.

För mig var det här första utflykten utanför Londons murar. Det kändes fantastiskt att se något nytt och vidga ramarna från det Londonska tunnelseendet.

Att komma tillbaka till jobbet igår kändes både spänt och rastlöst. Det tog inte lång tid innan jag frågade D om planerna. Två timmar senare satt vi vid ett bord och D berättade då genast att det inte kommer att bli något med de nya restaurangprojekten. Med viss besvikenhet började min överlevnadsinstinkt jobba i huvudet. "What do you have in mind", frågade D snabbt. Jag förklarade min situation och sa att jag inte är glad att stanna och gå på i samma spår som tidigare. Jag känner inte att det ger mig så mycket mer i receptionen längre. D föreslog genast att jag ska flytta ut på golvet. Att jag ska lära mig allt som finns att lära utav köket, baren, servicen etc. Han vill att jag ska ta kontrollen och leda arbetsshift. Supervisor är den rätta benämningen på dessa uppgifter.

Jag kände en viss tveka. Jag vet ju att jag ligger i lä jämfört med alla som redan har jobbat på golvet en längre tid. Hur ska det acceptera om jag kommer där och ska styra? D fortsatte genast när han insåg mina tvivel. "Everything has to start sometime and somewhere". Han vill själv träna upp mig. D berättade att när Cantinas uppfräschning och nymöblering är klar runt mars-april behövs ett riktigt starkt Managment team. "It will be you, me, A and probarbly one more person".

Det hela känns mer och mer lockande och utmanande ju mer jag tänker på det. Jag kommer dock att vara ruskigt skakig när jag ska ut på golvet nästa vecka. Kommer känna mig långt borta från den trygga reception. Men utav personlig erfarenhet vet jag att det är när man känner det där pirret som man verkligen lär sig något. Fokuset blir enormt under dessa stunder.

Sedan är det ingen hemlighet att jag fullkomlig pustade ut när jag fick veta att P, vår urusla halvnya Assistant Manager kommer att gå snart. Han har varit anledningen till mångas stress och frustration under de senaste åtta veckorna.

I Brighton fick jag och Lotta varsit halsband av Mari-Ann. Jättefina. Det är hennes och svärmoderns företag som tar in och säljer smyckekollektioner. För den som vill veta mer kan man klicka här

Nytt år, Nya tider

2007-01-02T20:51:00.000-08:00

Julen är över. Nyår är över. Nu är alla blickar riktade på 2007, det nya året.

Min julafton blev en lugn och skön variant i Hässelby tillsammans med Lotta, Jonas, Alma och Irene.

Och min nyårsafton blev också en ganska lugn sådan vid London Bridge. Såg fyrverkerierna vid London Eye på avstånd.

Sedan i onsdags har jag varit hos Barry på sjukhuset fyra gånger. Utvecklingen av hans tillstånd tillstånd har sedan i torsdags raskat på mot en ljusare väg. På fredagen blev jag glatt överraskad av att hans ögon var öppna. Det fanns också en närvaro hos honom och respons som visade igenkännande i saker jag sa.

Sedan såg det ännu bättre ut på söndagen. Då andades Barry själv och kunde prata. Han var otroligt känslosam hela den dagen och han tyckte inte om att någon gick iväg från honom. Tydligen så hade han en minnesbild från själva sjukhusankomsten. Han minns en asiatisk läkare när han anländ direkt från olyckan. Barry hade sagt något han ångrade till läkaren, detta bad han om ursäkt för nu när han vaknat upp.

Under kvällen, på självaste nyårsafton fick han äntligen lämna Intensive Care efter exakt två veckors tid på avdelningen.

Och så sent som idag så har Barry börjat känna sina ben ordentligt. Han därför genast upp och gå. Men med en hel del övertalning lyckades vi få honom att lämna den tanken ett tag till. Musklerna måste få byggas upp i lugn och ro.

Barry är inte fullt medveten ännu att han har varit i en bilkrasch och att två männsikor omkommit. Han vet att något har hänt honom. Ibland pratar han som om att någon har försökt döda honom och ibland om ett tåg han har jagat. Förhoppningsvis så kommer bitarna att falla på plats för honom på ett så skonsamt sätt som möjligt.

På jobbet går jag spänt runt och väntar på besked från D. Han är minst lika otålig som jag. Det han har berättat är att det kommer bli klart snart och att det förmodligen kommer att bli tal om två resturanger på en gång. Den ena, som jag redan nämnt, ligger i Marylebone. Den andra vid Picadilly.

Min tid på Cantina börjar rinna ut, det är jag fullt medveten om. Blir det inte av med en förflyttning tillsammans med D, måste jag hitta en annan utväg.

Saddam Hussein avrättades i lördags. Ett misstag anser jag. Döden var nog den enklaste utvägen för honom. Och nu visar det sig att bödlarna och de ansvariga har klantat till sig ordentligt. Det kommer fram mer och mer detaljer som plötsligt gör Saddam till en vinnare. En vinnande martyr!

På fredag kommer Lotta, det ska bli riktigt roligt att träffa henne i min miljö för en gång skull. På kvällen när hon anlänt ska vi ta oss till Soho och äta middag på Floridita, en kubansk Conranrestaurang. Det härliga med Floridita är att de har livemusik och en riktigt skön atmosfär har jag hört.

I torsdags den 28 december tände jag ett ljus för det lilla barn som skulle fått se dagens ljus den dagen om det hade varit meningen. Detta var samma dag som Barry öppnade sina ögon och såg ljus för första gången på länge. Sambandet känns märkligt och kopplingen blir för mig oifrånkomlig.

2007 ska bli ett bättre år, så är det bara!

Olyckan

2006-12-20T23:40:00.000-08:00

Utan att egentligen förstå hur man klarar sig igenom en del allt för jobbiga stunder, så låter man kroppen och hjärnan sköta det på egen hand.

Idag spenderade jag nästan hela dagen på Kings College Hospital. Det kändes lugnare att gå in på Intensive Unit idag än vad det gjorde igår kväll. Det är på det sydöstra sjukhuset som Barry hamnade tidigt i måndags efter att ha varit med i den bil som av någon anledning krockade med en eller två andra bilar. En kvinna i baksätet dog direkt, den andra kvinnan,bilens förare, dog vid sjukhusankomsten. En tredje person, som förmodligen satt i framsätet, lämande fordornet i ett mindre skadat och förmodligen mer förvirrat tillstånd. Därmed var Barry och en annan man de två som överlevde i baksätet. Brandmän var snabbt på plats och lyckades på något sätt skära ut dem ur det mosade bilvraket.

I ett och ett halvt dygn har Barrys liv hängt på en skör tråd. Han överlevde gårdagen och därmed känns det som om personalen vågade inge hopp. Den andre mannen från baksätet törs ingen inge hopp om. Han befinner sig på en annan avdelning där allt enbart handlar om att hålla honom vid liv en timme till och sedan ta det från där.

När jag kom in på avdelningen igår visste jag inte vad jag hade att förvänta mig.
Hade inte en susning vad jag skulle få se av den man som jag sätt så många gånger förr. Återigen så lät jag något annat i mig hantera det hela. Undermedvetet vet jag att min hjärna redan skruvat inställningen på att kunna se det värsta och acceptera den svåraste informationen.

Barry låg i en säng med ett virrvarr av maskiner och slangar från hela kroppen. Nackskena och respirator var nu en del av hans kropp.

När chocken släppte lite vågade jag prata med honom. Det var inte en inbillning
att han ryckte till några gånger. Vänsterarmen sprattlade dessutom till en gång. Sköterskan förklarade att han hålls nersövd. Hans bäcken är helt
sönder och det kan han inte röra på, däremot kan han röra både ben, samt armar, som jag faktiskt såg bevis på.

Barry avskyr sjukhus, särskillt brittiska. Han har alltid sagt att han vägrar att vistas där. Han tror helt enkelt att han kommer bli mer sjuk av miljön och komma ut ännu sjukare än han kom in. I det här fallet har han fel och dessutom inget val.

Idag, under onsdagsmorgonen, öppnade han ögonen vid ett tillfälle när personalen försökte väcka honom. Dock kunde han inte se något sa de, ögonen hade varit stängda för länge. Barry hade i samma veva försökt få ur slangen ur munnen vilket gjorde att de blev tvugna att söva ner honom igen.

Hela miljön inne på Intensive Care är väldigt påfrestande och därför får man
inte stanna så långa stunder som besökare. Det finns inga stolar hos patienterna eftersom hela tiden utförs arbete och kontroller med dem.

För mig var det en otrolig lättnad att träffa Barrys syster samt adoptivdotter Valona. Jag har hört oändligt mycket om hans dotter som för 20 år sedan blev övergiven i hans armar i Sierra Leone. Därefter har hon växt upp i London med hans syster. Valona är en underbar tjej, bara några år yngre än mig själv, och vi fann genast varandra. Jag märkte vad mycket av Barrys karaktär hon har i sig och ibland kändes det som om det var honom själv jag pratade med. Det var otroligt skönt att ha henne och hennes mor där.

Den här tragiska olyckan kom som ett ansiktslag när det gäller min egen syn på livet. Jag insåg hur lätt det är att ta i princip allt för givet. Att vi bara promenerar fram på livets väg utan någon reflektion . Jag tror inte att det är meningen att vi ska ta livet så självklart. Det är något större än så och klart värt mer uppskattning och eftertanke än vi ger det.

Valona har fått ta hand om Barrys tillbehörigheter. När hon fiskade upp de tre färgglada armbanden från en plastpåse kunde jag inte annat än skratta. Jag vet egenligen inte varför han blev så fäst vid dem. Barry köpte dem i välgörenhetssyfte när han jobbade som säkerhetsvakt på Boots. De har alla olika budskap som "Positvely changing lives" och "Support Knowledge Strength". Valona förstod att jag kände till bandens ursprung och räckte spontant över dem till mig.

Innan vi lämnade sjukhuset gick vi in en sista gång till Barry. "Nu får det här lejonet se till att vakna snart", sa jag. "See you soon daddy", sa Valona med brittisk accent.

Det stod skrivet om olyckan på första sidan i South London Press. Det finns även en del information på internet.

Life Style Extra

Your Local Guardian

Mörkt

2006-12-19T23:39:00.000-08:00

Förtvivlan och chocken flyter fortfarande runt i mina ådror.

När dagen kommer då ditt hjärta funderar på att stänga av, då kommer jag att påminna dig om all din styrka som jag vet att du fortfarande har kvar.

Grip tag i livet. Stanna här.

-Du bara måste klara det här Lion!

Tower Bridge, älskade hatade

2006-12-16T08:06:00.000-08:00

Igår vid stägning valde jag att promenera hem från Cantina. Det är trots allt en frid att gå över Tower Bridge och framförallt blir det tid till att lukra upp jobbtankarna i den friska luften. Igår blev det dock inte som jag hade tänkt mig. Duggregnet började så fort jag satte min fot utanför restaurangen. Två minuter senare när jag kommit upp på bron så fullkommligen spydde det ner med regn och vinden rev fram över Thames. I den stunden kändes det mer som om att stå ombord på ett fartyg mitt ute på ett stormande hav, än att befinna sig på en bro i centrala London.

Det hela kanske inte låter som en stor grej men nu var det så att just under detta oväder så tändes det eländiga stopljuset för all trafik och ljudsignalerna tjöt. Alla tecken tydde på att bron skulle öppnas. I vanliga fall brukar broöppning gå på några minuter. Igår stod gapet öppet i en närmare halvtimme. Vi var fyra strandsatta stackare som stod ihopkurade vid en trappa där det gick att få minimalt med lä.

Vackra eländiga Tower Bridge, aldrig vet man vilket humör bron har. Där jag stod inträngd i lähörnan med de andra frusna individerna sneglade jag bort mot den tråkiga och förutsägbara rosa grannen, -London Bridge.

Fullständigt oavbrutna dagar

2006-12-15T19:07:00.000-08:00

Det var ärligt talat några dagar sedan som jag fick tid över till att skriva några rader. På jobbet är det fullsmockat med bokningar, julbord och även några smärre katastrofer. Okej, visst klarar vi oss, men det är inte så kul att vår Head chef slutade i förrgår. P:s plötsliga uppsägning innebär oförutsedda förändringar och mycket press på hela restaurangen, -igen.

Det stora i min yrkesmässiga värld kom igår. I tisdag nämnde min chef D att vi måste prata. Javisst! Var min spontanta reaktion. Vad gäller det? Eftersom jag var aningen tidspressad just den stunden sa D att vi får ta det på torsdagen istället. En torsdag har aldrig förr kännts så avlägsen från en tisdag som den gjorde då.

Trots allt så kom det en torsdag igår. Medan hela personalen befann sig på det vanliga "innan-vi-startar-servicen-mötet" i restaurangens för, så ropade D ner mig i aktern för ett samtal i ett av hörnborden. Min chef hann knappt tända sin cigarett innan han började diskussionen:

"Ok Caroline. What are you going to do with your life?". Hans ord hann ikapp min egen framtid och plötsligt så insåg jag uhr mycket jag förändrats sen jag började på Cantina. Jag har förändrats extremt mycket av att jobba som receptionist a la allt-i-allo-uppgifter, samt genom att jobba för D. Något som jag alltid har respekterat hos D för är hans timing och tyngden i hans ord. Inget han säger är orelevant och när han säger något så brukar det vara i samma stund som du själv inser att så ligger det till.

Samtalet vi hade handlade om D:s framtid och hans eventuella tillgängliga plats för mig att ta del i något mer utvecklande. D har varit på en förhandlig för en position i Marybelone. Restaurangen är italiensk och har av någon anledning gått ganska dåligt under den senaste tiden. Företaget har några stycken resturanger och tanken är att D ska in och ordna till dem. Det hela är tidsbegränsade uppgifter som ska få igång rulliansen. Hur kommer jag in i det hela då? D behöver någon som kan jobba med honom, någon som redan kan hans sätt att arbeta på. Det hela är ju som sagt; -tidsbegränsad.

Det eventuella nya kommer att vara mer italienskt än Cantina, mer genuint. Något jag vet om min chef är att han tycker mycket om något i den italienska mentaliteten. Samtidigt så är han kritisk till deras sätt att organisera sig. "Här kommer sådana som du och jag in Caroline. Vi behövs för att skapa balans".

När vi är färdiga med en resturang så tar vi nästa. Jag vill fortsätta uppåt i karriären och jag vill ha med dig. As simple as that.

Efter vårt samtal kändes det svårt att se mig själv stanna en längre tid på Cantina. Jag inser att jag redan har nått min topp här och ett kliv mot något annat är vad jag behöver. Nu finns det ett självklart dilemma i att det hela inte går vägen. Att D inte kan förhandla fram vad han vill. Men det är ju egentligen ingen ide att tänka på det nu. Vi måste sträva för att utvecklas, motiversas och finna oss själva.

Enligt D är det nu, i mina år 25-30 som jag fyller mitt CV med intressanta saker. Tiden därefter är det vingarna jag ska segla fram på.

Stressymton och fotbollskomedi

2006-12-11T19:10:00.000-08:00

Det verkar som om min kropp verkligen försöker tala om för mig att jag under en allt för lång tid levt i en rörig tillvaro. Det senaste tecknet på att något är fel är den lilla knappnålsrodnade i svanken som nu har utvecklats till en skrovlig yta i en enkronas storlek. Jag blev riktigt deppig när jag upptäckte utvecklingen och förmodade genast att jag fått psoriasis. Det är väldigt bra att ha en mamma som alltid fungerar bättre än en läkarbok, och som dessutom kan svara på frågor och ge allmäna tips som alltid lugnar ner oss andra som är betydligt mindre kunniga inom sjukdomsområdet. Förmodligen ÄR det psoriasis jag har fått, men det är nog en väldigt begränsad fläckvis sådan. Jag håller tummarna för att det inte kommer att bli mer än denna svankfläck och också att den bleknar bort i takt med att tillvaron stabiliseras.

Igår gick jag och A till River Bar för att se Arsenal mot Chelsea. Det var en riktigt nervig match i mina ögon och det hela upptrappades till ett skottklimax från den 78:e minuten. Oturligt nog såg inte den för övrigt så avblåsande domaren att Hleb blev fälld i 84:e minuten. Istället för en frispark för oss resulterade det hela i Chelseas kvitteringsmål. Ett dundermål av Essien. Suck. De mest komiska på planen var att se hur Drogba och Lehmann tjaffsade och putta ner varandra på marken. Båda två landade på gräsytan genom två fantastiskt dramatiserade fall. Rena komedin att titta på.

Hade jag bott i Santiago kan jag lugnt säga att jag hade tillhört gruppen som idag firar, snarare än sörjer, Pinotchets dödsfall. I mina ögon var han ytterst otrevlig individ som kom undan allt ansvar för mängder av mördade människor. Samtidigt går det inte att förneka att Augusto hade en ganska stor grupp anhängare, de flesta där såg honom nog som en ekonmisk räddare. Men säg 11 september till en chilenare och se om det finns någon som har något gott att säga om den bortgångne diktatorn.

I tidningarna och på TV pratas det just nu främst om en härjande seriemördare. Tre unga prostituerade har hittats döda i Ipswich och en fjärde är just nu försvunnen. Man tror att alla har mördats av samma gärningsman. Det hela jämförs mycket med the Yorshire ripper, en liknande seriemördare som härjade mellan åren 75-81, där var också sex det ledande motiv. De sexarbetande kvinnorna i Ipwichtrakten är väldigt upprörda och försöker göra sina röster hörda. Enligt dem så bortser polisen från mängder av anmälningar och annan information som de prostituerade har.

Igår kom I fram till mig och frågade om jag vill följa med till Kuba i mars. Med min enorma resehunger så kan jag inte annat än bli alldeles tokglad av bara tanken på ett varmt och livligt Havanna.

En vanlig onsdag

2006-12-06T05:29:00.000-08:00

I måndags möttes jag en stor julgran i restaurang entren, två anställda för Rene's Flowers stod och klädde granen med röda och guldfärgade kulor. Längst upp i toppen satte de en tjock ängel. Bara för någon dag sedan pratade jag med B, en av de mest envisa människorna jag träffat, om änglar i julgranen. B påstod att man inte alls kan ha änglar längst upp på barrtoppen. När B fick syn på ängeln i måndags så ropade hon på mig och sa det visst satt en ängel i vår gran, -Märkligt!

Jag har börjat få stora rese abstinens. Längtar väldigt mycket efter att åka bort och se något annat än London. Tyvärr måste jag stilla min vagabondhunger till början av nästa år. Då har jag pratat med Pernilla om att kila över till Barcelona. Vore toppen!

Jag surfade in på Jose Gonzalez hemsida häromdagen och illa nog insåg jag att bandet var i London och spelade på Brixton Academyn i slutet av oktober. Jag vet att jag uppdaterade mig i början av oktober och då stod det ingenting om ett Londonbesök, ruskigt irriterande. En livekonsert med detta fantastiska band hade jag gärna gått på.

Utomhus är det tråkigt väder, det blåsigt och är mulet. Jag vet att jag måste ge mig ut i eländet snart. Först passera Barclays och sätta in hyran och därefter iväg till vårat huvudkontor för möte med Event Management-teamet. Det blir roligt att träffa folk från de andra Conran-restaurangerna och få lite tips av de som varit lite längre i branschen. Efteråt står det att de som vill kan gå på en frivillig pubrunda. Jag har aldrig varit ute i Farrindon-kvarteren, så det blir något nytt isåfall.

Tankar på julklappar bröt sig in i min tankeverksamhet idag, måste komma iväg på en hatälskad premirärrunda snart.

December

2006-12-02T00:19:00.000-08:00

Igår klev vi med anonyma steg in i årets sista månad. Kylan verkar inte ha hängt med alls i bladskiftet, däremot ligger decembermenyn på borden och julskyltningen har börjat.

För min del är det just nu ruskig nedräkning till matchen börjar. 35 minuter kvar. Vi mot största rivalerna. Pratade nyss med pappa och det stör mig en aning att han faktiskt har gått över till Tottenham efter sitt tidigare Arsenalsupport. Samtidigt så vet jag att han gör det pga Tottenham och inte Arsenal, vilket känns lite bättre.

Efter matchen ska jag ta och bege mig till New Cross Gate och hem till I. Vi ska träffas ett gäng och laga mat med Vale som fyller år. Planen är att därefter bege oss ut bland barerna i Soho. Det blir många italienare ikväll, alla utom jag och I. På jobb skojar vi alltid om vilken huvudvärk dessa italienare ger oss med deras dramatiska, högljuda språk, ständigt flödandes. Vi håller det på en skämtsam nivå och stämningen är god, men vi vet båda två att det är sant. När det blir för mycket brukar jag lyssna in mig lite och lägga mig i det jag lyckas snappa upp genom den spanska länken, därefter svara jag på ett sätt så att de vet att jag har koll på vad det pratar om, jag vet inte varför, men det blir alltid lite tystare efteråt.

Imorgon är det första advent, då ska jag tända min levande ljus-julstjärna som jag fått av mamma för två jular sedan.

Toalettserpentiner

2006-11-29T14:19:00.000-08:00

Det verkar att jag slutligen också har fått en släng av det där viruset som alla har burit runt på i olika former. Jag är egentligen mest förvånad att det tog så lång tid för mig att drabbas. Min chef D har konstant hostat och nyst i en månad nu. En annan tjej, C, har dessutom haft som ful ovana att alltid närma sig receptionen när hon måste snyta sig eller nysa.

Igår hade jag bjudit in två kunder för matprovning. De har en jullunchsbokning för 115 personer om två veckor och ett av deras önskemål har varit att ha få med traditionell kalkon på menyn. Därför bestämde jag tillsammans med vår Head Chef G att det bästa är att de kommer och provar en kalkonrätt för att vara på den säkra sidan. Kunderna kom och det var riktigt roligt att träffas efter all mail och telefonkontakt vi har haft tidigare. Fantastiskt nog tyckde de att kalkonen som G hade tillrätt var alldeles underbar. Retsam som jag kan vara kunde jag inte låta bli att gå in i köket och förtvivilat titta på G och säga: "They really didn't enjoy the turkey. What shall we do now?". Hela G:s ansikte skiftade över till en grånyans och han pep fram: "They didn´t like it...?". Jag tog ganska direkt bort hans ångest och redovisade den sanna versionen, provsmakarna njöt i fulla drag av varje kalkonbit ute i restaurangen. När de gick vinkade de glatt och såg framemot att komma tillbaka den 15:e för det stora evenemanget.

I och med att hela våran arbetsplats just nu genomgår en förändring så kan man lugnt säga att stök och mindre kaos är vardagsmat på Cantina. För tillfället är damtoaletterna under renovering så den enda toaletten som går att använda är vår älskade, nydöpta unisex toalett. När det är mycket folk i restaurangen blir det pinsamt med en lång kö utav kvinnor och män som väntar på att få göra sina behov. Det jobbiga är ju att ringen nästan alltid är uppfälld när vi som tänkte sätta oss ner kommer in. För egen del brukar jag kila övr till grannen All Bar One när det är behovsdags, där finns det minst 15 stycken så det känns ungefär som rätt in i ett toalettparadis.

En ytterst jobbig sak var i måndags när en elegant kvinna kom fram till D och ville meddela att våran enda toalett inte gick att spola. För att det hela skulle bli ännu värre så kom det fram att kvinnan jobbade för tidsskriften Sunday Times. Jag kunde se hur D bara ville sjunka ner genom ett ickeexisterande hål och stanna, ungefär som Saddam skulle jag nog vilja tro. Det andra stöket jag jag skriva om en annan gång eftersom toalettämnet tog så mycket plats.

När provsmakarna gick drog jag ett lättnadssuck, eller förresten två: De hade fullkomligt älskat kalkonen och de hade dessutom inte använt toaletten. Hurra!

Fönstertittare

2006-11-27T23:19:00.000-08:00

Igår var det toppmöte mellan United och Chelsea. Jag åkte till Earls Court och såg matchen tillsammans med J. Det blev snabbt fullt inne i puben och vi var glada att vi lyckats få grepp om två pallar i pygmestorlek. Bildskärmen satt dessutom långt upp mot taket och nackspärren var snart ett faktum. Vi tog varje avblåsning som ett tillfälle att sänka ner huvudet för några minuters vila. Eftersom både jag och J älskar att slå vad för att göra matcher mer spännande så blev det snart givet att satsa på förste målgöraren. Mitt val blev Englands hatgrabb Ronaldo och J satte på Shevchenko, eller Tjernobyl som hans smeknamn är i Tjeckien har jag fått höra.
Under matchens gång blev vi full i skratt när vi såg hur skaran med människor utanför växte för varje minut. Den stora klungan stod ordagrant tryckta mot fönstrena med blickarna total fokuserade på bildskärmen. En kille stod till och med och åt MacDonalds mat där han spänt följde toppmötet.

Idag gick jag hem tidigare från jobb eftersom jag direkt efter middagen kände mig riktigt illamående och febrig. Jag tror att i princip alla på Cantina har haft en släng av en seglivad förkylning, -utom just jag. Jag tolkar det hela som att det helt enkelt är min tur eller att köket försökte matförgifta oss med konstiga ingredienser idag. Jag tror dock mindre på det senare alternativet eftersom ingen annan kände sig risig.

På väg hem från jobb köpte jag med en Express pizza och indisk take away. Det var mitt första besök på en Pizza Express. Den ena tjejen som jobbade där var ruskigt otrevlig och jag kände mir riktigt förnedrad när hon antydde att jag stulit en Lite-tidning från deras bord. I London står det människor i pricip varje gathörn och delar ut gratistidningar, Lite är en av dessa. Det är svårt att inte ta med sig en varje dag eftersom man verkligen ordagrant får tidsskriften uppkörd i ansiktet när man försöker skingra sig förbi beundransvärda utdelarna. När man tar en tidning får man nästan alltid ett tacksamt leende och ett tack på någon brytning tillbaka. Iallfall kryllar London av dessa tidningar och denna Express Pizza-tjejen sa till mig: "Is that paper yours? We had one lying here". Jag blev riktigt irriterad på henne och var nära att lämna tillbaka den nypacketerade pizzan och be att få mina pengar tillbaka. Men istället frågade jag henne bara kallt om hon trodde att jag kom till deras snabbmatsrestaurang för att sno en gratistidning.

På den indiska restaurangen möttes jag av trevlig personal med både charm och personlighet. Här tog maten som jag beställde ganska lång tid vilket jag ser som ett gott tecken. Medan jag väntade passade jag på att studera inredningen. Jag märkte till min förvåning hur märkliga bordsdukningar de hade. Ett bord som uppenbart var menat för fyra hade fem bestickuppsättningar, fyra tallrikar och tre servetter.

Toppmötet slutade med oavgjort och varken Ronaldo eller Tjernobyl gjorde mig eller J till en vadvinnare.

En stor nyhet i litet format

2006-11-25T05:42:00.000-08:00

Igår njöt jag av veckans första lediga dag. Det var obeskrivligt skönt att sova ut ordentligt, äta en rejäl frukost i lugn och ro och i ett behagligt långsamt tempo göra mig redo för lite fredagsshopping. Allt tydde på att gårdagen kunde ha varit en riktigt ordinär dag utan några direkta överraskningar, men så blev det inte. Telefonen ringde och Micke var på tråden. Det tog nästan en kvart innan han kläckte ur sig anledningen till att han ringde just nu. Jag var helt inställd på att han skulle fråga ut mig vad jag ville ha i julklapp. "Du ska bli faster nu också!" Min reaktion på denna mening var tystnad. Av någon anledning så kunde jag inte riktigt koppla vad orden innebar. När det hela sedan gick in blev jag tyst igen, -av rördhet. Min bror ska bli pappa och Lena ska bli mamma!

Igår åkte jag och Vale hem till I för att äta middag och dricka lite vin. Eftersom I kommer från Grekland var jag förberedd på en stor grekisk sallad och en kanske en ouzo för matsmältningen. Men till min förvåning blev vi bjudna på en stor indisk gryta som tog oss halva vägen till Calcutta. Efter middagen begav vi oss till The End, en av Londons riktigt stora nattklubbar vid Holborn, där dansade vi friskt i några timmar innan vi trötta hoppade in i en taxi. I nattens London duggregnade det utanför bilrutorna.

Ett nytt liv är format och ska nu utvecklas i sin takt tills tiden är mogen. Naturlagen är mäktig. Mäktigast.

Å, Ä och Ö

2006-11-21T14:37:00.000-08:00

Plötsligt bara så där så tog mina stunder utan våra hatälskade slutleds alfabets bokstäver slut. Henrik knappade bara in några inställningar och så var det hela klart! Kände mig nästan lite dum när jag insåg att det var så enkelt. Nu gäller det bara att återuppliva de gamla högerrörelserna med den högra handens högra del och att stå ut med fingerkrampen som uppstår.

Arsenal gjorde mig stolt ikväll igen. Vi besegrade Hamburg och återfick hoppet om ett grymt resultat i Champions League 06-07 säsongen också.

På jobbet är det just nu praktiskt jobbigt. Våra värmerör har krånglat och det är riktigt kallt i receptionen. D hämtade temperaturstickan (som egentligen är avsedd för matprodukter) och la den i restaurangens reception i några minuter. Det var knappt att den ville komma upp till +16 grader. När fixa-allt-killarna kom förbi en stund senare så blev de förskräckta över kylan och satte genast igång med arbetet. Tyvärr så såg de ingen lösning på problemet innan jag gick av mitt skift. Förhoppningsvis får jag ett glatt värmebesked imorgonbitti.

En sak som jag medvetet tagit tag i på Cantina är att förespråka sk Stafftreatment, det hela startade när D kläckte ur sig att vi har en buffert för personalskoj och efter det har jag påminna honom om det så ofta jag har haft tid. Igår bestämde vi oss för att börja organisera det hela. Planen är att vi tillbringa eftermiddagen på här innan vi därefter äter middag på någon restaurang. Det hela låter som en rolig dag som kommer göra oss gott. Det roliga är när jag ska förklara för några av italienarna i köket vad det hela handlar om ta reda på intresset. Tack och lov kunde jag använda mig av min tolk B när mina spanska ord bara förvirrade matlaget ännu mera.

Frihetskänslan av att kunna använda åäö kanframstå som en struntsak för er som bor i Sverige, men för mig beskrivs det bättre som ett litet steg för mina fingrar men ett stort steg i för min utländska vardag.

Power nap ar overlevnad

2006-11-19T16:44:00.000-08:00

Kom nyss hem efter en middag pa Cantina. Gick dit med Cindy, Hafez, S, I och M. Som vanligt blev jag och mina vanner bortskamda med ankomstchampagne och andra apertitretare. Jag maste saga att jag verkligen fick en battre inblick i kundernas situation och tyvarr markte jag manga saker som storde mig ikvall; Vantan pa menyer var extrem, brod kom sent och bestick stannade kvar alldeles for lange. Samtidgt sa sag jag verkligen att golvfolket faktiskt forsoker och de ar verkligen underbara, men frustrationen over att vara ett underbemannat skepp lyser igenom.

For att jag ihuvudtaget skulle lyckas ta mig ivag till middagen var jag tvungen att ta en catnap for att rehablitetera mig fran gardagens fest. Lordagen slutadee namligen med en efterfest av sallsamt skadat slag. Efter tva flaskor av Alexandre Bonnet-avskedchampagne pa Cantina foljde jag med N och hennes irlandske van Deco pa efterfest pa Old Kent Road, det vill saga sydostra London som jag mer an val kanner till. N vantande inte en sekund med att oppna en av sina avskedspresenter fran chefen D; En gigantisk 1.5 L Barolo. N berattade att D hade sagt till henne att inte dricka hela flaskan sjalv och N trodde da att det var en vanlig vinflaska. Men nar hon fick se volymen sa forstod hon hans poang.

Nar jag klev upp fran nagra timmars somn kande jag mig overkligt pigg och hela eftermiddagen spenderade jag med Deco. Eftersom irlandaren nyligen dragit av en sena i foten sa blev det hela en langsam dag. Jag hjalpte Deco med hans handbagage och kryckor att hitta ratt till t-banan. Promenaden som i vanligt fall skulle tagit 15 minuter slutade med en 90 minuters langsam vandring. Iallafall sa har jag fatt en ny van och plotsligt sa star dorren oppen for att aka till Cork pa Irland. Den irlandska mentaliten verkar dessutom valdigt annorlunda fran den londonska. Deco forvanade mig genom sina detaljer som att saga hej pa ett smastadssatt till alla manniskor som vi motte pa var vandring och det som forvanade annu mer var att sa manga londonbor faktiskt oppnade sig och pratade pa hej vilt. Kanske ar det bara en myt att huvudstadsfolket i Europas metropol ar stressiga och oforstaende.

Min syster kommer till England i borjan av januari, det vore underbart att ha henne hos mig da, iallafall en dag.

Ny chef och hostrusk

2006-11-18T14:19:00.000-08:00

Det stammer nog att ju narmare man bor sitt arbete desto svarare far man att komma i tid. Jag kanner att jag kopplar av for lange innan jag beger mig hemifran eftersom jag alltid kanner att jag har nog med tid. Nu har jag inte kommit direkt forsent sedan jag flyttade till Nordsidan av Tower Bridge, men jag har verkligen fatt pina pa med snabba steg for att komma in pa klockslaget tio.

Igar traffade jag P for forsta gangen, var nya Assistant Manager efter N. Han kom in som ett yrvader pa Cantina, ikladd en ganska sa mycket for stor kostym och stark italiensk brytning. "Jisses, ska den har killen ersatta N", tankte jag. Men efter forsta intrycket var jag nog den som gjorde P:s forsta dag lite lattare och inte domde ut honom totalt som flera andra av de inbitna anstallda gjorde. Samtidigt kunde jag inte lata bli och tanka pa det som manga antytt till mig: Att jag borde ha sokt N:s tjanst och blivit en av Cantinas roddare. Om tillfallet
ges imorgon sa tanker jag inte tveka ett ogonblick. Jag har fordelen att vara en av de ytterst fa som varan chef D faktiskt kommunicerar med och jag forstar honom valdigt val efter att ha jobbat ett halvar bredvid honom i receptionen.

Vadret igar var riktigt elandigt ruskigt. Hosten har varit riktigt sen och jag har vant mig vid att det inte ska regna och blasa sa mycket. Ett av de varsta blashalen ar Tower Bridge, nar man befinner sig mitt pa bron i fullkommligt piskar och yr regndropparna. Det ar inte latt att vara obo alla ganger.

Efter mitt ar och ett halvt i London trodde jag att jag kunde lyckas klura ut olika nationaliteter ganska bra. En av vara fixar-killar pa jobb gjorde det klart for mig att jag inte alls hade sa bra koll. D2 ar nagon blandning av elektrier och reperator skulle jag nog vilja saga. Haromdagen fragade jag honom om han skulle titta pa fotbollsmatchen mellan England och Holland. "Eller ar du radd att ni ska fa for mycket stryk", fortsatte jag kaxigt. "Jaha, spelar Holland mot Sydafrika?", svarade D2. Damn, vilken miss av mig!

P fragade min chef D vilken position jag har pa Cantina. "Caroline, she does everything here", svarade D.

Flytt

2006-11-16T22:49:00.000-08:00

Efter tva manader under samma tak som mitt avslutade forhallande har jag nu antligen lyckats flytta. Nya boendet ar i det fordelaktiga laget mellan Tower Hill och Aldgate t-stationer. For mig betyder detta att en promenad over Tower Bridge pa ca 8 minuter racker for att komma till Cantina.

Eftersom jag knappt har spenderat tid hemma under tva manader sa kandes det forsta kvallen valdigt markligt att "bara" vara hemma. Jag fick myror i benen och blev tvungen att springa ut runt kvarteren nagra varv for att dampa min rastloshet. Igar gick jag och plockade upp Roman och Hafez pa min gamla arbetsplats vid Cannon Street. Vi gick darefter tvarsover gatan for en olkvall tillsammans. Det var ganska lange sedan jag umgicks en langre tid med Hafez och jag markte tydligt hur mycket hans nya chefsroll har forandrat honom, pa ett positivt satt. Han hanterar sin rollpostion proffsigt och jag ar overtygad om att han gor ett skickligt jobb.
Efter nagra timmar av uppdateringar och allmant flamsande bestamde vi oss for att forsoka styra upp en restaurangmiddag pa Cantina den kommande sondagen. Jag har inte varit ute och atit privat pa min restaurang sedan i augusti.

I lordags var jag med pa en valdigt trevlig fest. Det hela utspelade sig pa en pub vid London Bridge. Managern for stallet stangde ner for allmanheten runt 11pm och darefter borjade ett privat party. Eftersom puben ligger langt ner och har hogt placerade fonster kan forbipasserande inte se vad som forsigar darinne, valdigt klipskt.

Sondagen spenderade jag mestadels i Earls Court med J och N. Vi hade en tokigt rolig dag och gladast av alla var nog jag nar jag fick se Arsenal utklassa Liverpool.

Idag hoppar bloggandet hej vilt mellan olika dagar, -bara for att forvirra de ynka lasare som hittat hit.

Jag har ben

2006-11-09T21:15:00.000-08:00

Idag akte jag ivag till Camden Town for att titta pa rummet. Nar jag kom upp fran T-stationen slog det mig att jag aldrig vistats under dagtid i omradet, lite lustigt. Jag bestamde mig for att ta pa mina kritiskt granskande ogon och ga en langre vag for att fa en battre uppfattning om platsen i klart dagsljus.

Under promenaden insag jag att Camden bestar av extremt mycket farger, mina minnen fran Marrocko och Mexiko spelades upp dar jag traskade fram. Lukterna var framst Kinamat och rokelsestickor. Manniskorna ser mer slitna och harjade ut an vad jag vill minnas fran mina tidagare skymningsbesok. Nar jag nastan var framme vid den bestamda adressen fick jag en impuls att nastan strunta i det hela och ga at ett annat hall. "Men nej!" Varfor skulle jag det, tankte jag sedan.

Jag mottes av en valdigt trevlig kanadenska i dorren. Lagenheten som inte var det mest moderna jag sett var ett mycket inbott kallarhak skulle jag nog vilja saga. Tjejen som visade den gjorde ett mycket gott intryck och vi tyckte genast om varandra. For ovrigt bor det ett gift par, varav mannen ar 19 ar och frun ar 28. Tyvarr sa maste jag saga att sjalva boendet inte var riktigt vad jag forvantade mig, det fanns till exempel inget riktigt vardagsrum och rummet var valdigt litet.
Jag lamnade lagenheten med tanken att jag skulle tanka over det hela och sedan ringa och meddela mitt beslut snart. En liten stund senare nar jag gick annu en annan omvag insag jag att jag nog skulle ge ett negativt besked, -snart.

I England verkar det som om folk ar lata nar det galler att promenera. Pa vagen mot Camden t-station sa snirklade jag till min promenad och blev tvungen att fraga om vagbeskrivning. Jag stannade en ung kille i sina basta ar, hans svar blev "Camden tubestation is really far away". Jag blev forvanad och svarade att det inte var for langt for mig. "Ok", sa kille och det sprattlade lite i hans ena mungipa. "Har mannisikor inte ben av en anledning", tankte jag for mig sjalv?

Nar jag lyckats hitta tillbaka till Camdens farglada marknadsgata sa bastamde jag mig for att leta efter nya skor i nagon av alla affarer dar skor fullkomligt overfyller varenda skyltfonster. Det verkar saljas mer skor i Camden an resten av London, konstigt att folk inte verkar ga mer dar da. Formodligen har jag en ganska svar skosmak for jag hittade inget av intresse. Vid ett tillfalle stod en aldre expedit utanfor butiken, nar jag gick forbi oppnade mannen munnen och sa "Hey girl, I got some nice trousers for you". Jag gjorde direkt klart for expediten att jag letade efter skor, inte byxor. "But you have legs".

"Next time!" ropade mannen efter mig nar jag travade vidare pa mina uppenbara ben

Tystnaden bryts

2006-11-07T23:32:00.000-08:00

Formodligen har den obehagliga tystnaden i detta bloggrum avskrackt varenda lasare for att satta sin fot harinne, -nagonsin igen. Tystnade som ratt har kan jag inte pasta ha ratt i livet utanfor. Helgen som gatt har varit otroligt hogljud i London. Varje kvall och natt sedan i fredags har det skjutits farglada fyrverkerier hejvilt. Folk har statt uppe pa sina hustak och fullkomligt ost ivag danande ljussken. En Londonveteran berattade att detta sker avrje ar runt denna helg november, men ingen verkar veta vad orsaken egentligen ar. Igarnatt, var formodligen den sista i denna hogljuda era, det smalde pa rejalt pa gatan utanfor, men konstigt nog sag jag inga ljussken pa himlen den gangen. Borjade allvarligt fundera pa om det var nagon galning som tagit sitt automatvapen och gick berserkargang i omradet. Eftersom jag inte horde nagra polissirener efterat tog jag forgivet att detta trots allt inte var fallet.

Livet for ovrigt ska jag inte ens forsoka sammanfatta, det ar lonlost. Jag har bestamt mig for att acceptera de olika saker som hander pa livets vandring, allt ar inte alltid latt, men det starker manniskan att kanna att hon faktiskt overlever knepiga situationer. Jag kanner mig bra och nojd med mitt beslut att stanna i London, dar vet jag att jag har gjort ratt. Men daremot ar jag mindre nojd med att jag inte har anstrangt mig for att hitta ett eget boende. Pa torsdag ska jag dock titta pa ett rum i Camden Town. Ett rum i en lagenhet med tva kanadenskor och en britt. Camden Town ar en stadsdel med rykte. En del sager att Camden ar ett av Londons flummigare distrikt med mest pundare och droger. Andra tycker att Camden ar underbart med sin bohemiska atmosfar samt moderna uppsyn. Sjalv har jag nyligen borjat spendera mer tid i omradet och har definitivt fatt ett bra intryck. Det ar betydligt ruffigare dar jag bor nu, nara Brick Lane. For 10 ar sedan kunde man inte ga pa gatorna har efter skymningen berattade en taxichauffor for mig. Shoreditch med Old Street i spetsen var bland den farligaste och ruggigaste kvarteren i London med ett myller av prostitution, overgivna byggnader och vald i varje horn. Idag ar det ett av de mer populara omradena dar byggnaderna moderniseras och priserna stiger i en rasande takt.

En lustig grej som hande i slutet av oktober var nar jag plotsligt snubblade over en person som jag inte sett pa lange. Det var en torsdagsmorgon och jag kom fran en vans lagenhet i Camden Town och skulle ivag pa utbildning i vart nya huvudkontor. Jag var enormt trott efter en allt for sen utekvall. Nar jag kom upp ur T-stationen Farrington fullkommligt snubblade jag in for att kopa min forsta produkt pa en Bagel factory, - en kaffe. Just nar expediten skulle ta emot min bestallning sa vrider jag huvudet at vanster och mina ogon fastnar pa tva ogon som jag kanner sa val igen. Min forra chef C! Av alla Bagel Factory som finns i London sa lyckas jag ramla in pa C:s stalle. Det var jattekul att se henne igen och jag hoppas att vi snart kommer att styra upp en ordentlig traff.

Idag bokade jag biljett till jul. Ska fira dagarna kring 24:e i Hasselby hemma hos Lotta, Jonas och Alma. Ska bli harligt att se dem snart igen.

Tiden gar snabbt, det ar ingen nyhet. Har borjat fundera lite pa min 25 ars dag i mars. Eftersom jag och Hillevi fyller med bara 10 dagars mellanrum sa spanar vi pa att ha nagot stor tillsammans, formodligen i London. Det vore ruskigt kul att hyra ett stalle och bjuda in massor av folk. Vi ska prata mer om det hela och se vad vi kan komma pa. For ovrigt har vi snart kant varandra i 10 ar dessutom, jisses!

En minicab-chauffor som jag akte med hem fran jobb i forrgar berattade att han bott i London i 40 ar men nu funderar pa att flytta tillbaka till Kashmir dar han kommer ifran. Han sager att London ar som en motor dar allt bara rusar pa, stannar man upp blir man forvirrad, enligt honom ar detta orsaken till att folk jobbar sa mycket har. Hans satt att beskriva det hela pa skramde mig lite.

Antligen har ishackan brutit upp tystnaden, nu ar det bara att kora pa igen. - Jag halsar mig sjalv valkommen tillbaka till bloggvarlden!

En ledig dag

2006-10-12T12:27:00.000-07:00

Jag kanner mig fruktansvart dalig nar det galler mitt bloggskrivande. Jag vet inte varfor jag har kommit av mig pa sistone. Utan att lova nagot sa sager jag iallfall att jag ska forsoka komma tillbaka igen.

Efter tva langa dubbelpass veckans tva forsta dagar, sa har jag nu varit ledig i tva dagar. Gardagen spenderade jag i Earls Court hemma hos J. Vi ar bade tva lite tokiga och har alltid valdigt roligt ihop. Det ar skont att kunna glomma allt som ar jobbigt och trakigt och bara leva och skratta ibland. Nar vi gick till Tesco for att handla matingridienser visade det sig att min van aldrig atit advocado. Darmed blev det en sjalvklarhet for mig att vi skulle passa pa. Middagen blev i sin helhet Wild Alaska Salomon, med potatis, advocado och varlokssallad. Till detta ett valkylt vitt vin. Efter middagen gjorde vi oss klara for att aka till Notting Hill och en serbisk forening dar matchen skulle visas. Infor EM-kval matcherna hade jag redan gjort ett £20 vad med I, en f.d. Cantinaservitor, jag satte mina pengar pa att Kroatien skulle sla England.

Darefter ville J borja sla vad om Serbien-Armenien matchen. Jag vann latt tva till vad innan det sista 3-0 malet kom i sista matchminuten och jag forlorade det fjarde vadet. Det roligaste var nar J fororade och fick dricka tva bitska inhemska snapsar pa raken. Eftersom den gamle mannen i baren inte brydde sig om nagra matt sa blev det tva halvfulla glas av normal storlek som J fick svepa. Sjalv provade jag en for att se vad det var. "Odjebi!", utbrast jag. Mannen i baren skrattade nar han horde mig svara pa serbiska.

Efter fotbollen gick vi glada till en pub med en underbar oltradgard. Madonna har vid mer an ett tillfalle spontant dykt upp i denna genuina Notting Hill-oas.

I mandags bestamde jag mig for att prata med min chef D angaende Kopenhamn. Vi satte oss ner och pratade en lang stund och han gav mig manga rad rorande min nuvarande situation. D tror inte att det kommer bli battre av att byta land, han menar att jag forsoker fly. Istallet sa han at mig att sa snart som mojligt hitta ett eget boende, darefter kommer allt bli mycket battre. "You're mixing your private life and your buisness life Caroline", sa D till mig vid ett bord bredvid Thames. I mitt huvud susade tanken "Varfor har han alltid sa ratt?".

Jag har borjat leta ett boende och tror att jag snart kommer flytta pa mig. Mitt mal ar att kunna fa tag i ett boende lagom till jag kommer tillbaka fran Sverige.

Jag vet att jag har styrkan att ordna upp mitt liv igen. Och jag borjar inse att det basta stallet ar att gora det har i London och ingen annanstans. Om jag darefter nar jag ar en hel manniska igen vill forflytta mig sa visst, fine.

Idag har jag sprungit runt nagra timmar kring Oxford Circus och shoppat lite. Darefter at jag Thai mat nar telefonen ringde. Rosten gjorde mig sa glad. Roman! Han sa att han tanker mycket pa mig och att vi maste ses och prata om allt som har hant. Jag foreslog att vi skulle ses lite senare men han svarade forfarat att han sag hemsk ut. "Hemsk?" Tanke jag. "Jag fick stryk igar och mitt ansikte ar inte sa fint". Stackars Roman!

Den engelska pressen ar mer hycklande an nagonsin. Plotsligt hyllas Svennis pa varannan sida.
Ar det inte otroligt?

En diffus tid ur livets lopp

2006-10-04T11:31:00.000-07:00

De senaste veckorna har envisas med att flyta ihop till en absrakt verklighet dar jag kanner mig blandad av kanslor som forvirring, liv, grat och harmoni. Jag mar egentligen ganska bra och kanner verkligen hur jag lever, vilket inte ar sa sjalvklart som det kan lata. Jag och Barry bor kvar tillsammans och ar vanner. Vi alskar fortfarande varandra och kommer sakerligen alltid att gora det. Barry bade jobbar och pluggar just nu och sjalv sa jobbar jag som alltid mycket och ar i princip aldrig hemma. Det vore lojligt att plotsligt borja se nagon som jag delat sa mycket med sa mycket med sa lange, som en framling dar vi inte langre kan umgas.
Men sjalvklart finns det inga garantiner for att den har situationen kommer att funka for oss bada en langre tid, det far vi ta da isafall.

J pa jobbet har blivit min nara van, kanske for att vi bada tva har gatt igenom en hel del liknande pa senaste tiden. Ibland ar det svart att forklara en san plotslig vanskap. Vi kanner en samhorighet som gor att vi forstar varandra bra utan att behova anstranga oss. Det ar ganska fa ganger i livet som man hittar riktigt bra vanner och sadana relationer som man vet kommer att klara av vad somhelst, med J och mig ar det oudvikligt att detta har hant. J kommer fran Belgrad och har alltid dromt om att resa kors och tvars over jordklotet. Men hans problem heter Slobodan Milošević. Denne icke langre levande figurs namn har svartmalat alla serber. Nu ar det nastan omojligt att fa ett langre uppehallstillstand nagonstans om man kommer fran forna Jugoslavien. Saledes blir resor en omojlighet for J och sa manga andra. Nar jag berattar for min van om mina olika resor och aventyr kan jag inte lata bli att tanka pa hur lyckligt lottad jag ar.

Haromdagen sag jag en lista over lediga jobb i andra Conran restauranger. Min glidande blick fastnade mitt pa pappret dar det stod Copenhagen. "Kopenhamn!". Jag fragade genast Assisterande chefen N om de nya restaurangen har oppnat. Hennes svar var att det nog skulle droja over fem manader till innan det var aktuellt. "Lustigt", tankte jag. Dagen efter fragade jag min chef D som med desperation i rosten fragade om jag ville dit. "Nja", svarade jag utan att ljuga. Jag kanner att jag ar nyfiken och skulle vilja veta mer om jobbet, platsen, lonen och mojligheterna.

Av en slump stotte jag ihop med var danske General Manager. K har alltid har alltid varit mycket trevlig och jag tog tillfallet i akt och fragade honom om Kopenhamn. K satte sig ner vid mitt bord och berattade allt han visste om de nya resturangerna. Efterat kande jag att jag verkligen borde soka jobbet for att se om det ar nagot for mig. For mig kanns det bade laskigt och frammande med tanken pa att flytta hem till Sverige. Det kanns daremot mycket mer betryggande att tanka pa ett jobb i Kopenhamn vid en eventuell tillbakaflytt. For det forsta sa ar Kopenhamn en rejal stad som jag alltid har tyckt om och for det andra sa ar det utlandet vilket alltid star for nagot positivt i min varld.

Antingen ar mina Kopenhamsfunderingar helt ratt hall just nu, eller fullstandigt tokiga. Vilket spelar egentligen mindre roll eftersom jag kanner att jag inte har nagot direkt att forlora. Visst, jobbet i London, det gor riktigt ont i hjartat att tanka tanken pa att lamna Cantina. Men for att citera vad J sa till mig idag; "D tycker valdigt bra om dig och ditt arbetssatt och du kommer alltid ha en mojlighet att komma tillbaka till Cantina om du vill".

Idag spenderade jag min lediga eftermiddagen med J i Earls Court, narmare bestamt pa Troubadour, en bohemisk bar dar musiker som Dylan, Hendrix och Joni Mitchell har spelat manga ganger. Nar tva man med kjolar, smink och fina langa har kom in och satter sig i bordet bredvid oss kunde jag inte undga att inse hur van jag har blivit med Londons befolkning.

Jag har en biljett till Sverige den 20 oktober. Ska aka till Stockholm och halsa pa syster och systerdottern. Kan knappt vanta tills jag far se lilla Alma igen, det ska bli jattekul!

I London ar ingen konstig.

Livets drastiska vandningar

2006-09-26T23:57:00.000-07:00

Under de senaste tio dagarna har mitt liv har i London forandrats mycket. Har svart att forsta att det faktiskt har gatt sa manga dagar som jag nu inser att det har gjort. Det mesta som har hant under denna tid flyter ihop till en sammansvarjd smet dar jag finner mig sjalv i en kansla av filminspelning.

Det var 26 manader sedan jag och Barry traffades nar vi bestamde oss for att bryta upp, begransat eller for gott - det ber jag den snara framtiden klargora.

De sakerna som framst haller mig uppe just nu ar vanner, livets gatfulla mysterier, Jose Gonzalez, samt kanske mest av allt - min inre styrka.

Respekten for varandra finns kvar och sa kommer det formodligen forbli hur an omstandigheterna kommer att utlopa. Ar det ett slut av var relation som ar meningen sa ar det inte mycket vi kan gora at det.

Har star vi alltsa idag.

Kanslor har aldrig fel och de gar heller inte att styra.

En nervklattrande fransos

2006-09-15T23:54:00.000-07:00

Det ar nu nastan en vecka sen J* slutade pa Cantina och det ar valdigt tomt utan honom. Jag saknar verkligen att ha nagon med samma markliga humor och ironiska inslag nar allt annat kanns lite smatrist. J ar precis som min chef D serb. Ar det nagot som jag har lart mig nyligen sa ar det att serber har en speciell svart humor som liknar fa andras. En dag nar golvchefen A var sur pa chefen sa namnde han att han anda tror att bade D och J ar zinegenare. Personligen tycker jag att den zigenska kulturen ar bade intressant och fascinerande. Blir sur over att alla standigt ska spy sin galla over detta folkslag om det finns minsta mojlighet.

Min bild av zigenare bygger formodligen pa:
90% Filmer
7% Bocker
2% Musik
1% Egna moten

Ta bara alla filmer som Emir Kusturica har regisserat. I dessa har jag sett morkhariga, oftast mustachkladda man och smaflaskiga kvinnor, dinglande guldkedjor och hemsnickrade prylar i alla tankbara former och varianter, gultander eller inga tander alls, toviga hundar och intensivt dragspelsspelande samt annat stoj och skran. Kanske ar den har bilden av ett zigenarliv helt felaktig eller nagot nara sanningen. Betraffande D och J sa skulle det inte forvana mig om de bada tva faktiskt kommer fran en zigensk bakgrund.

Vi har fatt en ny servitor, en fransk sadan. Juan* som jag valjer att kalla honom ar precis som ett daligt exempel av en typsik fransman. En kille som tror att han ar en riktig charmeur med allt han gor och sager. "Madmoiselle", springer han runt och sager hela tiden och jag kanner att for varje typsikt fransos-ord som kommer ut ur hans mun klattrar han ett steg langre upp pa min nerv-stege, ett redskap som jag for ovrigt inte riktigt kande till att jag bar pa innan Juan dok upp.

Det kom in tre japaner idag som verkligen tog priset totalt. For det forsta sa trodde de att det kommit in pa MacDonalds eller en anna snabbmatskedja dar allt skulle ga med blixtens hastighet. Forst kom tva stycken och den tredje var pa vag. Jag gjorde i ordning ett fint bord som egentligen var for fem. Innan de ens hunnit hanga av sig sina vaskor eller jag ens hunnit ta bort den overflodiga dukningsuppsattningarna, ropade de efter menyer. Jag hamtade genast dessa eftersom situationen pa Cantina stadigt ar for lite personal och ingen av servitorerna har tid att direkt ga till ett nytt bord. Nar jag erbjuder dem menyerna ser jag att det hela filmas av deras van fran lite distans. Jaha nu ska jag visas upp pa film i Japan ocksa nar jag ger menyer, sa trevligt. *Suck*. Iallafall sa kommer deras filmar van snabbt ocksa till bordet och jag fragar om de vill ha en flaska vatten vilket de inte ens reagerar over. Jag lamnar dem ifred en stund. 45 sekunder senare vinkar den japanska mannen till mig igen. Jisses, kan de redan vara klara? Nar jag star vid deras bord igen sa sager mannen att han inte forstar menyn. "But Sir, It's in English", papekar jag. Men tydligen sa forstod gasterna inte detta och bestammer sig for att kasta sig upp fran bordet med orden "Sorry, sorry", upprepade innan de slutligen ar borta och har glomt kvar sina London-vykort.

Kanske ar det dags att vi borjar skylta med att vi inte har menyer pa japanska tillgangliga.

* J och Juan heter naturligvis nagot annat i vekligheten.

Spring mellan broarna

2006-09-14T01:37:00.000-07:00

Ardi, ett stort Gunner-fan, ringde nar jag fortfarande var pa jobbet och bad mig boka bord pa River Bar infor kvallens match. Som tur var lyckades jag overtyga D och N att jag absolut inte kunde jobba kvallshiftet, men daremot garna jobbar kvallen imorgon. D bara skakade pa huvudet eftersom han visste precis vad som rorde sig i huvudet pa mig.

Efter jobbet rusade jag bort till Cannon Street for att lamna in en engangskamera pa framkallning. I London har jag lart mig att det ar engangskameror som galler om man ska kunna slappna av och ha en trevlig kvall ute. Vagen till Cannon Street ar min valkanda promenad over London Bridge. Affarsman och turister strommar fram i ett brett stim over bron. Jag tors knappt tanka pa hur manga ganger jag sjalv har stegat fram over London Bridge. Hoger fot framfor vanster och sedan vanster framfor hoger.

Av alla uteliggare som finns i London ar det tva som har satt avtryck hos mig. Den ena ser jag dagligen eftersom han befinner sig vid ingangen till Old Street-stationen. Han ar en svart aldre man. Och helt arligt sa ar han den forsta svarta uteliggare jag nagonsin sett. Formodligen ar det "Brother-attityden" som ar anledningen till detta fenomen. Om du har sa manga broder som det svarta samhallet har sa ar det nog svarare att hamna i en sa total utelamnad situation dar det inte finns nagon att luta sig mot.
Den andra som har fastnat pa min nathinna ar en ung tjej. Jag har bara sett henne vid tre tillfallen och alltid pa olika stallen runt om kring London Bridge. Hon sitter alltid med en Starbuck's pappmugg i handen och verkligen grater. Det ar svart att inte kanna sig helt bedrovad av den har tjejen.

Nar jag kom fram pa nordsidan av Thamsen ringde min telefon och Ardis rostundrade vad jag ville ha pa River Bar. Just nar jag skulle forklara att jag fortfarande var en bit bort sa dor batteriet och telefonen slocknar med ett suckande pip. For att ordna upp situationen gar jag vidare 400 meter och svanger in pa gamla jobbet. Till min forvaning var Roman, C och H pa plats. H har jag knappt traffat sen jag slutade i mitten av maj och det kandes verkligen roligt att uppdatera varandra om vara liv. Vi bestamde dessutom att vi ska bli battre pa att varda kontakten och traffas lite mer framover.

Nar jag ater igen promenerade tillbaka till Tower Bridge, insag jag att jag hunnit trava mellan broarna fem ganger denna dag. Pa River Bar satt Ardi tillsammans med tva vanner bankade precis framfor TV:n. Nar Gilberto slog in forsta malet jublade jag och Ardi. Kvallen skulle bli Arsenals och vi fans kunde antligen pusta ut efter en sasongens forsta seger.

Konstigt att det inte finns en enda farbror, moster eller syssling som kan stracka ut en hjalpande hand till stans alla uteliggare?

Forsenade

2006-09-13T14:35:00.000-07:00

Harefter foljer tva inlagg som skrevs men aldrig lades in i bloggen. Jag skyller pa jobb och transportmedel av gammal trogen vana.

Las med tankarna nagra dagar bakat om det skulle behovas.

En utlandsrost

2006-09-12T16:18:00.000-07:00

Jaha, da kan jag stolt meddela att jag har rostat pa ett parti i vart svenska riksdagsval for forsta gangen nagonsin. Gav mig upp tidigt imorse, tryckte ner valsedeln och passet i vaskan och begav sig till statsdelden Marble Arch. I den sa kallada svenskstaden ligger givetvis svenska ambassaden. SKA DU ROSTA? Stod det skyltat vid entren tillsammans med en pil som pekade in mot en ko. Jag kommer ihag nar vi ovningrostadepa gymansiet for nagra ar sedan, om jag ska vara arlig sa kandes det ungefar likadant idag. Rostsedlarna lag slangda huller om buller och manga stod och fragade personalen och gjorde inte ens ett forsok att skyla vad de tankt rosta pa. Kanske ar det inte sa viktigt att halla det hemligt som jag alltid trott. Inom min egen familj vet jag att det alltid har poangterats att man kan halla texten pa sitt rostningskort lite for sig sjalv. For min del var valet lite knepigt eftersom jag satte mig in i det hela alldeles for sent. Kanske hade jag rostat annorlunda om jag foljd debatterna battre, -kanske inte. Jag valde iallafall att stodja de grona, -Miljopartiet. Det ar det parti som jag kanner att jag pa nagra stycken plan verkligen stodjer fullt ut. Annars kan jag saga att efter att ha gjort DN:s valtest sa kande jag mig annu mer forvirrad. Det visade sig att jag tyckte ganska likt de flesta partier, men mest som Mp och minst som M. Kanske var testet uppbyggt pa ett sadant satt att det inte skulle bli for uppenbart och paverka for mycket. Det ar trots allt bara en ytligt fragerunda som resultatet bygger pa.

Nu ska jag packa ihop jobbklader och bege mig till Cantina, det blir manga extrashift den har veckan. Men imorgonkvall ska verkligen se till att gora mig otillganglig for arbetet. Da kommer jag namligen vara upptagen med att se Arsenal sla Hamburg i Champions Leauge.

Det verkar som om London har fatt fint besok igen, -varmen har kommit tillbaka

En hard branch

2006-09-11T01:56:00.000-07:00

Som jag kanner angaende Cantina sa ar hela skeppet nere i en djup svacka, manga har forsvunnit pa vagen mot botten. Sedan ska man komma ihag att en restaurang ar uppdelad inom olika arbetsomraden, men alla stravar anda efter samma sak; bra service och nojda kunder. Titta pa oss; Vi har kokspersonalen, golvfolket och de mer administrativa figurer. En vanlig situation vore kanske att en av dessa avdelningar har nagot slags problem. Men for Cantina har det funnits och finns annu problematik inom alla omraden samtidigt.
Ta till exempel Dico*, var huvudkock som fick sparken mitt i den begynnande hogsasongen. Hade jag jobbat pa huvudkontoret sa tror jag nog att jag hade vantat med att kasta nagon fran skeppet i en san viktig tid. Ibland ar det battre att forsoka losa problemet med den som redan ar pa plats, istalelt for att ta in en ny person och inte veta om det kommer funka overhuvudtaget. Men nu jobbar inte jag pa huvudkontoret och Dico ersattes av en lanekock fran Le Pont, var franska systerrestaurang. Var stand-in kock var med oss pa farden innan hans semester tog vid och vid det har laget ar han hemma i sitt franska kok igen. Under tiden vantar var kokspersonal frustrerat pa den nye italienska huvudkocken som ska borja i slutet av september.

Som foljd av allt strul har Stamningen i koket varit mycket jobbig. Urbrandhet ar bara fornamnet och efternamnet ar nog desperation. Manga av kockarna jobbar extremt mycket, mellan 10-14 shift i veckan. Jag vill dock poangtera att extrashiften ar frivilliga, men jag gissar att manga kanner ett oskrivet tvang flasa i nacken. Ett exempel pa hur farligt det ar med utbrand person ar i mandags. Shakalaba hade ansvaret i koket och enlig och en av de nyare kockarna, lat oss kalla honom Murino*, fick nog. Enligt Murino hade Shakalaba pressat honom jattemycket och svurit, bett honom under denna vecka. En av de nyare kockarna, lat oss kalla honom Murino, ska ha kannt sig valdigt pressad av Shakalaba och denne bad honom att folja med ut pa bakgatan. Nu borjar forvirringen och ingen utom de tva inblandade vet exakt vad som ska ha hant eller vilka ord som ska ha vaxlats. Enligt Murino ska Shakalaba ha svurit och spottat honom i ansiktet. Ingen av den ovriga personalen sag detta. Darefter ska den utspottade kocken, enligt vittnen, ha rusat in i koket och slitit at sig en kniv som han darefter viftat mot Shakalaba. Den nagot oklara scenen utspelade sig mitt pa ljusa dagen pa en gata som oftast ar full med andra arbetande samt tursiter. D essutom har resturangen Zizzi sina fonster mitt emot var koksingang. Nagon av de boende ovanfor Cantina ringde polisen. D stangde av Shakalaba och Murino med omelebar verkan. Under nagra dagars tid har var golvchef A, med hjalp av E* fran kontoret hallit diciplinmoten och intervjuat de inblandade samt vittnena, for att kunna rapportera om vad som egentligen hande i mandags

Enligt allmant rykte verkade det som om vi skulle forlora Shakalaba. Nar den slutliga dagen infann sig motte jag honom i vart personalrum, da sag han allmant bedrovlig ut dar han stod och tomde ur sitt skap. "I'm preparing for the worse", horde jag honom saga. Jag forsokte lata positiv och sa nagot om att det varsta redan hade hant, hans liv hade ju trots allt varit i fara den dar mandagseftermiddagen dar det hela hade utspelat sig. En halv timme senare horde jag jubel och muntra roster. Gabbi och Vale* hurrade, det hela var over; Shakalaba blir kvar pa skeppet.
Nar det galler golvfolket sa har manga av de gamla-i-gemet kyparna slutat. Ta tillexempel Ardi*, han jobbade i sju ar pa Cantina. Under en fotbollstraning isjuni foll han och brot armen. Med den svarlakta armen lag han sjukskriven i 5-6 veckor, den enda lyckan han hade da var att han kunde folja fotbolls-VM:s alla mathcer, aven om det maste ha varit rena skrackfilmsupplevelsen for den brutna armen. Nar Ardi slutligen kom tillbaka insag han att hans era pa Cantina var over. Ardi ar bara en av manga erfarna kypare som har slutat den senaste tiden. Till foljd av detta har vi fatt valdigt manga nya pa kort tid, dessutom manga helt oerfarna. Ta till exempel de polskor som har borjat senast, de forvantar sig mycket utan att gora nagot speciellt bra alls. Samtidigt forstar jag att det har varit extra jobbigt for dem att borja i denna svara tid.

Sedan har vi administrationen som hos oss egentligen bestar av chefer och receptionien. Sedan C slutade i juli har jag varit mer eller mindre ensam receptionist hela tiden. Vi har haft flera prov-receptionister men tyvarr har det inte funnits direkt nagra lampliga. Den svenska tjejen sa upp sig igar, efter knappt tre veckor pa skeppet. Hon insag att hon ville ha ett 9-5 jobb som hennes vanner har. Sa nu ar jag sjalv igen. det kanns lite lustigt att vara Head Receptionist i en enmansreception.

Som allt annat i livet sa vander val Cantinas nedgang snart ocksa. Man ska ocksa komma ihag att restaurangvarlden ar en hard och slitsam branch manga ganger.

*Dico, Muriono, E, Vale och Ardi heter naturligtvis nagot annat i verkligheten

Grisinis och lakanlinjer

2006-09-08T01:17:00.000-07:00

Bland det varsta jag vet ar forsova mig, kanslorna nar det hander bestar av bedrovelse och misslyckande. Sedan jag borjade pa Cantina i maj har jag forsovit mig vid tva tillfallen. Bada gangerna har det varit min kynniga telefon som har stallt till det for mig. Min mobil har en formaga att frysa tiden ibland. Under dagtid gor detta fenomen inte nagon direkt skada, men nar det hander under natten sa innebar det att alarmet hamnar i klam eftersom den vantade tiden aldrig infinner sig. Nar jag abrupt vaknade upp kande jag direkt att nagot var fel, jag brukar inte vakna av mig sjalv nar jag ska upp till jobbet. Med stor farhaga slangde jag upp overkroppen och greppade tag i telfonen, den frysta skarmen slog upp framfor mig och stallde efter min beroring in den ratta tiden som visade den irriterande tiden 09.45, jag skulle vara pa jobbet om en kvart. Mycket irriterande stortade jag upp som en svarande robot samtidigt som jag hivar ivag mobilen, -min syndabock. Tjugo minuter senare ar jag utflugen ur huset, efter att ha agnat fem minuter till att leta upp den fordomde mobilen.

Med lakanstreck i ansiktet kastar jag mig ner mot i tunnelbanan samtidigt som jag forsoker ringa D och saga att jag iallfall ar pa vag, innan mottagningen dor ut. Cantinas nummer tutar andlost och jag bestammer mig for att aka och ringa nar jag kommit upp vid London Bridge istallet. Pa den andra och nast sista hallplatsen meddelar en rost att vi pa grund av ett tekniskt fel befinner oss i en tag-ko. "If you have possibility, choose another route", uppmanar rosten oss. vid ett sant besked ar det uppenbart att vi ar mycket forsenade aven om rosten inte vill saga det rakt ut. Jag bestammer mig for att fakta mig ur den tranga vagnen och upptacker samtigt att jag har glomt att knappa en skjortknapp. Val ovan marken igen far jag genom min usla telefon tag pa D. "Goodmorning D, I'm on my way. Just five minutes away, ok?" En obekymrad stamma svarar kort "That's fine". "see you soon" ropar jag tillbaks.

10.38 snubblar jag anfadd in pa Cantina. D gar ut och roker, vilket betyder att jag ska organisera mig snabbt. Nar D kommer tillbaks ar hans enda ord grissini. For den som inte ar involerad i italiensk mat ar detta sakert ett intetsagande ord. I mitt huvud spelas bilder av brodpinnar upp och jag minns samtidigt vad jag paborjat dagen innan. vi har en storre reklamkampanj pa gang, den erbjuder folk att boka bord och samtidigt provsmaka italienska ostar och kott under nagra datum i september. Vi passar ocksa pa att paminna om att det borjar dra ihop sig till julbokningar. For att gora reklamen sa festlig som mojligt har vi valt att anvanda sma forpackningar med brodpinnar, sk grissinis, dessa knyts runt om varje kort med hjalp av ett presentband. Och nagot kan jag kan meddela till den som ar intresserad; Det ar inte sa latt att hitta presentband i London som man kan tro. Jag spenderade en halv dag forra veckan for att hitta nagra vettiga, da menar jag inte att vi ar valdigt krasna utan att jag inte ville ha nagra gula, oranga eller randiga plastband. Det var forst idag som jag lyckades hitta presentbandhimmlen, kopcentrat vid Elephant & Castle. Dar stod en dam som inte kunde rakna ut vad manaden september motsvarade for siffra, men hon hade precis vad jag letade efter; Presentband i manga olika mogna farger, priset lag pa 30 pence per meteri de finare forpackningarna. Nar jag kopte en hel rulle fick jag rabatt pa £1 per rulle utan att ens be om det. Jag ska tipsa alla som letar efter presentband om att ga till denna dam.

Efter min lilla utflykt agnade jag tva timmar till att knyta ihop vara brodpinne-reklampaket. D sag alldeles lyrisk ut nar han sag hogen med fina sma verk vaxa upp. Sjalv kande jag mig mer och mer som en asiatisk fabriksarbetare nar handerna gick over till att arbeta automatiskt.

Idag borjade det antligen an ny kvinnlig kock i koket. Sedan var senaste kocka lamnade oss i juni har koket varit en kvinnofri-zon, vilket inte alltid ar bra. Runt lunch-breaket motte jag en rejal och mogen italiensk kvinna med breda axlar, stark brytning, armtatueringar och piercing genom haken. Hon later kanske inte sa fager, men M-P som jag vill kalla henne, har en stark utralning och personlighet som skiljer sig fran det mesta jag sett pa Cantina. Nar jag pratade narmare med henne visade det sig att hon kommer fran sodra Italien, nara Sicilien. "But I don't like it there". Varfor da undrade jag. "I want to live in Africa" fortsatte M-P pa ett glatt och sjalvmedvetet satt som bara en kvinna over trettio kan gora. "Varfor just Afrika?" undrade jag nyfiket. "I love animals very much". Hennes svar var bland det mest ovantade jag hort pa lange och jag log samtidigt som jag berattade lite for M-P vem jag var.

Hela dagen som startade sa illa, kande jag mig trott och var mycket lattad over att vara pa ett singelskift. Mojligen kan jag skylla lite pa att det var fotbolls EM-kval igar. Jag och A gick till en pub nara dar vi bada bor och tittade pa ett daligt engelskt spel mot ett mer laddat Macedonien. England, med storken Crouch i tatet lyckades anda fa in en boll i natet, malet var dock valdigt tveksam tyckte jag och ser fortfarande framfor mig hur bollen inte var helt over linjen. A var extra glad hela kvallen och pratade mycket om Kosovo dit han aker pa sondag for en fyra veckors semester. Frun och de tva sma sonerna ar redan pa plats och langtar efter hans narvaro.

Mina hander kanns trotta och fingrarna utmattade efter det intensiva grissini-passet.

Slutet pa en jagare

2006-09-05T02:06:00.000-07:00

Kvallsskiftet var en ren katastrof pa jobbet. Var service var under all kritik och det fick vi veta av bord nr 603. Gasterna dar kom och sa att de hade varit ute och atit pa ett kebabhak igar och dar hade de fatt battre service an hos oss, suck! Nar jag skulle ga och ta betalning hos bord 632 sa visade de sig att de hade fatt in fel vin tva ganger, istallet for £17 Pinot Grigio, sa fick de £40 varianten med samma namn. "ni forsoker visst bli av med de dar flaskorna va?" Vad svarar man pa det. Det var inte mycket annat att gora an att ta bort nagot fran notan for att komma ner till en rimligare summa. All denna forvirring beror pa personalbrist och ofokus. Vi saknade bade en bartender, en commi (matbricksspringare), en dryckesspringare och en brod- och duka upp bord-person ikvall. Alltsa skulle alla forsoka gora allt sjalva och tyvarr sa funkade det inte alls bra. Ett rent mardromsskift tog slut runt midnatt, golvchefen var tvungen att skalla lite pa tva servitriser, som hade statt for i princip den varsta roran och forvirringen.

Imorse kom det som alla mer eller mindre hade vantat pa, -Steve Irwin, alias Krokodiljagaren forolyckades. Nar jag slog pa TV:n var det den forsta nyheten jag horde. Kanske ar jag mer forvanad att det ar forst nu som hans dodsfall sker och inte tidigare. Det lustiga i det hela, om det nu gar att saga sa, ar att det inte var ett lejon, en krokodil eller en giftspindel som hade ihjal honom, utan en fisk, rattare sagt en gigantisk rocka. Jag tittade som mest pa Steve:s program nar jag gick pa gymasiet. Manga ganger sag man honom med sin fru sta och mucka med en krokodil, eller sa lag Steve nertryggt med nasan i sanden med jordens farligaste orm fyra decimeter ifran nunan. Ibland framstod han som rena daren och det var svart att tro att han inte gick pa bade den ena och andra drogen. Men egentligen var han bara en vanlig snubbe som brann enormt mycket for sin sak, han var mycket man om djurarters overlevnad och foresprakade trots allt just deras basta. Men nu ar hans saga over och nu borjar det riktigt tuffa livet for en anka och tva sma faderslosa barn.

Matte Cantinas forsta-gangsbesokare ha installningen att allt har en andra chans.

En dag bland korpar och juveler

2006-09-03T23:52:00.000-07:00

Idag bestamde jag och Barrys oss for att besoka Tower of London. Vi har pratat om det en tid och det kandes roligt att det antligen blev av. Mina tidigare minnen fran den galma borgen utspelar sig 1989 nar jag var pa min forsta utlandssemester med famlijen. Den gangen var jag sju ar, men kommer fortfarande starkt ihag en halshuggningsstubbe och en malning pa tva unga tvillingprinsar, avbildade dar de star tatt omslingrade i vantan pa sin avrattning. Den gangen vet jag inte vad det kostade, idag ligger biljetterna pa £15 for vuxna, ar man gammal, studerande eller en smula funktionshindrad kommer man in for £12. Ar man sen i Almas alder kommer man in gratis idag och faktiskt i tre och ett halvt ar till.

Bland det mest kanda i Towern ar dess kolsvarta korpar. Myten sager att om dessa fjaderfan lamnar den gamla borgen kommer hela kronan falla och Storbritannien med den. For att gardera sig att detta inte ska kunna ske vingklipper man faglarna, eller trimmar dem som man sager pa ett nagot trevligare satt. Samtidigt sa skams faglarna bort med farska kycklinghjartan och bloddoppade kakor varje morgon. Sen fagelinfluensan har spritits har det hangt ett orosmoln over faglarna, och monarkins existens forstas. Det hela har fatt en losning som heter burar, dessa jarnramar ska hindra umgange mellan de alskade kraxarna pa Towern och de hatade vardagfaglarna. Staden har ocksa utokats med ett extra arbetstillfalle; En krypskytt har anstallts for att skjuta ihjal ovalkomna fagelbesokare. Britterna ar helt makalost vidskepliga nar det galler Towerns fjaderfan.

Var fard genom kungafastningen gick i en langsam takt och vi utforskade varje vra, satt i varje tronstol, och laste varje fanges vagginristning, -allt for att fa ut sa mycket historia och forsoka forsta den brittiska befolkningen sa mycket som mojligt. Inne pa juvel- och diamantavdelingen hade man anordnat allt pa ett speciellt satt. Allt skrivet som gick att lasa om rikedomarna fanns dar alla plast- och glasplagiat fanns. Sedan fick man ga in i den riktiga skattkammaren for att mycket hastigt aka fram pa rullband, forbi den ena Cullinandiamanten efter den andra. Om man verkligen ville beskada allt glimmer och guld tillrackligt var det till att ga baklanges pa rullbandet, det gjorde vi och det hela kandes som ett motionspass i sallskap med sakerhetsvakter. Efter juvelavdelningen gick vi ut och vidare mot The White Tower och avrattningsrummen. Till var besvikelse hade allting redan stangt och en stund senare blev vi ordagrant utfosta ur borgen. Vi lamnade Towern genom Traitor's Gate, porten dar de allra festa av borgens fangar passerade, framforallt de som motsatte sig Kungafamiljen och deras ideer. De allra flesta kom igenom porten en gang for att aldrig mer komma ut. Vi blev utfosta for att definitivt komma tillbaka, mer an halften av sevardheterna ar kvar till beskadning for var del.

Efter vart lilla turistaventyr promenerade vi over bron for att ga och ata pa Cantina. Dar blev vi bortskamda med champagne och en lyxig trerattersmiddag till ett pris av ingenting. Nar vi gick igen hade det hunnit bli morkt och en harlig dag borjade narma sig sin ande. Det enda jag kunde tanka nar vi matta gick nedfor gatan var: "Jag undrar vilken drog Charles II egentligen tutade i befolkningen nar han faststallde att det alltid maste finnas minst sex stycken korpar i Towern".

Godmorgon champagne, Godnatt champagne

2006-09-03T02:18:00.000-07:00

Det blev en besvarlig fard hem fran jobb denna natt. Det hela borjade med att ingen av mina bussar behagade dyka upp vid London Bridge. Daremot akte det forbi flera klungor med 149, 47 och 133:or, illa nog stannar ingen av dessa vid Old Street. Nar 21:an slutligen dok upp sa hette den N21, vilket enligt min mening enbart ska betyda en nattbussvariant som gar betydligt snabbare fram an sin dagliga busskusin pa samma rutt. Redan nar jag klev pa bussen var jag smasur. En stund senare tittar jag ut genom rutorna for att forskrackligt nog bli medveten om att nagot ar fel. Vi susade forbi stora byggnader som vi annars inte brukar gora. Dyster och trott hoppar jag av vid nasta busstopp, dar far jag ocksa ett deja vu fran ett tidigare daligt reseminne. Den gangen i mars hade jag och Pernilla varit ute och firat St Patrick's Day och skildes at just innan busstoppet som jag nu hade hamnat vid annu en gang. Det dumma med detta busstopp ar att det bestar av tva olika hallplatser och ligger precis efter en skarp kurva, vilket gor att man ofta inte hinner se sin buss innan det ar for sent. Londons busschaufforer ar dessutom ett speciellt folk, de beter sig lite som om de ager sina fordon och utnyttjar ofta denna maktkansla negativt mot oss kollektivtrafiksfolk. Jag lyckades missa tre bussar jag kunde ha tagit for att komma tillbaks till ett bra utgangslage, innan jag slutligen kom med en halvfull dubbeldackare. Min hemresa fran Cantina tog inatt en timme och trettio minuter langre an den borde ha gjort. Hurra! Bra gjort sager jag till de harskande busschaufforerna och de overaskande nattrutterna.

Det senaste dygnet har bestatt av mycket arbetskollegor och jag ser forfarligt mycket fram emot att vara ledig och ha en heldag med Barry imorgon. Pa fredags natten bestamde vi oss for att ga ut tillsammans efter restaurang stagning, det hela var en liten foljd av att sa manga jobbar sina sista dagar pa Cantina for tillfallet. Bade Assisterande chefen N och golvchef A var med i det som skulle bli en lang utenatt. Vi borjade med att hamna pa en pub som paminde om en coffeeshop i Amsterdam. Dessvarre stangde den innan vi hade hunnit dricka upp forsta olen. Vidare gick vi in pa en club som jag inte vet riktigt sakert om jag varit pa innan. Stallet var typiskt 60-tals influerat med gamla svartvita smalfilmer spelandes pa vaggarna och Yardbirds samlingar i DJ-baset. Egentligen var det ett valdigt skabbigt hak och de manliga besokarna sag ut som olika varianter av Placebo-sangaren medan tjejerna var hart svartsminkade med stora uppblasta har och omogen attityd.

Vidare i utenatten traskade vi, i en klunga bestaende av sju personer, hem till golvchefens lagenhet. A bor pa elfte vaningen i en skyskrapsliknande byggnad, med sin fru och tva sma soner. Frun och barnen ar dock pa semester i Kosovo for tillfallet och A njuter lite av att vara grasai A:s lagenhet tills morgonen anlande med ljus och huvudvark, detta firade vi med att oppna en stor flaska champagn medan vi vantade pa nagra taxibilar.. A sjalv gick och la sig runt morgonkvisten, dock bara for att kliva upp en timme senare och ga till jobbet. Vi andra var forskonade med att bara jobba kvallspass pa lordagen. Som vantat kandes kvallsskiftet pa Cantina som det mest utdragna och segaste nagonsin. Kundkretsen var liten, men de som hade hittat till oss var alla ganska etablerade med regelbundna pafyllningar av vin och skumpa.

Nar kvallen slutligen kom till ett slut satte vi oss uttrottade i baren med varsitt glas champagne i handen. Servitoren J sa: "Det ar bra att avsluta dagen som man borjat den".

En gammal kollega och en yngre modell

2006-08-31T23:37:00.000-07:00

Jag var tvungen att investera i en ny jobbagenda haromdagen. Den tidigare tar abrubt slut imorgon den 1:a september, en marklig skarning om jag far saga det sjalv. Nu fick jag helt enkelt kopa en ny agenda for 2006, en som faktiskt galler hela aret ut. I min nya almanacka har det otroligt fina fotot pa Alma, taget av en fotograf pa Knutpunkten i Malmo, fatt en helig plats. Idag har jag stolt visat upp fotot for mina kollegor och alla har uttryckt sin totala fortjusning. "Hon kan bli modell for en barntidning", utbrast Y. "Hon ar sa underbar", sa bartender F. Floor Manager A menade att jag kunde fa kort pa hans tva soner och
for att gora Alma sallskap. Nja, tyckte jag om det, det finns ingen som platsar bredvid Alma for mig.

Efter jobbet akte jag egentligen bara hem for att vanda. Jag hade bestamt traff med Roman, min forre arbetskamrat fran Subway. Han ar fran Polen och ar en underbar person som jag har haft mycket roligt med. Det kandes givande att traffa honom ikvall, vi pratade bade om gamla tokiga minnen som vi har haft med Pernilla och om framtiden och vara besok i hemlanderna pa senaste tiden. Det jobbiga var att se hur mycket arbetsstress han gar runt med. Stundvis kandes det som om jag fick rollen som en terapeft. Eftersom han har mitt gamla jobb sa tror jag att jag forstar honom ganska bra i situationen.

Jag borjar bli tokig pa randiga kostymer i London. Det kanns som varenda affarskvinna och man travar runt i dessa kritstrecksranderna mellan 7.30 och 9.01 pa morgonen. Jag har sjalv varit nara att falla i strecktrasket, men borjar allvarligt fundera pa att hoppa over det och skaffa en enfargad kostym till hosten och vintern. De roligaste ar att det finns sa manga langa kvinnligakostymbyxor och sa manga korta kvinnoben i England. Vidare verkar det som om dessa kortbenta fruntimmer inte vet hur man lagger upp ett tyg eller syr overhuvdtaget. Dessa nyssnamnda kvinnor travar gladligen framat med tygstumparna hasande i marken. Otroligt
osmakligt.

Min chef D har borjat prata hogt for sig sjalv valdigt mycket. Ibland verkar orden indirekt vara riktad till mig och i ett undervisande syfte. "Oh, we have big plans for you", sa han idag och tittade pa leende pa mig och vidare mot Assistant Managern N.

Roman berattade ihardigt om sin polska choklad som jag tydligen bara maste smaka. Tyvarr ar jag ganska skeptiskt eftersom han rakade klacka ur sig att chokladen bestar av torkad frukt. Ar det nagot jag tycker illa om sa ar det san dar fruktchoklad som alla pensionarer har i sina skap.

Vous parlez francais?

2006-08-30T22:32:00.000-07:00

Jag maste bekanna att jag borjar kanna en gnutta angest over valet den 17 september. Eftersom jag ska utlandsrosta sa maste jag dessutom rosta i mycket god tid innan den 17:e. Det jag kanner ar att jag overhuvudtaget inte har haft tid att satta mig i det jag ska ta stallning till. Trots att jag ar langt over 18 ar sa ar jag en simpel forstagangsrostare. For fyra ar sedan bodde jag pa
Island och lyckades bli utan valsedel samt sa missade jag information om att det gar att rosta pa svenska ambassaden. Nu blir det nagra dagar till att vralstudera de olika partiernas standpunkter i fragor som jag tycker ar viktiga och forsokta ta stallning darefter. Jag har intalat mig sjalv att jag bara inte far ga miste om denna chans. Far visioner dar jag ser mig sjalv sta som 28:aring och darra med en valsedel i handen. "Hjalp, hjalp mig nagon!"

Har i England far man inget stod eller information alls. Det enda som ar intressant ar att skriva om ar Sven-Goran Eriksson och Ulrika Jonsson. Idag laste jag att Svennis far £95 000 i veckan under sina sex forsta manader som icke Engelsk forbundskapten. Darefter ska han fa ungefar halften av det beloppet fram tills han tilltrader en ny tjanst. Enligt engelska pressen ar det har helt bedrovligt, hur kan en san dum klantskalle fa vara pengar och inte ens arbeta for oss langre? Fragar journalisterna. Jag funderar pa vilka som ar de e g e n t l i g a klantskallarna, den som betalar ut lonen, eller den som tar emot den?

Idag nar jag slutade jobbet tankte jag testa en ny vag. Det ar alltid en skon kansla att utoka reviret en gnutta i den stora staden. Plotsligt nar man trampar gatan ut pa en gata kan ett ljus ga upp: Aha! Nu forstar jag hur de har stadsdelarna hanger ihop! Idag gick jag i ungefar sju minuter utan att ha en aning om var solen gar upp eller ner. Jag kapitulerade genom att fraga ett lattillganglig byte. Genom en port klev en tjej ut mitt framfor nasan pa mig, hon var utrustade med en hjalm och en fullastad cykel. Innan hon hann reagera pa min fraga dok en MC-kladd person ut genom samma port och hade redan reagerat pa min fraga. Han forklarade mycket nogrannt med sin amerikansk accent hur jag kunde komma fram till Old Street. Medan han forklarade gick han snabbt och jag fick glatt hanga pa for att kunna hora vad han sa. Nar ett gang beskrivningar av trafikljus, svanger och hoghus var over
vande han ovantat pa huvudet och sa "Vous parlez francais?". Nej tankte jag tyst och formodligen hogt ocksa, for killen sa sen: "Naha, jag tyckte du hade en fransk brytning". Det har var nat nytt, fransk accent! Pa min toplista har hollandsk brytning alltid legat som dominerade ledare nar det galler folks accentgissningar pa mig. Det ar bara italienarna pa jobbet som alltid tror att jag ar engelsk. Eftersom de sjalva pratar urusel engelska och inte kan hora skillnad pa varken brittiska och amerikanska eller finska och skottska, sa har jag valdigt svart att ta det har som en komplimang.

Shakalaba har varit boss i koket den har veckan. Var tillfallige huvudkock har akt pa semester och ska inte komma tillbaks nagot mer darefter. Sedan ar Jeff* som annars brukar halla ledningen i koket ocksa pa nagra veckors avkoppling. De nya rollerna har lett till att laget i koket ar spant och smabrak har dykt upp de senaste dagarna. Jag och Shakalaba ar
ganska nara och pratar en del. Hans karlekshistoria ar ett ode i sig. Hans flickvan och en gang fastmo bor i Tunisien, vi kan kalla henne for My har. For tva ar sedan var allt frid och frojd och deras planer pa brollop och ett liv tillsammans var standigt pa tungan. My:s mamma tyckte om Shakalaba och stodde sin dotters beslut till fullo. Men en solig dag dok en avlagsen kusin till hans My upp. Kusinen ar valbargad och pengarna gjorde tydligen ett gott intryck pa My:s familj, speciellt pa hennes mamma. Nar kusinen friade till My ordnades brollopet pa stort i Tunisien. My ville inte alls gifta sig med sin kusin och fick mota manga hemskheter fran bade sin egen och kusinens familj. My tvingades alltsa att inga ett aktenskap med sin kusin. Idag ar situationen sa
att Shakalaba befinner sig i London och vet att han kommer raka illa ut om han satter sin fot nara My igen. De pratar valdigt ofta, i princip dagligen, pa telefon med varandra, -dock alltid pa via olika nummer och telefoner. De alskar varandra granslost. Men deras forhallande ar nast intill ruinerat och de vet inte langre vad de ska prata om. Allt ar sa spant att ingen av dem langre vill prata om kanslorna. Shakalaba ar radd att allt de har haft kommer ga forlorat i ren hopploshet. Shakalaba har nagra ganger bestamt sig for att forsoka att glomma, ge upp och ga vidare i livet, vilket har visat sig vara lika latt som for israelerna och palestinerna att sluta fred.

Shakalaba berattade sitt ode for mig en helt vanlig kvall pa Cantina. "Kanske kommer du en dag att fa traffa min underbara fastmo Caroline". Jag forsokte le, men kande mig vemodig. Helt plotsligt kandes inte filmer och romaner som Romeo och Julia, samt Tristan och Isolde, sa faniga. Shakalaba skrattade och sa "Nu forstar du varfor jag jobbar dygnet runt pa Cantina".

My:s make har sedan en tid akt till USA och haller sig medveten undan, pa sa satt undviker han forfragningar om skillsmassa fran sin olyckliga fru, -sin kusin.

*Jeff har ett annat namn i verkligheten.

Krampor, spratt och oden.

2006-08-29T17:34:00.000-07:00

Idag tog jag tag i mitt eviga internetbekymmer och gjorde slut pa det en gang for alla. Klockan 15.14 gick rakt in pa elektronikbutiken Currys och kopte en laptop med tradlost natforbindelse. Forsaljaren var duktig och lyckades fa mig att kopa med en sa kallad klantgaranti for £6.99 i manaden. Detta ar alltsa precis vad det later som, jag kan dricka en cappuccino och spilla ner hela koppen pa min produkt, min garanti ger mig da en ny och flackfri vara. Kanske inte sa dumt egentligen, lite drullig kan jag vara. Men det basta med detta ar att jag kan surfa varsomhelst och hursomhelst. Till och med om vi flyttar igen sa ar det bara att kora igang fran en ny ort. Jag hoppas att det har ska fa mig tillbaks pa ett bra bloggspar igen, visserligen gallde inte garantin for det.

Nu maste jag summera ihop lite vad som har hant de senaste dagarn. Det som har besvarat mig rejalt ar min sa kallade hogra sida. I ungefar fyra manader har jag gatt runt med med en mindre smarta in hogra handleden. Det hela ar foljd av en liten vardagsuppgift pa mitt forra jobb. Det var en helt vanlig dag pa Subway och jag skulle flytta in ett gang platar till koket. Troligen var min hand inte i ett stabilt lage och jag kunde kanna hur det knackte till i leden. Sedan den dagen har jag haft en regelbunden, men dock ganska svag smarta. Detta gallde fram tills for tre dagar sedan da laget raskt forandrades. Pa lordagsmorgonen vaknade jag plagsamt upp men en enorma smarta i handleden. Fick fajtas en stund for att komma ur sangen som en annan krympling. Nar jag darefter yrvaket kikade narmare pa den arma leden sa sa sag jag rodnader och monster slingra sig runt om den, som nagra slags naturliga tatueringar. Formodligen hade jag sovit en hel natt med handen inbokad under kroppen och pa sa satt vakt upp den dvalande smartan.
Nu har jag blivit utskalld pa jobbet i tva dagar for att jag inte ha tagit det hela mer seriost genom att ga ivag till en doktor, sjalv ar jag butter for att saker och ting inte bara kan sjalvlaka. Men om det hela fortsatter ska jag forsoka ga ivag och fa den undersokt, vem vet, jag kanske far en gratis sjukgymnast som sa manga andra far for sma skramor och krampor.

Pa sondagsmorgonen ringde telefonen pa Cantina. Rosten liknade en italiensk brytning "Goodmorning, I want to book a table". "Ok fine", svarar jag. "What time would you like to join us Sir?". "Now!", sa rosten da. "I'm sorry, but we're not serving food until 12pm". "But can I eat lunch with such a nice girl as you then?". "Excuse me, what?", sa jag undrande. "Well, I'm a single man and don't want to eat alone", svarade mannen mig. "I'm sorry but I can't eat during service", klamde jag buttert ur mig. Det blev tyst i luren och jag skulle just till att dramma ner den nar rosten ater pratade, denna gang lat den lite mer bekant "Caroline, how are you? It's I". Forst da forstod jag att det hela var ett skamt och jag skrattade ljudligt. I ar en av mina vanner som slutade pa Cantina medan jag var i Sverige. Vilket spratt han spelade mig. Och vad glad jag blev nar han senare kom och halsade pa oss.

Igar kom meddelandet pa telefonen, min barndomsvans far har gatt bort. Vi har egentligen ingen direkt kontakt idag, men vi lankas ihop genom Mikaela, som ar en annan barndomsvan och idag ocksa en person som jag har bra kontakt med och tycker valdigt mycket om. Det var hon som formedlade den hemska nyheten till mig, det kanns verkligen fruktansvart sorgligt och en del manniskors oden verkar det inte finnas nagon hejd pa.

Sjalv har jag gatt runt i mycket framtidsplaner pa senaste tiden. Jag borjar starkt att fundera pa att soka in till hogskola/universitet till nasta och nastnasta termin. Visserligen kanner jag mig mer och mer fast och forankrad i London och har lite svart att tanka pa att jag ska flytta harifran snart. Men samtidigt, precis som Barry sa till mig, tiden gar sa fort, sok nu for det angrar du aldrig. Manga andra har sagt det till mig ocksa. Jag har nastan haft lite angest for det har med studier pa senaste tiden. Jag traffar ju valdigt manga sydeuropeer pa jobbet och de flesta av dem borjade med hogre studier direkt nar de var 19 ar. Kande mig bade dum och lastgammal nar de fragade varfor jag inte borjat lasa annu? Tack och lov kom min bror med en mycket stodjande kommentar sist vi sags. Micke sa att ju aldre du ar desto mer far du ut av dina studier. Jag tror inte han forstod hur mycket det starkte mig att hora honom saga de orden.

Jag tanker pa min gamla van och hoppas sa innerligt att hon ska klara av denna livsmotgang ocksa, det ar hon vard.

En sa kallad exklusiv hire

2006-08-26T15:27:00.000-07:00

Jaha, mitt forsta riktiga privata party blev lite av en flopp. Vi hade en bokning pa 200 personer. De hade valt en Canape variant som tilltugg till allt drickande. Egentligen ville de bara dricka, men det kandes inte direkt ansvarsfullt av oss, och var policy ar ju att det ska serveras mat.
Nar det gallde var personal sa blev det lite nervigt nar det visade sig att en del fick ta pa sig helt nya arbetsroller. Det kanske ska namnas att vi har haft en mycket hog personalomsattning de senaste sex veckorna. Sa denna kvall fick en av vara kokslankar hjalpa till att baka pizza. En av vara sa kallad dryck & brod-springare fick plotsligt med darrande hand lyfta upp brickor med uppfyllda ol- och vinglas. Sjalv fick jag tillsammans med N och A vara vaxelvis garderobhangare och dorrvakt. De senare gar egentligen mer att jamfora med polis, for det var sa jag kande mig. Sa fort nagon kom till dorren var det brickor med foretagets namn pa som gallde, annars var det bara att surt ga nagon annanstans. Men det storsta problemet var att gasterna hela tiden fosokte springa ivag till vattnet med fyllda glas. Eftersom vart tillstand inte racker en centimeter utanfor terassen sa ar det mycket viktigt att vi skoter detta. Dessutom ar Butlers Wharf en residentarea vilket gor allt anu kansligare.

Det ar kul att vuxna manniskor kan bete sig sa barnsligt ibland. "Excuse me Sir, I have to ask you to stay on the terasse with your drink", upprepade jag manga ganger under kvallen. Och de flesta gangerna fick jag ett "javisst, inga problem" till svar, for att minuten senare springa efter samme gast och saga samma sak. Jisses vilka barnrumpor!

Som om inte detta var nog. En liten kinesisk tjej ramlade ihop i en hog vid vattnet. Runt ikring tjejen vaxte askadarna snabbt och var Floor Manager A fick tillfalle att prova sin 13 ar gamla First Aid-kurs. Den avtuppade tjejens vanner tyckte att A var sa bra sa att de trodde att han kunde fortsatta agera doktor, vilket han vagrade. Tack och lov for A:s skull sa dok ambulansmannen upp en stund senare och forde ivag den stackars tjejen. N, Assisterande Managern gick likblek runt kring handelsen. Nar jag fragade hur det var fatt sa sa hon dovt "Jag kan just se hur Pont de la Tour pratar nu, varfor var hon tvungen att rasa ihop synlig for deras personal och matgaster?". En stund senare ringde telefonen, det var en av de boende ovanfor restaurangen. Rosten som lat skarp ville absolut tala med Managern. Jag led med N, nar jag ledde henne till telefonen.

Nar gasterna antligen hade lamnat Cantina stod en uttrottat personalskara mitt pa golvet och pustade ut. Alla undrade samma sak: Varfor maste de hyra en hel restaurang om de anda bara vill dricka?

Jag kom att tanka pa en jattebokning i december dar har man onskat DJ. Just nu far jag rysningar av att tanka pa det.

Dagarna som gatt

2006-08-25T18:06:00.000-07:00

Resan tillbaks till London

Jag hade tankt att jag skulle skrivit direkt nar vi kom tillbaks till London, men tyvarr blev det inte sa. Det kanske inte ar sa konstigt nar man ramlar rakt in i jobbet sa fort foten satts ner pa marken. Var flygresa hem blev over en timme forsenad. Nar man flyger med Ryan Air ar risken for en forsening eller annan mindre katastrof mycket sannolik. Det som ar mindre sannolikt ar att traffa pa en slakting eller se en kandis, -men det gjorde vi. I vantan pa flyget satt vi i Sturups lilla café/bar-salong och tittade pa slumpmassiga TV-bilder. Helt plotsligt snubblar Rolf Larsgard ut ur herrtoaletten och torkar sig under nasan dar han kliver vidare. “Famous actor”, vaste jag till Barry, samtidigt tankte jag att det var andra gangen jag ser var svenska skadis dyka upp plotsligt. Forsta gangen jag sag honom var nar vi firade farmors 70-ars dag i Arild. Den gangen for nio ar sedan sag jag egentligen mest ryggen av honom dar han stod tryckt mot en buske.
En stund efter Lassgards uppenbarelse dok ett annat kant ansikte upp. Pa andra sidan glasrutorna borjar passagerare att stromma ut fran vart mycket forsenade plan. “Ha Lina, titta vem som ar dar!” Ropar Barry medan han springer bort till glasrutorna. Barrys kusin M stod pa andra sedan och vinkade glatt. M som bott mestadels i Malmo under de senaste tolv aren och numera precis som vi bor i London, kom lagom for att avnjuta nagra dagar pa Malmofestivalen.

Forsta dagen i storstaden igen

Nar jag vaknade upp gav jag mig direkt ivag hemifran for att hinna med en shoppingrunda innan jobbet. Jag maste erkanna att jag kande ett markligt lugn av att vara omringade av manniskor, trafik och den roriga miljon. Pa Oxford St gick jag in pa ett Starbuck’s fik. Deras Latte har hog klass och nyligen har jag ocksa upptackt att de har valdigt goda mackor som gar att fa uppvarmda med rostade gronsaker eller mozzarella & soltorkade tomater. Latten och den forstnamnda mackan fick folja med mig pa Take Away-fard. Nar jag knokade mig fram pa den folktata gatan med kaffet i ena handen och en rykande macka i den andra slog det mig plotsligt: Jag haller pa att bli en storstadsmanniska!

Ater pa jobbet

Nar jag travade in pa Cantina pa eftermiddagen mottes jag av pizzadoft. Under mina fem lediga dagar hade jag lyckats glomma bort att onsdagar ar var klassiska pizza-som-personalmat-dag. Efter nagra steg narmare baren sag jag ett nytt ansikte med blont har “Hej, du ar ocksa svensk va?” Sa ansiktet. Under en brakdels sekund kande jag mig som en lejoninna med ett rivir som precis utsatts for en inkraktare. “Ja just det”, svarade jag. Vi smapratade lite efter det och det visade sig att hon borjat jobba som receptionist tva dagar tidigare. Nar jag en stund senare sag ett annat nytt ansikte borjade jag bli lite orolig. Det tog inte lang tid att fa de anade daliga nyhterna bekraftade: Servitorerna I och A hade slutat, likaval hade bartender G akt pa semester och det ar lite osakert om han verkligen kommer tillbaks till Cantina igen. Eftersom bade I, A och G ar nagra av mina narmsta vanner pa jobbet sa kandes det riktigt trakigt att fa detta meddelandet. Samtidigt ar det valdigt skont att vi antligen har hittat en ny receptionst. Eftersom jag sjalv nyligen blivit titulerad Head Receptionist och har betydligt mycket mer arbetsuppgifter nu fortiden, ar det bra att P har kommit in som en ny arbetskraft.

I restaurangbranschen far man vanja sig vid att folk kommer och gar valdigt mycket.

Sverige

2006-08-22T05:34:00.000-07:00

Just nu

Dagarna i Skåne har gått både långsamt och fort, en relativt vanlig känsla när man är på resande fot. Nu har det i alla fall hunnit bli tisdag och jag och Barry ska flyga från Sturup tillbaka till London ikväll. Hoppas det blir en lugnare avresa vid flygplatsen än den vi hade förra veckan. När vi reste tidigt på fredagsmorgonen råkade vi ut för både en uppstressad pakistansk taxichaufför och en överspänd säkerhetskontroll. När det gäller den första upplevelsen så var det så att chauffören inte riktigt hittade vår adress i London. Detta ledde till att han anklagade oss för att ha gett honom fel postnummer, en ren lögn naturligvis! Givetvis fortsatte vår chaufför att gorma under hela vår timmes resa till flygplatsen. Tack och lov så slumrade både jag och Barry till och slapp stundvis hans horribla gnat om allting. Om klockan hade visat en mer civiliserad tid än 05.14 så hade vi inte tvekat en sekund för att hoppa ur hans bil och stoppa första bästa taxi från gatan. Men tyvärr kunde vi inte göra detta. Inte ens en på-gränsen-till-nervsammanbrott-chaufför kan få mig att riskera att missa mitt flyg. Droppen av hans humör kom vid ankomsten vid flygplatsen. Pakistan-chauffören visade sig vara en totalt oerfaren flygplansavlämnare. Eftersom vi inte fick betala med visakort så sa jag att jag kan ta ut pengar just innanför dörrarna på flygplatsen. Jag känner till Stansted mycket bra efter att ha spenderat åtskiljiga långa vänteperioder och nätter där i mitt förflutna. När jag berättade om vår plan för chauffören blev han fullkomligt hysterisk. - ”I can not stay here, not possible". Vidare röt han: "They will give me ticket. Ticket!”. När Barry bad honom att titta runt lite på alla andra taxibilar och privata fordon som stod lugnt parkerade så gormade han tillbaka : ”Don’t agrument with me”. ”Shut up!”. Förmodligen menade han don’t argue with me (please). Mycket irriterad på chauffören klev jag ur bilen medan han fortsatte sitt slaktande av engelska språket, och började gå mot flygplatsingångarna. Mindre än tre minuter senare kom jag tillbaka och hörde samma tjattrande från vår kära chaufför. Jag gav honom pengarna, långt inne i hans tokiga ögon gick det att se en glimt av någon tillfredställe när han drog åt sig de fem sedlarna. Tillbaka fick jag den mest skrynkliga £5-sedeln jag någonsin sett. Barry berättade att mannen hade spårat ur ännu mer när jag var och tog ut pengarna. De så kallade trafikorganisörerna hade vinkat fram hans taxibil för att ge honom en bättre plats. Detta hade inte chauffören tolkat på något positivt sett. Han hade skrikigt ”Ticket ticket, you see now they give me ticket!”
Jösses vilken chaufför. Barrys sista ord till honom var: ”Du kommer att köra av vägen och råka illa ut om du fortsätter så här”.

När vi 40 minuter senare stod vid myningen till säkerhetskontrollen möttes vi av långa rader i fram till röntgen punkterna. Nu gällde det att inte vara blyg för att visa fötterna. Alla var tvugna att ta av sig skorna. Sen var det bara att stå lydigt med armarna utfällda och låta personalen klämma på dig in på bara skinnet. Barrys handflator blev intressanta. Vakten sa att det kunde ju faktiskt vara så att Barry hade planterat in en kniv under huden. Plötsligt finns det ingen hejd på britternas fantasi. Jag skulle vilja sätta mig ner med någon av säkerhetvakterna och i lugn och ro få förklarat för mig några funderingar jag har. Detta är en jag har: Om det nu är så viktigt att ingen har med sig tändare, vattenflaskor, pincetter med mera, hur kommer det då att jag glad i hågen kan köpa allt detta och mycket mer i form av knivar, saxar och speglar på andra sidan säkerhetskontrollen? Förklara detta för mig och jag lovar att vara den mest tålmodiga resenären vid min nästa resa.

Flygresan gick bra. Tyvärr hade Easy jet de mest obekväma stolarna jag mött på ett plan, de gick inte alls att fälla bakåt. När vi landade på Kastrup var det otroligt lugnt och skönt överallt. Inga vakter sprang runt och tittade misstänksamt på våra handflator.

I Malmö möttes vi av min syster, blivande svåger och min systerdotter/guddotter. Alma var blyg för mig i ungefär fem minuter. Detta visade hon genom att reflexmässigt stoppa in ett litet finger i ena näsborren. Kanske går det att jämföra beteendet med strutsens stoppa huvudet i sanden, naivt lugnande. När det gäller Barry så blev Almas finger i näsan en standardgest under hela första dygnet.

Och så lite om själva kräftskivan

Lördagskvällen går att sammanfatta den några ord; Loge och snaps. Släkt och stress. Sång och skratt. Det var roligt att träffa så många ur vår lilla släkt. Egentligen var alla närmsta på plats utom min äldsta och yngsta kusin. För Barry ble det hans första riktiga kräftskiva. Och det blev inte ens en femtedels kräftor jämfört med snapsar för hans del. Nubbarna dracks på initiativ av faster Eva som tyckte att Barrys skulle smaka på så många kryddade brännvinssorter som möjligt, för att sedan kunna utnämna den bästa. Möjligen så var det också en förvarning till Evas makes egenkryddade besk som ständigt dyker upp på den traditionella annandagsfesten i Veinge. I andra hörn av långbordet rådde det allmänna diskussioner mer eller mindre högljutt. Emellanåt ställde sig någon upp med klirret i glaset som stöd och började driva igång en snapsvisa. Min blivande svåger Jonas var nog den mest ambitiösa när det gäller de svenska spritsångerna. Han försvann iväg i smyg för att surfa fram en favorit visa och kom sedan tillbaks glad i hågen men ett papper i näven. Sången blev en duo med Lotta och handlade om en fet fransyska.

När jag gick och la mig hörde jag grumliga röster och pianospel ifrån rummet intill.

Irrvarv i Marybelone

2006-08-15T12:41:00.000-07:00

Idag akte jag och Barry ivag for att satta spratt pa mina Conran-kuponger som mitt jobb utdelat. Dessa formanslappar ger mig mojlighet att handla prylar for £250 pa en av Conrans alla lyxbutiker runt om i varlden. Efter att vi bestamt oss for att aka till Marylebone-butiken satte vi genast av med t-banan. Stationen vi gick av pa, Baker Street, ar samma som alla
Madame Tussaud's-turisterna anvander sig av och var darfor myllrig och jobbig. Det forsta jag gjorde nar vi kom upp ur t-banan var att fraga tva arbetare efter Marylebone High Street. Utan att blinka svarade den av de tva slappande stationsarbetarna att vi just nu befann oss pa gatan vi fragade efter. Barry tittade misstanktsam pa dem och muttrade att man aldrig kan lita pa britter. Eftersom London slarvar med sina gatnummer sa far man ofta ga ganska langt innan det gar att skymta ett nummer som talar om vilken riktning man faktiskt ar pa vag mot. I vart fall gick vi ca 500 meter innan vi insag att vi var pa vag at fel hall. Darefter kranglade vi oss tillbaka igen, forbi alla Madame Tussaud's-turisterna igen. En stund senare konstaterade Barry att stationsarbetarna hade gett oss felaktig information och vi var overhuvtaget inte var pa ratt gata.

Efter forsta missvisningen blev vi felinformerade 3 ganger till innan vi slutligen fick en vagbeskrivning av en dam som ledde till ratt gata. Marylebone High Street visade sig vara en liten krokig gata fylld med sma designbutiker. Och under gatnr 55, det fanns faktiskt ett sadant, skrot bokstaverna till namnet CONRAN SHOP. Affaren bestar av tre plan av rena lyxprylar till sjuka priser. Om man vill kopa ett duschdrapperi sa kan man garna gora det, men det billigaste kostar £42. Tacka vet jag IKEA nar det galler vissa saker. Bade jag och Barry kande oss forvirrade inne i affaren och visste inte riktigt vad vi skulle lagga kupongerna pa. Efter mycket lang tid sa bestamde vi oss iallfall for lite grejer, bla annat sa invisterade vi i en valnotsskarbrada for £49.95. Bradan hade ett unikt litet utdragbart fack dar smulor och annat krafs formodligen ska sopas ner. Barry var valdigt nara att overtala mig att vi skulle kopa en boxningsslagpase. Med en sadan skulle han kunna ta upp sin boxning igen och formodligen sluta roka pa stort. Slagpasen kandes dock endast aktuell under ett kort ogonblick. Det som forvanade mig lite bland alla designprylarna var Darth Vader-svarden som lag utspridda lite overallt och gjorde ovasen av sig sa fort nagon plockade upp dem.

Jag undrar varfor britterna hellre missleder sina medmanniskor an sager orden I don't know. Ska det vara sa svart att saga I don't know? I DON'T KNOW.

I D O N ' T K N O W

Temporar rora och landsmansjakt

2006-08-14T08:29:00.000-07:00

Det har varit tyst fran mig ett tag. Nagra kanske undrar hur det gick med lagenhetsnycklarna. Vi har lyckats flyttat in sen snart en vecka tillbaks, bor numera i zon 1, vilket ar premiar for oss. Lagenheten ar mycket stokig och vi har en del att gora med den. Tydligen sa verkar det vara sa att Barrys kusin, som ager huset, inte vill veta av bostaden. Han har helt enkelt inte tid eller lust. Sa tanken ar att vi ska ta over ansvaret for den och ordna med uthyrning pa sikt. Det finns ju trots allt nagra tomma rum som inte behover sta och damma igen for all framtid. Markligt att det finns manniskor som ager hus men inte bryr sig ett dugg om dem.

Nagot internet har vi inte lyckats flytta over annu. Forst maste vi ordna med en telefonlinje for att kunna ta tag i nat-problemet. Enligt BT, var hatalskade telefonleverantor sa har vi ingen telefonanslutning i nya boendet. Nar jag star i huset och glor pa en teledosa med de stora bokstaverna B och T sa forstar jag att det brittiska telefonimperiet annu en gang drar en ren logn for att kunna suga ut sa manga pund som mojligt.

Just nu sitter jag pa jobb och har ett break innan middagsservicen drar igang. Under formiddagen har jag varit pa utbildning i vart huvudkontor. Jag ska bli var ansvarige partyfixare och kundlank pa sikt. Det kravs mer forstaelse i det hela an jag forst trodde, men det kanns som ett roligt och inspirerande uppdrag. Nu nar jag tanker pa jobb igen sa kan jag beratta ett roligt aventyr som D, min chef, skickade ivag mig pa i fredags. Han har planerat in att jag ska bli en kontaktperson for ett svenskt community centre som ska ligga i narheten av var restaurang. Nar D har pratat om detta har han latit bade lyrisk och overtygande. Jag fick en ganska bra beskrivning till var platsen i fragan skulle ligga, det enda jag saknade var val egentligen bara ett namn och en exakt adress. Under en och en halv timme irrade jag runt kring Rotherhiterondellen och for som en pingisboll mellan de olika byggnanderna. Enligt D skulle det bara ha funnits en byggnad vid Rotherhiterondellen, detta var inte riktigt min bild av de hela. Under min svenskjakt hann jag springa in i et flertal olika buinesscentrum, norska kyrka, en medecinskt forskningsarbetsplats och aven svenska sjomanskyrkan. Och av dessa kan ni ju gissa hur manga som hade hort talas om det svenska community centre. Just precis, ni har gissat ratt; Ingen alls!

Efter mitt mindre aventyr kom jag flamtandes tillbaka till Cantina och forklarade for D vad jag varit med om. "Ja, det ar klart, det kanske inte finns kvar langre", sa D lugnt. "Inte kvar, vad menar du med det?" undrade jag. "Det var ju trots allt tio ar sen jag var dar", fortsatte D. "Tio ar!?" Utbrast jag. Tydligen sa var D pa en fest for tio ar sedan och under den kvallen fo sa hade de dykt upp ett gang svenskor i nationaldrakter. En av dessa kvinnor sedan kvar sin vaska pa festen. Turligt nog sa hade gentlemannen D lyckats snappa upp att den glomska kvinnan jobbade vid Rotherhiterondellen. Nar han dagen efter lamnade over vaskan fick han en inblick i nagot centre dar bara svenskar jobbade och salde prylar och engagerade sig i olika saker.

Det var alltsa denna fest under forra decenniet som tio ar senare fick D att skicka ivag mig pa en omojlig landsmannajakt.

Nagra ord om strul

2006-08-07T08:57:00.000-07:00

Har inte fatt nagon tid over alls till skrivandet. Passar pa lite fran jobb nu iallafall. Depositionen for nya boendet ar betald, men killen har strulat med nycklarna och vi har fortfarande inte fatt grepp om dem. Valdigt frustrerande. Forhoppningsvis ska allting losa sig idag. Kan bara halla tummarna tills jag far kramp i dem.

Aterkommer forhoppningsvis snart och da med goda nyheter.

Operation B slutford

2006-08-04T22:44:00.000-07:00

Nu kan jag antligen ta av mig plasthandskarna, torka pannan och pusta ut, - bloggoperationen ar over. Efter mitt inlagg i tisdags fick jag for mig att jag skulle mixtra lite med olika installningar. Resultatet blev ett irriterande felmeddelande som sag ut ungefar sa har <$BlogDateHeadDate$> Idag hade jag antligen tid att satta mig ner och klura ut en losning. Det jag gjorde var helt enkelt att skapa en ny blogg for att kunna ga in och titta pa de orginalinstallningar som kommer med en nyskapt blogg. Darefter kunde jag kopiera in de i min riktiga blogg. Jag funderar vad detta kan kallas inom medecin, mojligtvis fejk-transplatation, eller kanske cybriskkloning.

For ovrigt har det inte hant sa fruktansvart mycket de senaste dagarna. Men visst kan jag meddela att vi ska flytta till ett nytt boende. Vi kommer att hamna ganska centralt den har gangen, pa Old Street narmare bestamt. Darifran blir det definitivt gangavstand till jobbet. Jag funderar dessutom pa att skaffa en cykel. Nar det galler det senare har jag inspirerats av Gabbi* , en av vara servitriser, hon cyklar till Cantina varje dag. Innan trodde jag att det enbart var allmana idioter och smakriminella som trampar pedaler i London, men det vore inte ratt att stoppa in Gabbi i det facket.

Pa jobbet idag blev jag en smula forolampad av nagra smaberusade aldre britter. Sjalva tyckte de sakert att de var jatte trevliga och artiga som bara britter tror att de ar. Jag kom fram for att ta betalningen vilken skulle delas upp pa tva kort. Den ene mannen sa: “Ar man bra pa matematik i Polen?”. Lite irriterat sa jag att jag aldrig har satt min fot i Polen. “Naha”, sa mannen forvanat. “Jag trodde att alla har var pollacker, var kommer du ifran da?”. Skandinavien svarade jag sa neutralt jag bara kunde. “Ah Sweden!”, hojtade mannen som svar. Nar jag sedan utan att blinka sa vad summan av deras nota i exakta pund och pence lag pa sa tystande mannen for ett tag. “Tydligen ar de duktiga pa matte i Sverige”, sa han sen efter en stund. Men eftersom gasten anda inte kunde ta ogonen fran notan sa skrev jag upp talet pa notpappret for att visa honom med en utrakning att jag faktiskt inte hade tagit summan rakt ut ur luften. Efter min overbevisning kande jag hur mannens fru log stravt mot mig, samtidigt bytte hennes make mindre smidigt samtalsamne. “Den dar Sven Goran ar svensk, va? Han ar en riktigt notty an, men pengar tjanar han allt!”. Visst, tankte jag for mig sjalv. Innan nagon vet ordet av kommer Svennis vara bortglomd. Det racker med ett nytt namn, en ny figur och en ny syndabock. For en sadan ar absolut nodvandig om England ska fortsatta spela fotboll. Forlusterna gar inte bara att acceptera, de maste skyllas pa nagon. Nar jag lamnade bordet kande jag mig fortfarande sur for att jag blvit misstagen for pollack. Men okej, egentligen om jag ser det realistiskt, sa ar det inte sa konstigt att gasten gissade pa den nationaliteten. Just nu cirkulerar det mangder av pollacker i London. Pa Cantina kommer det dagligen in ca fem stycken som soker jobb. Nastan alla har dessutom mangder av meriter i sina CV:n. Allt ifran hotellchefer och restaurang supervisors till egna foretagare och jurister gar det att valja och vraka emellan.

Varje dag lamnar ungefar 500 manniskor sina polska hem for ett liv i Storbrtannien.

(* Gabbi heter naturligtvis nagot helt annat i riktiga livet).

Testing

2006-08-02T11:25:00.000-07:00

Blir radd att mina blogginlagg gatt upp i rok. Testar att lagga in det har nu sa far vi ser hur det gar.

-Bryt

Floden Donau och tegelstensteorin

2006-08-01T14:26:00.000-07:00

Som ganska manga ganger tidigare gick jag imorse in pa jobbet genom koket. Jag tycker mycket om timmen mellan 9.00-10.00 nar Cantina ar fullstandigt lugnt. Under denna morgontimme ar enbart jag sjalv och nagra av kokpersonalen pa plats. Morgonen har en skon rytm och jag njuter av att lugnt men malmedvetet logga in pa datorn, kolla e-posten, oppna kassan och det harligaste av allt, -sla upp restaurangdorrarna for en ny dag. Luften brukar stromma in fran Thames och sprida en mindre havskansla inne pa Cantina. Mellan klockan 9.20-9-40 dyker Shakalaba*, en av vara kockar upp. Enligt en oskriven tradition startar han kaffemaskinen och fixar med extra skummad cappuccino till oss som ar pa plats.

Men den har tisdagsmorgonen overraskades jag av att Y klev in genom de nyoppnade dorrarna. Hennes skift borjade inte forran tidigast klockan 10. Jag tittade forvanat pa henne nar hon kom och fragade om hon kunde anvanda en av vara telefoner. Y hade kopt ett ringkort for utlandssamtal och ville ringa hem. For Y betyder hem Litauen och vad jag forstar, ett ganska sa fattigt sadant. Lange stod Y i baren och pratade med lag stamma. Lite senare fragade jag henne hur det stod till med familjen. Y svarar att hennes 3 ariga dotter, som hon har lamnat kvar i Lituaen hos sin egen mamma, saknar henne mycket. “Hon kramar om mina klader och sager hela tiden att mamma ska komma hem igen”, berattade Y med svag rost. Det enda jag fick ur mig var “Det maste kannas oandligt svart”. Sedan gick jag gratfardig tillbaka till receptionen och kande mig ynklig.

Efter jobbet promenerade jag bort till Cannon Street och min tidigare arbetsplats. Innan jag kom till Cantina var jag Assistant Manager for en Subway-restaurang. Besoket idag var betydligt mer uppiggande an de tidigare. Atmosfaren kandes battre och det gick till och med att andas dar inne. En lackande bat har helt enkelt fatt vind pa sitt segel igen. Men den har vinden har inte kommit gratis. Jag gissar att vandningen till stor del beror pa min forre detta chef, C. Hon har formodligen anvant kilovis med envishet och tonvis med ork och vilja for att fa fnurr pa trivselhjulet igen. Och det ser ut som om hon har en riklig beloning att se framemot, vilket gor mig glad.

Det som slog emot mig idag igen var den frana lukten inne pa Subwayrestaurangen. Under de fyra och en halv manad jag jobbade dar inne markte jag aldrig av nagot av denna genomsura odor. Vad hander med mannsiskans sinnen nar vi vistas for lange i en viss miljo egentligen?

Ett annat faktum ar att nast intill ingenting i denna varld kan fa mig att satta tanderna i en toastad Subwaymacka igen. Blotta tanken skrammer mig och endast tegelstenstanken stoppar mig fran att kanna ett otrevligt illamaende. Tegelstenstanken ar ett tips fran min van Hillevi. Den gar ut pa att stoppa de illamaenden som kan uppsta om man rakar tanka pa nagot som man ogillar starkt, eller om man plagar sig sjalv att tanka pa en massa mat efter att ha foratit sig pa nagot, kanske efter ett intensivt julbordsatande. Nar man far den har sortens strafftankar ska man byta ut all mat som hjarnan fantiserar om mot tegelstenar. Detta far pa sa satt en positiv effekt och illamaendet avtar.

Nu nar jag tanker pa Hillevi sa minns jag ett annat tips som hon har gett mig. Det handlar om toalettbesok. Nar vi kvinnor ska ga och kissa sa hander det ibland att det inte gar att latta pa trycket fastan vi ar kanner oss fullstandigt uppblasta av kissnodighet. Ofta forvarras situationen av att nagon star utanfor dorren och vantar. Har kommer Hillevis Donau-teori in. Genom att tanka pa floden Donau gar det en psykisk koppling upp i hjarnan som fysiskt rinner ut dar nere. For mig funkar det har ALLTID. Tack Hillevi for att du delat med dig av dessa guldtips!

Ett gladjande besked i svensk fotboll; Henke har hittat malformen i sitt nygamla lag HIF! For er som inte vet sa ar jag ett oifrankommligt fotbollsfreak. Nar en av vara restauranggaster horde att jag var fran Sverige berattade han glatt att han tillsammans med sin van och arbetskollega Freddie Ljungberg hade varit i Halmstad en del. Sa fort han namnde denne landslagsstjarna vid namn sa gastade jag ur mig att mina Cantina-kollegor brukar kalla mig for just Ljungberg. Det har motet blev nagra minuter senare en ganska pinsam situation. Nar gasterna lamnade bordet och gick sa stod jag ensam kvar med ett kortbetalningkvitto i handen. Summan visade att jag hade tagit £25 pund for mycket betalt for deras nota. Fotbollsyran fick mig att fullstandig tappa kontrollen over min arbetsuppgift. Tack och lov kan Chip & Pin-maskiner gora aterbetalningar utan kundens narvaro. Ibland undrar jag vad Freddies kompis tankte nar han fick se sitt kontoutdrag; Forst en felaktig summa pa en restaurangnota och sedan en konstig aterbetalningssumma fran samma restaurang fem minuter senare.

Nu ar det dags att ge sig ut i cyberrymden for att fa grepp om tva flygbiljetter – Det nalkas kraftskiva i Skane!

(* Shakalaba heter givetvis nagot annat i verkligheten).

Skaffa dig ett liv!

2006-07-31T02:32:00.000-07:00

Resan till jobbet imorse blev en annorlunda fard. Som trogen Jubilee Line-resenar blev jag mycket besviken nar inga tag gick langre an till Canary Wharf. Darifran skyskrapsomradet fick alla vara sa goda och hitta en alternativ resvag. I mitt fall blev den enda mojligheten att hoppa pa ett DLR-tag (Docklands Light Railway). Dessa tag ser lite annorlunda ut och resan med dem ar definitivt av ett annat slag. Istallet for att aka langt nere i underjorden aker man nu hogt uppe pa en hojd. Det var riktigt hissnande att se ner pa sma batar, manniskor och hus. Pa min nathinna spelades minnena av Lisebergs Balder upp. I kurvorna gnisslande det till och med likadant som berg-och-dalbane-tagen gor nar de klattrar upp mot toppen. Med pirrig mage gick jag av taget i Tower Hill. Tio minuter senare traskade jag in pa jobb en halvtimme forsenad. I London skyller man pa transportsystemet i alla lagen om man kommer for sent. Oftast ar det fullstandigt berattigat.

Det blev en lang dag pa Cantina. Efter stangning nar de sista gasterna hade gatt satt vi nagra stycken och tog avsked av den siste italienaren som lamnar oss. S flyger hem till Sicilien for att borja plugga till hosten. Vad han ska studera vet han inte riktigt, men troligen nagon slags orientalisk massageutbildning. Det hela har sakert nagot mer kand namn som inte jag kan komma pa nu.

For ovrigt har jag insett att F, en av vara bartendrar behover skaffa en tjej mer an nagon annan. Hela hans personlighet ar i totalt oforstand med allt vad en karleksrelation star for. Och framforallt sa tyder hans samtalsamnen pa att han behover nagot annat an jobbet. Allt han overhuvudtaget pratar om handlar om Cantina och manniskorna som ar anstallda dar. Hela hans liv ar restaurangen. F:s attityd ar dessutom av det slaget dar han anser att han ar battre an alla andra. Och nar det ar fragan om baren, sa pratar vi om hans heliga plats, dar duger ingen annan till. F, du behover skaffa dig ett liv!

Barry ringde upp fran Brighton dar han har varit och jobbat pa en festival i tva dagar. “Lina det ar fint har nere, helt annorlunda an London”, horde jag en valbekant rost saga. Och visst tror jag honom. Formodligen finns det manga stallen pa britton som ar helt annorlunda an huvudstaden. Jag maste sluta att begransa mitt tankande och mina asikter om det har landet enbart efter Londonintryck.

Jag staller mig rakt upp och ner och stirrar pa Israel och undrar vad de e g e n t l i g e n haller pa med.

Visningar och kyrkklockor

2006-07-29T20:18:00.000-07:00

Igar pa jobb kom meddelandet susandes till min mobil; Min syster ska gifta sig! Jonas friande till henne nagonstans i Italien, Pisa gissar jag pa. Harligt! I huvudet hor jag redan hur kyrkklockor ringer. Far ocksa visioner av Alma som springer runt med sma buketter. Det enda knepiga maste vara att bestamma var nagonstans brollopet ska aga rum. Detta problemet hanger ihop med den rotloshet som jag, min syster och bror praglas av. Samtidigt far vi vanda pa det och saga att valet blir ju desto friare i och med var situation.

Nar jag fick brollopsnyheten kunde jag inte lata bli att namna det for N, min Assisterande chef. Hon tittade lange och langt pa mig nar jag skrattande berattade om meddelandet. Darefter gick hon tyst darifran pa det typiska N viset. Plotsligt kom jag ihag vad hon berattade for mig nar jag var ny pa Cantina. For 7 ar sedan gifte sig N hemma pa Nya Zeland. Brudgummen var irlandare. Efter en tid flyttande de till England och motte, vad jag har forstatt, ganska snabbt pa svarigheter. Idag lever de i praktiken precis som skilda, endast papprena ljuger om deras sanna tillstand. Formodligen strodde jag vagsalt i N:s alltfor svarlakta sar.

Idag har jag haft en ledig dag. Lite av en sensation kanns det alltid som. Tyvarr gick var plan om att besoka Towern i stopet eftersom Barry blev uppringt for att jobba nattskift igar. Istallet for utflyken har jag gjort nast intill ingenting.

Vacktes av ett mindre trevligt samtal klockan 9 i morse. En bekant indisk rost sa att lageheten skulle visas en halvtimme senare. Och tydligen skulle jag vara dar for att visa den. Nar jag en stund senare oppnade dorren stod det en forskrackt varelse dar ute. En tanig latinamerikans man klev in och tittade runt. Efter mindre an 2 minuter var han fardig och ursakta sig sa mycket innan han gick. Om min morgonrockskladsel och nyvakna uppsyn kan ha skramt honom vet jag inte.

Sju timmar senare var det dags for tre andra visningar. Forst kom ett brittiskt par in, de sa inte ett pip innan de stod vid ytterdorren igen och sa “We're heading”. Da tyckte jag lite synd om min engelske granne daruppe. Han kan behova lite stod i sin fotbollsdyrkan. Mig hatar han efter att jag gjorde hans liv under fotbolls-VM annu varre genom att heja pa alla Englands konkurrenter. Dagen nar Engelsmannen floppade ur mot Portugal trodde jag att han skulle rusa ner och sla in var dorr. Men istallet verkade det som om att han kollapsade med Johnny Cash’s version av Hurt pa hogsta volym.

Det tredje besoket utgjordes en afrikansk familj. Dessa fyra storvaxta figurerna blev irriterade pa hallen. For er som har varit har vet ni ju att det latt gar att fa klaustrofobiska kanslor i den extremt tranga passagen. “Too narrow”, sa familjemannen bekymrat innan de alla gick ut pa led. Sista besoket var en kortvuxen tjej. Hon verkade till en borjan bade positiv och pratglad. Nar hon fem minuter senare gick sag hon mer besviken ut.

Jag undrar vad P, hyresvarden, egentligen skrev i annonsen. Bade tjejen och det engelska paret sag ut som om de hade fatt fullstandigt fel bild av annonsvaran. Det ar klart att man inte behover skriva nackdelar som att lagenheten har en katakombisk hall, eller att kakelplattorna i badrummet hanger lost. Men man kanske kan undvika att beskriva den som attraktiv med tragolv och open spis. Eller namna nagot om stora barbecuefester i tradgarden. Det ar latt att det blir lite manga visningar som inte leder nagonvart da.

Jag ska bli brudtarna!

En oangenam hund och om saknad

2006-07-28T00:03:00.000-07:00

Bilden av ett regnigt London borjar sakta men sakert att dunsta bort. Dagarna flyter ihop i en kokande kittel. Overallt gar rodbranda britter runt med utmattade anleten. Engelska flaggan kanns symbolisk mer ratt an nagonsin tidigare.

Pa nagot satt kanner jag mig mycket mer tillfreds med tillvaron I London. Tidagare led jag standigt av langtan till Sverige och frustration over hur saker ar i London. Men nu daremot kanner jag ett storre lugn och accepterar att jag bor har.

Det som ar valdigt jobbigt ar att inte kunna traffa min systerdotter. Alma, som just nu ar i Italien med sina foraldrar, fyller 14 manader imorgon. Jag langtar konstant efter henne. Och vidare maste jag erkanna att jag tycker det ar valdigt trakigt att ha forlorat Pernilla. Nar hon bodde har var det som att ha en oas i oknen. Vara traditionella morgonfikor och Guinesskvallar var underbara. Vi lyckades dessutom med nagot omojligt i Londonsammanhang. Vi flyttade samma helg och insag att vi hamnat tre busstopp ifran varandra. Sant hander bara inte har! Nu ar Pernilla pa vag att sla sig ner i Barcelona for en tid. Katalonien ar inte dumt och jag forstar att hon valjer en sadan plats. Jisses vad jag ska aka och halsa pa dig nar du har kommit pa plats ordentligt! Se till att ha en soffa jag kan krascha pa.

Pa jobbet insag jag idag hur skont det ar att C ska sluta. Hon ar ocksa receptionist men har nyligen sagt upp sig. Sedan jag borjade pa jobbet har jag verkligen fatt bra kontakt och kommit bra overens med alla mina arbetskamrater. Det enda undantaget ar C. Hon paminner mig om en osaker hund. Sa for vi forsoker kommunicera med varandra sa blir hon upprord och “skaller till”. Det kanns som om hennes radlsa framkallar standiga missforstand. C har jobbat lange pa Cantina och borde kanna sig lite tryggare i sin roll tycker jag. For ovrigt verkar det vara en Italiensk-saga-upp-sig-pakt som rader just nu. Tre stycken forutom C har sagt upp sig och slutar alla denna vecka. Italienarna borjar fa rykte om sig att vara korttidsarbetare. Haller trenden i sig sa slutar det nog med att vi blir en italienskfri italiensk restaurang.

Det ar svart att kanna sig frasch nar det kanns som att sitta i en ljummen bastu hela tiden..

En profil och ett blivande fotbollslag

2006-07-27T01:04:00.000-07:00

Ikvall fick vi pa Cantina besok av stadens borgmastare Ken Livingstone. Han klev med raska steg rakt in i restaurangen. Min gastlista var i den stunden langt borta med A, var golvchef. I och for sig hade jag inte en tanke pa att stalla mig och bladdra bland massa bokningar i det ogonblicket. Det kandes inte riktigt aktuellt i narvaron av en av Londons stora profiler.

En stund senare nar Livingstone bad att fa se pa var cigarrselektion blev det lite svettigare for A. Golvchefen rusar over till var "storebror", och narmsta granne till vanster, Pont de la Tour. En stund senare kommer A tillbaks i sallskap med en svartkladd man och en trabox. Samtidigt som Livingstone tittar ner i ladan med exklusiva Havannacigarrer vet vi en sak; Kvallen ar raddad!

Livingstone som varit Mayor of London sedan 2000 ar kand for sitt oppna och direkta sprak. Han ar valdigt popular bland folket och vinner mycket fortroende genom sin enkelhet. En kul grej ar att han till skillnad fran andra politiker alltid gar eller aker tunnelbana. For tillfallet vantar han pa en manads avstangning fran sitt yrke. Straffet ar en foljd av att han offentligt jamforde brittiska journalister med tyska koncentrationslagers vakter. Fragan ar hur rattvis den domen ar. Jag menar, hur ofta blir en journalist straffad efter att ha skrivit en krankande artikel eller nyhet?

Nar jag har mojlighet aker jag bil hem fran jobbet med G , en av vara pizzabagare. Ikvall hade jag turen att vara fardig nar koket stangde och kunde fa skjuts till East London. En av de nya tjejerna foljde ocksa med. R ar 19 ar och kommer fran Slovenien. Hon ska aka hem efter sommaren och gifter sig sen i september. I bilen berattar R for oss att hon drommer om att fa nio barn. "Va?", utbrister jag och G i sammklang. "Nio?", sager jag undrande. "Varfor sa manga?", fragar G. Sjalv har han bara fem stycken och tycker att det ar mer an nog. R pastar att hon alltid dromt om att ha manga barn. Sjalv kommer hon fran en liten familj med bara en bror. "Har jag nio blir det nastan ett helt fotbollslag", utbrister R med ett skratt.

"Världskapitalismen dödar fler varje år än vad Hitler gjorde. Och han var ändå galen."
- Ken Livingstone, borgmästare i London

Maratonstaden

2006-07-26T01:58:00.000-07:00

Jaha, da var klockan 01.50am och annu ett maratonarbetspass ar forbi. I London motsvarar ett heltidsarbete inte det vi ar vana vid i Sverige. Om nagon skulle kasta in mig till ett svenskt fulltidsjobb nu skulle jag tro att jag vore pa semester. En arbetsvecka med 50 timmar ar inget extremt har, snarare lite ynkligt kan det tyckas.

Tack och lov har jag turen att vara pa en arbetsplats dar jag trivs valdigt bra. Mitt numera andra hem ar belaget ute pa Butlers Wharf. Omrade gar att beskriva som en restauranggata, platsen har fantastiskt utsikt over Thames och Tower Bridge skryter pa bara 200 meters avstand. Min restaurang heter Cantina del Ponte. For den som vill veta mer om "Mitt andra hem" ar det fritt att ga in pa http://www.conran-restaurants.co.uk/restaurants/cantina/

Under denna del av aret ar vi fullbokade i princip varje kvall. Envisa gaster ar beredda att vanta i timmar for att fa ett bord pa terassen.
Eftersom vi ar en sa kallad dining restaurang sa blir mitt jobb att avvisa en hel del gaster i dorren. Denna tisdagskvall kom ett par in och fragade om de kunde halka in for en “nip”. Efter de hade vant om och lamnat restaurangentren muttrar min chef D surt till mig: "De kan minsann glida vidare en bit till och snubbla in pa All Bar One". D har ju ratt. Hos var narmsta granne till hoger gar det fa hur mycket kvalitets-nipping-tid som helst.

En sak som de inhemska gasterna brukar forvana mig med ar att utbrista sin oerhorda forvaning nar Tower Bridge oppnar sig. Denna brooppning brukar ofta framsta som rena sensationen i deras ogon, -alltsa aven for urlondonborna! Jag erkanner att det ar en maktig syn nar den massiva gamla kolossen delar sig och slapper igenom batar av olika slag. Men att de ar en sadan anonym procedur har jag svarare att ta till mig.

Manga kvallar staller sig solen i ett lagt lage dar den kastar ett magiskt skimmer over den tungsinta borgsbron, -kontrasten blir total. Nagra 100 meter darifran gnistrar det intensivt fran japanska fotoapparater.

En hemlig blogg

2006-07-24T21:12:00.000-07:00

Idag har aven jag aslutit mig till skaran av cyberdagboksskrivare. Hur pass frekvent mitt tangentplitande kommer att bli har jag mindre koll pa. Jag hoppas iallafall pa att orka halla gloden uppe mer an en tvaveckorsperiod innan tangentkrampen uppkommer.

En situation som vore valdigt pinsam ar om jag forst skickar ut min blogglank till alla nara och kara for att sedan producera maximalt ett inlagg varannan manad. Fragan ar om det har ar positiv eller negativ stress jag utsatter mig for? Det basta vore egentligen att ha sin blogg ifred under flera ar och sedan dra fram ett eventuellt mastervark ur garderoben. I ett sadant fall kan jag smidigt byta namn till en mer passande titel som "...hemliga dagbocker", eller "Mina ar i det dolda".

Kanske ska jag inte fundera sa mycket mer over det har med hemligt bloggskrivande. Formodligen skulle jag anda fa bloggboter och bli avstangd fran sajten om jag inte gjorde reklam for www.blogspot.com genom att bifoga lanken till atminstone en handfull vanner. Och nagonstans langt inne vet jag att det vore lojligt att jag trotsa hela bloggidén, - Att dela med sitt av skrivandet.

Tvi tvi! Tiden far utvisa..